Kapitel 6

Olle försöker tänka i barnens banor

Dagen efter fortsätter Olle med att gå i de informella spåren. Han tror att han kan få bra uppslag om han fortsätter att lyssna förutsättningslöst på hur barn tänker. Därför har han bett Oskar bjuda hem några äldre kompisar på frukost och kollat av med deras föräldrar att de tillåter att deras barn diskuterar hur de skulle tänka om de skulle rymma hemifrån.

Han står och gräddar ett berg av våfflor när det ringer på dörren och det står fyra grabbar i tioårsåldern utanför. Oskar kommer också ut i köket och alla tävlar om vem som kan äta flest våfflor. När alla har stillat sin morgonhunger är fatet tomt och Olle inleder samtalet.

– Jag antar att ni har hört talas om Knut, killen som har försvunnit. För att jag skulle få lite tankar om vad som har hänt skulle jag vilja att ni tänker efter var ni skulle göra om ni skulle rymma hemifrån. Vad säger ni?

En kort tystnad, sedan är det som att proppen lossnar.

– Jag skulle sticka till min farmor och farfar. De försöker alltid göra allt för mig, så de skulle hjälpa mig vidare.

– Jag skulle snabbt ta en buss till någon stad långt bort där ingen känner igen mig.

– Jag skulle flytta ut i skogen och bygga en koja eller försöka hitta en sommarstuga där ingen bor.

– Jag skulle åka till Stockholm och gå på Gröna lund och göra andra roliga saker.

– Jag skulle åka till Danmark och gå på Legoland.

Olle frågar gänget om hur de skulle se till att få mat om de var på rymmen.

– Jag skulle gå in på Coop eller Ica och köpa.

– Jag skulle göra inbrott i sommarstugor.

– Jag skulle försöka hitta bär och frukt i skogen.

– Jag skulle gå in på ett äldreboende vid matdags och låtsas att min gamlafarmor bor där.

– Jag skulle försöka få kontakt med andra barn och be dem hjälpa mig.

Olles telefon ringer. Han tvekar, men svarar ändå även om han egentligen inte vill förstöra samtalet med Oskar och hans kompisar.

– Hej, det här är Ivan. Jag behöver träffa dig direkt eftersom jag har fått ett jättekonstigt mail, som kan ha att göra med Knuts försvinnande att göra. Kan du komma hit genast.

Olle förklarar att han är upptagen, men att han kan vara hemma hos Ivan om 45 minuter. Ivan muttrar om lång tid, men accepterar motvilligt.

Exakt 45 minuter senare ringer Olle på familjen Svenssons dörr på södra Teleborg. Det tar lite tid, men så småningom öppnar Ivan och visar honom in till arbetsrummet med datorn. Där ligger mailet från Abdi i Mogadishu uppe på skärmen. Olle läser snabbt.

– Oj. Stämmer det verkligen att du sympatiserar med Al-Shabaab? säger han förvånat.  

– Nej, tvärtom. Självklart är jag emot alla former av terrorism. Det här är grundlösa beskyllningar som Knut har huggit till med när han har varit arg på mig. Om du frågar mig är det här mailet ett pojkstreck som Knut har hittat på. Han vill hämnas på mig för att han inte får som han vill. Det kanske går att spåra Knut med hjälp av mailet. Han kan vara hos någon kompis och har lånat datorn där. I några deckare jag har sett spårar polisen gärningsmän med hjälp av IP-adresser.

Olle förklarar att han som polis måste ta det här mailet på största allvar. För att kunna spåra mailet är det en fördel om han kan låna med sig datorn till polisstationen. Ivan förvånar genom att avstå från de vanliga gnälliga protesterna och självmant skicka med en lista på lösenord. Han begär inte ens ett kvitto på datorn.

Olle går mot dörren med datorn under armen, men kommer på att det är läge att mjuka upp Ivan lite ytterligare.

– Hur känns det? Ursäkta att jag låter som en sportjournalist i TV, men hur mår familjen nu? Det här måste vara tufft för er.

– Självklart är det här fruktansvärt för oss alla. Rymningen verkar vara på allvar. Bortsett från att det är plågsamt att inte veta var Knut är, så håller familjen på att göra någon slags uppror mot mig. De verkar inte förstå att jag vill dem väl. Har du barn själv? funderar Ivan.

Olle berättar, uppmuntrad av Ivan, om hur han med en kull småttingar har arbetat på att bli en bättre farsa än han var för sina äldre barn. I begreppet bättre farsa har han lagt in en stor portion lyhördhet.

– Jag gör inga anspråk att vara den perfekta farsan, men jag försöker hela tiden att bli bättre – mer lyssnande och mer lyhörd. Mer generös med min tid och mer tålmodig. Det är inte så enkelt att vara tålmodig vid min ålder, men jag tvingar mig. Tålamod ger så mycket igen också. Nästan varje dag ångrar jag att jag skällde så mycket på mina stora pojkar för oviktiga saker när de var små. Även om jag ville väl åstadkom jag bara skada genom att vara så arg. Nu får du förlåta mig, men jag behöver åka vidare. Om du vill kan vi snacka vidare om de här farsafrågorna vid ett senare tillfälle. Hej då!

I bilen ringer Olle genast och kallar till ett möte en timme senare om Knuts försvinnande. Han begär att även någon representant för Säpo ska vara med antingen via länk eller i verkliga livet.

Samtidigt tre mil norrut sitter Knut och talar med Selma om framtiden. Knut funderar över vad han ska göra resten av sommaren.

– Jag har det jättebra här hos dig, men jag skulle nog behöva dra mig iväg från Småland för att vara riktigt säker på att ingen känner igen mig. Någon av dina grannar skulle ju kunna se mig och undra. Jag har en idé att kunna ta mig till Lammhult, där jag känner en somalisk kille som troligen kan hjälpa mig att ta mig vidare till Stockholm. Vet du hur jag enklast tar mig härifrån till Lammhult imorgon förmiddag, undrar Knut.

– Det är inget problem. Jag ska köra in till Lammhult och handla lite imorgon förmiddag. Du kan åka med mig, men du får stanna här så länge du vill. Du verkar kunna mycket om Somalia och jag skulle vara glad om du kunde lära mig lite, svarar Selma.

Knut svarar spontant att han gärna följer med till Lammhult och att han egentligen inte kan så mycket om Somalia. Men det han kan berättar han gärna om. Så de blir sittande i Selmas berså och talar om Afrika och om somalier i Sverige.

Selma är mycket imponerad av Knut, både av hans kunnighet och empati.

– Hur har du kunnat bli en så bra pojk, om nu din far är så knäpp som du säger, undrar hon.

– Mamma Matilda är en väldigt bra människa. Hon är generös, lyssnande och varm.

Knut staplar positiva ord om sin mor och Selma hör att allt kommer från hjärtat även om det kommer många ord som inte är typiska för en 12-åring. Han verkar älska sin mor lika mycket som han föraktar sin far. Selma funderar på vad två så olika personer som Knuts föräldrar kan ha gemensamt. Hon avstår från att fråga eftersom hon inte vill bidra till Knuts förakt för fadern även om denne verkar vara värd det. Istället för hon in samtalet på datorer och mobiltelefoner, där Knut kan hjälpa henne att reda ut flera problem hon dragits med på senare tid.

Klockan 13.00 är det möte i polishuset. Det handlar helt om Knuts försvinnande. Flera poliser har varit ute på stan och ställt frågor om Knut, men de har inte kommit särskilt mycket längre än Olle har gjort själv. Flera av cheferna skäller lite pliktskyldigt på Olle för att han inte alltid har följt reglerna, men det tar snabbt slut när historien om brevet från Al-Shabaab kommer upp.

Brevet visas i en projektor så att alla ska kunna läsa samtidigt.

– Vad tror ni om det här? Är det på allvar eller ett skämt? Och vad ska vi göra med det undrar Olle.

En mumlande tystnad sprider sig. Säpos representant är den förste att yttra sig.

– Jag tror att det är ett skämt. Vi har inga tecken på att Al-Shabaab skulle vara etablerade i Växjö kommun på något sätt. Såvitt vi vet finns det inga våldsbejakande grupper här. De unga killarna på Araby och Teleborg har satsat mer på droghandel, raketer och annan småkriminalitet. Men visst, jag kan låta datorn och låta mailet analyseras, säger han.

Flera andra poliser protesterar. De har visserligen inga bevis, men många har hört om att det verkligen finns islamister som träffas i källare i Araby. Det är sådant som de hört både via sina egna barns kompisar och som har antytts av unga brottslingar i samband med förhör om lindrigare brottslighet.

Olle för in diskussionen på ett annat spår. Han föreslår en sammanfattning av allt de vet om Knuts förvinnande. Den blir mycket kort. Alla rutinåtgärder är genomförda, men inte så mycket mer. Och spåren efter Knut är praktiskt taget obefintliga.

– Vi kan inte vara särskilt stolta över det vi har åstadkommit så här långt. Det är märkligt att medierna inte har jagat oss mer om vad vi har gjort och inte gjort. Även om det inte finns några bevis för att Al-Shabaab skulle ha någon verksamhet i Växjö, så borde vi ändå gå till botten med det spåret. Mina efterforskningar lutar åt att han gett sig ut i skogarna utanför Växjö och leker Tumba-Tarzan, om några av er kommer ihåg vem det var. Vi bör nog intensifiera spaningar på orter som Ormesberga, Tolg, Berg, Ör, Rottne, Jät, Ellanda, Åryd och även den rena landsbygden, säger Olle.

Kollegorna tycker att hans idéer verkar kloka, men vill veta mer om hur han har kommit fram till dem. Ungefär hälften av dem har hört talas om Tumba-Tarzan, men alla vill veta mer.

Mötet slutar med att de bildar en Tarzan-grupp som ska spana i skogarna utanför Växjö och en Somalia-grupp som ska följa det lokala terroristspåret. Säpo får uppdraget att spåra eventuella internationella kopplingar och Olle får förtroende att ha en fri roll. Han har också uppgiften att hålla de fortsatta kontakterna med Knuts familj och familjen Mohammed.

Efter en kort diskussion om hur medierna ska hanteras löses mötet upp. Då har de kommit överens om att ha en öppen attityd till medierna. Det viktigaste är att tala sanning och att visa empati.

På vägen ut från mötet tar Säpo-killen tag i Olles axel.

– Skulle du kanske kunna hjälpa mig med att försöka kolla med Hassan Mohammed om vilka eventuella kontakter han och familjen kan ha i Somalia. Och även om det inte är så troligt att det ger något så vore det ändå bra om du pressar Ivan Svensson lite mer om hans internationella kontakter. Vi har gjort en bakgrundskontroll i våra register och det gav inget. Antingen är han skicklig att dölja spåren eller så är han verkligen en vanlig Svensson.

Olle lovar att ta tag i båda uppdragen redan på eftermiddagen.

Ivan svarar inte, men han får genast tag på Hassan. De bestämmer att träffas vid IOGT-huset vid Vattentorget om en halvtimme för att talas vid medan de går runt Växjösjön.

När Olle svänger in cykeln på Vattentorget står Hassan redan där.

– Skönt att du inte kommer med blåljus och sirener. Varför cyklar du istället för att köra med polisbilen? undrar Hassan.

– Det går fortare, är nyttigare och bättre för miljön. Inte för att jag tror att det gäller dig, men det finns också många människor som blir oroliga och spända när jag kommer med en målad polisbil. Jag föredrar avspända samtal framför tuffa förhör med skrämda människor.

Hassan försäkrar att han känner sig helt avspänd när han träffar Olle. De bestämmer sig för att gå medsols runt sjön och ger sig iväg. Olle berättar om det mail som Ivan har fått och undrar vilka kontakter Hassan fortfarande har i Somalia.

– Jag har kontakter med släkt och vänner i hela världen. Mina syskon bor till exempel i fem olika länder – Somalia, Sverige, England, Kenya och Kanada. Somalierna är ett folk i förskingringen – precis som judarna har varit. Under de senaste årtiondenas krig och terror i Somalia har en stor del av dem som har haft möjlighet har lämnat landet. Vi håller kontakt med varandra i hög grad via internet. Jag har nästan dagliga kontakter med släkt och vänner i Somalia, England och Kanada. Sedan är våra kontakter inte helt enkla.

– En av mina bröder är väldigt aktiv i Al Shabaab och han föraktar det liv jag lever här i Sverige. Han tycker att jag är en dålig muslim på gränsen till en otrogen. Han kanske har lite rätt. Jag ber sällan. Egentligen ser jag aldrig någon anledning att be. Jag har väldigt svårt att tro på någon gud som griper in i livet på jorden. Begreppet Inshallah använder jag aldrig. Jämställdhet mellan kvinnor och män är självklar för mig, även om jag ibland faller tillbaka i ett patriarkalt beteende. Men jag försöker hela tiden bättra mig.

Olle lyssnar intresserat framför allt på det Hassan berättar om Somalia. Det är en ny värld som öppnar sig, långt ifrån Otterbäcken och Ormesberga. Men han behöver snäva in samtalet för att få veta mer om brodern i Al Shabaab och vad han kan veta om brevet om Knut.

– Tror du att du skulle kunna kontakta din bror för att försöka få veta mer om han skulle kunna höra sig för om vem som kan ha skrivit brevet och varför?

– Javisst. Jag kan skicka ett sms till brorsan ikväll, lovar Hassan.   

– Jättefint. Sedan har jag en annan viktig fråga. Vet du om det finns några medlemmar i Al-Shabaab här i Växjö?

Hassan tänker efter några långa ögonblick.

– Eftersom jag inte är känd som den mest rättrogne muslimen är det inte till mig de kommer i första hand för att informera mig. Jag hör lite ändå, men har inte så mycket detaljer. Det lär finnas en källare på västra Araby, där islamister träffas. Exakt vad de gör vet jag inte, men jag misstänker att de inte heller är rättrogna. Sådana där stollar som sysslar med våld i islams namn har inget stöd i Koranen för sina galenskaper. Sann islam är fredlig.

– När jag tänker efter har jag hört att de flesta extremisterna här i kommunen bor i Lammhult. Där bor också många rasister och extremister på olika kanter verkar hetsa varandra till allt större dumheter.

Olle tänker att detta är något som han måste vidarebefordra både till kollegorna på Säpo och de som jobbar i Tarzan-gruppen. Han måste skynda sig så att han klarar av allt som ska göras för att hinna hem och träffa barnen innan de somnar. Mötena Säpo drar dock ut på tiden, så han inser snart att kommer missa barnen ikväll också.

– Fan, tänker han.

På kvällen sitter Olle hemma i lägenheten och delar en flaska franskt rödvin, några ekologiska kex och lite italiensk ost med Anna. Han är uppfylld av dagens händelser, men börjar ändå med att fråga Anna om hennes dag på jobbet.

– Mina arbetskamrater är väldigt intresserade av den försvunne pojken. De tror att jag har information från dig och blir besvikna när jag inte kan leverera. Jag har också funderat en del om vad som kan ha hänt. Alla tycker att det är jättekonstigt att inte himlen är full av helikoptrar och att inte medierna jagar polisen med blåslampa. Barnen har också frågat en del tidigare ikväll. Finns det något du kan berätta, säger Anna.

Olle erkänner att de vet alldeles för lite, men han vill ändå diskutera lite med Anna om detta fall som är så svårt att få grepp om. Förutsättningen är att hon inte för något vidare, vare sig på jobbet eller till barnen. Han berättar om e-brevet från Al-Shabaab.

– Men, vafan, det låter ju helt vansinnigt. Är ni säkra på att det inte bara är ett skämt från några datakunniga tonåringar? Hur ska ni få tag på Knut om det här stämmer’? Hur skulle en 12-åring kunna ta sig till Somalia på egen hand eller i sällskap med någon främmande person? Och varför har inte medierna rapporterat?

Anna frågar och frågar.

Olle har inte många svar att ge. Han fyller istället på med fler frågor.

– Hur kommer det sig att vi inte har fått ett enda spår efter Knut sedan han lämnade Hassans familj? Vi har bedrivit sedvanliga spaningar, men helt förgäves. Jag har svårt att tro att Knut har tagit sig till Somalia. I e-brevet står också att Knut finns hos Al-Shabaab i Sverige. Det är Ivan de vill få att åka till Somalia. Men varför? Att medierna inte har rapporterat beror på att ingen har berättat, men det är säkert bara en tidsfråga innan vi bestämmer vi bestämmer att gå ut med det eller någon annan läcker ut det.

– Men jag funderar över andra saker också. Hur har Knut tänkt? Det kan vara nyckeln till att hitta honom. Jag kan inte låta bli att undra mycket över Ivan. Hur har han kunnat bli så extremt gammaldags och knäpp? Ursäkta min brist på opartiskhet.

Anna påpekar att det verkar vara viktigt att skaffa sig en nyanserad bild även av en typ som Ivan. Olle tycker att det är viktigt att förstå alla människor.

– Ja, att alltid anstränga dig för att förstå folk är en av dina styrkor. Men du ska inte tro att du är helt befriad från patriarkala tankar och beteenden. När det gäller saker som att byta bil eller köpa tekniska prylar är det inte så sällan som du fattar beslut utan att tala med oss andra i familjen. Har du tänkt på det?

– Ja, det är pinsamt. Dessutom var jag ännu mycket värre när jag var yngre. Idag är det i alla fall så att Ivan och jag lever i olika världar. Jag vill inte förhäva mig, men jag anstränger mig för att uppträda på ett demokratiskt sätt mot alla människor jag träffar. Det kan låta som en floskel, men jag menar det.

Anna försäkrar att han är mer omtänksam och kärleksfull än de män hon träffat innan hon lärde känna Olle. Hon berättar att bland hennes väninnor finns flera som är gifta med mansgrisar på olika sätt och nivåer.

Båda enas om att det som gör deras förhållande så bra är att de är omtänksamma, ärliga, öppna och lyssnande mot varandra. Ingen är fullkomlig och en ömsesidig förståelse för egna tillkortakommanden underlättar. Kvällen slutar i stort samförstånd och harmoni.

Olle avslöjar spaningshemligheter inför morgondagen för Anna i total trygghet om att hon inte kommer att missbruka hans förtroende.

– Det är skitjobbigt just nu att jag inte har tillräcklig tid för barnen. Fallet med Knuts försvinnande har slukat mig nästan helt och hållet. Jag hatar att som ikväll komma hem när barnen har somnat. Jag önskar att jag kunde gå hem vid fem och sedan gå tillbaka när barnen har somnat, men det är svårt att förhöra folk eller stämma möten vid midnatt. Ibland önskar jag verkligen att jag vore pensionär, säger Olle innan han somnar.

Annas dröm

Anna är ute och åker bil med Olle. Han har sagt att han ska visa henne en överraskning. De åker österut mot Kalmar, sedan över bron där det är kö. Olle tar fram en blå burk ur handskfacket och sätter på blåljus och sirener.

I hög fart åker de söderut och är snart i Ottenby. Olle berättar, till synes utan att skoja, att han har köpt fyren. Den har fördelen att den är rund och att den ligger i Ottenby.

Anna får ett vredesutbrott, knuffar ut Olle ur bilen, tar över ratten och kör ensam norrut fortfarande med siren och blåljus. När hon är på Ölandsbron blir hon hungrig. Hon kommer på att Olle har sagt att han tagit med ett stormkök och några korvar att steka. På högbron stannar hon och tänder på rödspriten i stormköket för att steka några korvar.

Kapitel 5

Hassan får besök och Abdi skriver brev

Hassan stiger upp tidigt på morgonen. Sent igår kväll ringde en polis och ville komma på besök för att tala lite om Abdis förrymde kompis Knut. Polisen betonade att samtalet inte var något att oroa sig för, bara ett informellt samtal om deras kontakter med Knut. Hassan lovade att både han och Abdi skulle vara hemma vid klockan nio om polisen vill komma så tidigt.

Nu fixar Hassan först frukost till familjen. Sedan städar han intensivt i lägenheten. Han är angelägen att göra ett gott intryck på polisen. När alla de andra har gått iväg för dagen ber Abdi sin far om ett viktigt samtal.

– Vad ska vi säga till polisen? Ska vi säga sanningen och berätta att han sov här en natt? Eller ska vi hitta på något för att hjälpa Knut genom att lura polisen att leta på fel ställen? undrar Abdi.

– Vi måste tala sanning. Det är det enda rätta. Vad vet du om var Knut har tagit vägen? Jag tror att det är bäst för alla om de hittar Knut så snart som möjligt. Vi löser aldrig några problem genom att rymma från dem. Knut och Ivan skulle behöva hjälp av en psykolog för att lösa sina konflikter, anser Hassan.

Abdi håller med att de ska tala sanning men protesterar mot tanken på att Knut skulle hänga med sin far till en psykolog.

– Det är hans farsa som är konstig. Knut är normal. Blanda inte in Knut i hans fars problem. Egentligen tycker inte jag att vi borde bli inblandade heller. Polisen borde spärra in hans farsa för att lösa problemet.

Det ringer på dörren och Hassan släpper in en lång, smal, gråhårig och skrynklig äldre man i en sliten kavaj, grå t-tröja och blå jeans. Han ler vänligt och ser inte alls ut som Abdi och Hassan hade trott att en svensk polis ser ut.

– Hej, jag heter Olle Carlsson och är polis här i Växjö. Jag är just nu en del av utredningen av den försvunne pojken Knut Svensson. Jag har förstått att ni känner honom ganska väl genom fotbollen. Därför har jag lite frågor att ställa för att komma lite framåt med vår utredning. Kan vi slå oss ner någonstans och prata lite.

Hassan visar polisen in i vardagsrummet, där han har dukat fram kaffekoppar, en rykande kaffekanna, en stor skål socker och ett paket kex av med smak av rabarber och jordgubbar. Kaffet doftar av kardemumma.

– Tack, vad gott, säger Olle. Den hemtrevliga stämningen gör att han själv utan att vänta på att bli bjuden häller upp kaffe. När Hassan sedan försöker bjuda på kex och socker tackar han snabbt nej och tar upp samtalet.

– Kan ni berätta om hur ni känner Knut?

Hassan berättar om hur Knut har kommit till det lag han tränar, där också Abdi spelar. Att de är olika gamla har fungerat bra eftersom Abdi både kommit lite efter i utvecklingen i Somalia, men han har tränat upp sin teknik genom att outtröttligt leka med bollar.

Abdi fyller på med att berätta att han och Knut träffas mycket på fritiden. En stor del av den tiden spelar de spontan fotboll, på planer där det är fritt fram. De drar omkring en hel del på stan bara för att det är kul. Det senaste året har de pratat rätt mycket med bulgariska tiggare utanför Willys, Coop, ICA och Citygross. Det var spännande att få höra mer om hur det är att bo i ett land som inte alls liknar varken Sverige eller Somalia.

– När träffade ni Knut senast?

Hassan tvekar inte ett ögonblick.

– Han kom hit i förrgår och ville sova över. När vi sedan vaknade nästa morgon var han borta. Han berättade när han kom hur han hade stuckit hemifrån efter ett bråk med sin far. Eftersom jag själv har varit på flykt så var min första tanke att hjälpa pojken. Snabbt insåg jag också hur svensk jag har blivit för min andra tanke var att jag måste tala med Knuts mamma Matilda för att reda ut detta. När jag vaknade i går morse var Knut borta, men min fru Sahra som var uppe riktigt tidigt träffade på honom på väg ut och skickade med honom mat, vatten och lite godis. När jag fick veta vad som hänt ringde jag genast Matilda och berättade allt jag visste.

Olle lyssnar intresserat, men hinner inte fråga något förrän Hassan fortsätter.

– Matilda var inte ett dugg förvånad. Hon berättade om hur bråken mellan Knut och hans pappa hade blivit allt värre. Det lät som hon hade förståelse för att Knut hade försvunnit. Jag frågade henne om hon inte var orolig för att Knut skulle råka illa ut, men hon sa att han alltid har klarat sig väldigt bra och vet väl vad han gör. Jag tyckte att det var konstigt att hon inte var mer oroad, men fick intryck av att hon tyckte att det var dags för en större protest mot Knuts pappas diktatorsfasoner.

Han fortsatte med att berätta mer om sina kontakter med Matilda och Knut genom fotbollen. Abdi avbryter och frågar om han kan gå till skolan nu.

– Jag skulle bara vilja veta om han sagt något till dig om var han tänkte sig ta vägen och hur han tänkte klara sig de närmaste veckorna, säger Olle.

– Jag frågade honom flera gånger, men han svarade aldrig. Han ville inte riskera att jag skulle försäga mig och avslöja honom. Han ville verkligen rymma och inte bli hittad. I varje fall ville han vara borta hela sommaren. Det sa han. Abdi visar tydligt att han inte vill berätta så mycket mer.

Olle ger sig inte så lätt.

– Du kände honom väl och du verkar vara en väldigt smart kille. Vad tror du att han har gjort. Några gissningar måste du väl ha.

– Ja, det finns faktiskt en sak som jag har tänkt på. Knut var väldigt intresserad av en gubbe som hette Tumba-Tarzan. En tjuv som levde i skogarna utanför Stockholm och höll sig undan från polisen. Knuts mamma Matilda har en bok om Tumba-Tarzan och Knut googlade och tog reda på mycket mer. Knut snackade om att bli Tunatorps-Tarzan, om jag kommer ihåg rätt. Det kan vara så att Knut gett sig ut i skogen för att leva som Tarzan. Du som är polis borde väl ha koll på honom.

Olle berättar att han också har varit intresserad av Tumba-Tarzan sedan han var barn. Han har också boken hemma. En gång när han gick på polisskolan fick han faktiskt chansen att träffa Lill-Tarzan, som kom till en föreläsning och berättade om sin mer berömde bror. En spännande detalj som inte alla vet är att Tumba-Tarzans fru tidvis levde med honom ute i skogen. De jagades med helikoptrar, tungt beväpnad polis och hundar, men lyckades ändå hålla sig undan långa tider.

– Det är ett intressant uppslag. Tack för det! Nu kan du gå till skolan. Om du kom något mer så kan du höra av dig direkt till mig, säger Olle och lämnar var sitt visitkort till Abdi och Hassan.

Abdi försvinner fort ur lägenheten, men Olle sitter kvar och fikar med Hassan. Han har fått sympati för den somaliske mannen som verkar ha upplevt så mycket ondska, men ändå ger ett intryck av att vara en helhjärtad humanist.

Hassan börjar ställa frågor om Olles liv och snart sitter de båda männen i en djupgående diskussion om mansroller. De båda enas om att de tidigare i sina liv inte har varit några föredömen. Båda har tagit för lite del i barnens uppfostran och i hushållsarbetet. De har mest gjort det som är roligt med barnen men har på något sätt ändå försökt vara familjens makthavare. Precis som så många andra män.

Lite generat erkänner de för varandra att de under långa perioder tidigare har varit notoriskt otrogna äkta män.

– Förr tänkte jag att jag hade för mycket kärlek i mig för att bara ge den till en person. Nu har jag insett att det var ett svepskäl. Jag borde ha varit mycket mer kärleksfull mot min förra fru, säger Olle.

Han frågar Hassan om vilken roll religionen spelar i hans liv. Hassan berättar om hur islam sitter någonstans i hans ryggmärg, men att han inte riktigt kan tro på någon gud. Det är både jobbigt och befriande att vara muslim och ändå inte på riktigt.

– Jag är glad att varken min fru eller min dotter bär slöja. Förhoppningsvis kommer mina barn bli som vilka svenska sekulariserade barn som helst. Vad har du själv för relation till religionen? undrar Hassan.

– Den är lite komplicerad. Mina föräldrar tvingade mig att gå till frikyrkan. De gav mig skuldkänslor för att jag gick på bio, spelade fotboll och lyssnade på rock.  Så jag är ogillar alla religioner, särskilt kristendomen. Min tro är att kämpa för en humanistisk verklighet. Sedan vill jag betona att jag högaktar många kristna, judiska och muslimska människor. De som betonar den humanistiska sidan av religionen och handlar utifrån sin människokärlek. Något jag tycker illa om hos alla religioner jag har hört talas om är att de förtrycker fritt tänkande, berättar Olle.

Hassan inser plötsligt att hans första lektion börjar om 20 minuter och samtidigt kommer Olle att tänka på det är ett möte om Knuts försvinnande i polishuset om 30 minuter. De skyndar iväg och enas om att de måste träffas igen och diskutera mer om livet i Somalia och Sverige.

Knut är på gott humör när han vaknar. Han har sovit från klockan 21.30 till 7.30 inser han när han slår på telefonen för en snabbkoll om något hänt. På smp.se läser han att det inte finns några spår efter den försvunne 12-åringen, men inte heller några misstankar om brott. Knut känner sig lugn.

I telefonen finns en rad sms från familjen, men också från skolkompisar. Han bestämmer sig för att inte svara och slår av telefonen.

Han tar fram en av Sahras sambosas och sköljer ner den med en slurk vatten. Nu är han redo att påbörja den här dagen. Fortfarande finns det två sambosas kvar till senare i dag, men sedan inser han att måste ta sig längre bort från Växjö för att minska risken för upptäckt om han går in i en mataffär.

Till att börja med tänker han ta sig till Tolg. Mamma Matilda har talat mycket om att det vore trevligt om familjen kunde flytta dit, men Ivan säger tvärnej varje gång frågan kommer upp. Knut är nyfiken på om Tolg är så trevligt som Matilda säger och i så fall på vilket sätt.

Han packar ihop sina saker och börjar gå mot Tolg på det sätt han har räknat ut. Det är lite bökigt att inte gå på vägarna, men fyra timmar senare förstår han att han är framme. Solen har lyst intensivt och Knut har varit tvungen att dricka ur nästan allt sitt medhavda vatten. När han får syn på en röd stuga med en gammaldags pump utanför slinker han in för att dricka sig otörstig och fylla sin flaska.

– Hallå där, hör han en röst och får syn på en gammal tant, som går omkring i ett stort grönsaksland en bit ifrån pumpen.

Knuts första impuls är att snabbt springa därifrån. En tiondels sekund senare inser han att om han springer ökar risken för att tanten ska ringa polisen. Istället går han fram till henne och säger:

– Hej! Förlåt att jag drack av ditt vatten utan att fråga. Jag är törstig och trodde inte att det bodde någon här.

– Hej! Jag heter Selma och bor här sedan många år tillbaka. Det gör absolut inget att du drack vatten ur pumpen. Du kanske är hungrig också? Jag tänkte just ta en kopp kaffe och en smörgås. Det finns så att det räcker till dig också om du vill ha. Fast du kanske hellre vill ha en läsk än kaffe?

Knut inte motstå en smörgås och han tackar artigt ja. En stund senare kommer Selma med en bricka med både smörgåsar, kanelbullar, småkakor och en flaska Zingo. Hon bjuder honom att ta för sig rikligt av allt på brickan.

– Du, det är en sak jag måste fråga. Jag kollade bilden i Smålandsposten och du påminner mycket om den där pojken som har försvunnit från Växjö – även om inte hårfärgen stämmer. Är det du som är på rymmen?

– Ja, men snälla Selma, ring inte till polisen. Jag vill absolut inte hem igen.

Selma frågar varför och Knut berättar en lång rad exempel på hur hans far försöker och dessutom lyckas att bestämma det mesta över hela familjen. Särskilt ingående berättar han om hur fadern har stoppat resan till Paris.

– Oj, precis sådan var min pappa också, men han levde i ett annat årtusende. Finns det sådana föräldrar idag – det trodde jag inte. Jag har all förståelse för att du har rymt hemifrån och ska absolut inte berätta för någon att du har varit här.

Selma och Knut blir sittande länge i syrenbersån, osynliga från vägen, och berättar för varandra om sina fäder och diskuterar sina teorier om varför fäder vill härska över sina familjer. När Selma var barn var det vanligare att männen skulle bestämma över familjerna än det är idag. Hennes teori är att de män som var torpare eller statare och inte hade mycket att säga till om i arbetslivet kompenserade det genom att förtrycka fru och barn. Då var det inte så länge sedan kvinnorna fick rösträtt och samhället såg annorlunda ut. Men varför vill män förtrycka familjerna idag?

Knut tror att det är på liknande sätt med hans far. Han klagar ofta över att en massa elever och framför allt deras föräldrar vill bestämma hur han ska sköta undervisningen i skolan. Han har försökt ta makten över undervisningen, men inte lyckats. Rektorn har dessutom stött föräldrarna mot Ivan.

– Du verkar vara en klok och mogen pojk. Kan jag hjälpa dig på något sätt? Vill du sova i min lilla gäststuga i natt? Där brukar mina barnbarn tycka om att sova när de kommer på besök.

Självklart vill Knut det.

Hassan har bara två lektioner idag. När han kommer hem sätter han sig och dricker sött kaffe och funderar på förmiddagens besök av polisen Olle. Trots att de inte har träffats förr och kommer från så olika världar, så känns det som de har varit vänner länge. Olle är långtifrån den förste och ende infödde svensken Hassan har blivit god vän med. Han känner sig hemma i det svenska sekulariserade samhället och trivs med det öppna samhällsklimatet, där det är vanligt att skratta åt sig själv och prestigen – åtminstone ibland – har lagts åt sidan.

Han vet väldigt väl att det finns en växande grupp växjöbor – mest män – som är bittra, enfaldiga, intoleranta, snåla och okunniga. Det är de som är rasisterna. De flesta kvinnor och män han har träffat i Växjös skolor, i fotbollsföreningen och på andra ställen har varit vänliga och roliga människor som han gärna har träffat igen.

Sedan finns det också somaliska män som är lika inskränkta som Sverigedemokraterna. De är sura på Hassan för att han umgås för mycket med svenskfödda och för att han har blivit så svensk så snabbt. Det har hänt att de har kallat honom ”jävla svenne”, när han har försvarat det svenska sättet att dela på jobbet i hemmet och kvinnornas rätt att röra sig fritt i samhället på samma sätt som männen.

Han tycker att hans egen svenska familj har blivit mer harmonisk än hans somaliska familj, även om han ibland kan sakna sammanhållning inom släkten i Somalia. Sahra trivs med att de delar på arbetet hemma och att de båda tjänar pengar till familjen.

Hassans tankar avbryts av att det ringer på dörren. Utanför står en prydligt klädd, välklippt och renrakad man i 40-årsåldern.

­– Jag heter Ivan Svensson och är pappa till Knut som är kompis med din son. Kan jag få komma in och prata lite.

– Du är välkommen, stig på! Får jag bjuda på en kopp kaffe?

– Nej, jag har bara kommit för att prata, säger Ivan som ändå vänligt visas in i vardagsrummet.

Där berättar Hassan om Knuts övernattning i familjen och Ivans ansikte mörknar – han är märkbart irriterad.

– Förklara för mig varför ni inte ringde till mig när han skulle sova över!

Hassan talar om hur angelägen Knut var att ingen skulle tala med pappan. Däremot får Ivan veta att Matilda på ett tidigt stadium informerats om Knuts övernattning hos familjen Mohammed och att även polisen har fått hela historien.

Ivan tar ett hastigt farväl och säger att han måste hem och tala förstånd med Matilda. Hassan hoppas att inte Ivan ska ta ut sin återhållna vrede på familjen. Hans första korta intryck av Knuts far har verkligen har fått honom att förstå varför Knut har rymt från honom.

Senare samma kväll sitter Hassans bror Abdi i sin lilla bostad i Gamla staden i Mogadishu, bara ett stenkast från stranden, där han tänker gå ner och ta ett kvällsdopp. Först ska han ta itu med ett uppdrag som han fått av en ung släkting som numera bor i Sverige.

Han ska skriva ett brev, antingen på papper eller som e-post. Han överväger möjligheterna. Ett pappersbrev poststämplat i Mogadishu kommer att vara trovärdigt. Å andra sidan kommer det att ta tid innan det kommer fram – om det alls kommer till Sverige. Ett meddelande via e-post kan spåras till hans IP-nummer, men vad skulle vara problemet med det? Han har svårt att tänka sig att en svensk polis skulle åka till Somalia och söka upp en av ledarna för Al-Shabaab på grund av ett brev. Han skriver:

”To ivan.svensson@vaxjo.se

I am writing you as an officer in the organisation Al-Shabaab. I have some information for you and also a suggestion. I have understood that you and our organisation share many values and ideas.

First some information:

It has come to my knowledge that your son Knut is captured in a secret house, belonging to the informal Swedish branch of Al-Shabaab. We have understood that Knut, even if he is very young has expressed very strong opinion towards islam. He has been a very bad influence for many young Somalis in southern Sweden. So now he is forced to attend an underground Koran School somewhere in Sweden or maybe Somalia.

Our suggestion:

As we have understood that you sympathize with Al-Shabaab we suggest that you come to Mogadishu and work here for three months as an advisor and organisor for our organization. We would like a quick respons from you. If you agree we will send you a ticket from Copenhagen to Mogadishu with Turkish Airline. As soon as you get down here and report to me we will arrange that Knut will be sent back to his family in Sweden.

Assalamu alaikum!

Abdi Mohammed

Mogadishu”

Han bestämmer sig för att vänta med att sända meddelandet till senare ikväll för att tänka igenom allt ännu en gång. Detta praktiska skämt kan leda till internationella förvecklingar. Borde han kanske diskutera frågan med sina kollegor, både här på hemmaplan och med gruppen i Sverige?

När han kommer tillbaka från stranden hittar han en rad mail från kollegor i både Kenya och Uganda. Flera stora attentat planeras och det finns en rad detaljer att lösa. Abdi bestämmer sig för att han inte har tid att fundera mer på en liten personlig sak i Sverige. Han lyfter på locket till sin gamla i-book och trycker på send-knappen.

I samma ögonblick får han en idé. Det som verkar tänkt som ett pojkstreck skulle kunna bli något som stärker Al-Shabaabs ställning i både Sverige och Somalia.

Selmas dröm

Selma är ute och kör bil på tyska autobahn. Dagen till ära har hon fått låna en röd Ferrari. Hon testar hur fort den går. 250, 270, 290, 310. Nej, nu börjar det bli lite otäckt, men hon ligger kvar i omkörningsfilen i 250 ända tills hon har nått Berlin.

Där svänger hon in vid det gamla riksdagshuset, hittar förbundskanslerns kansli och ber att få träffa Angela Merkel. Ett ögonblick senare sitter hon öga mot öga med den tyska förbundskanslern och tar upp flyktingfrågan. Selma föreslår att Angela ska göra ett försök att tala förstånd med den svenske socialdemokratiske statsministern, som har valt byråkraternas och rasisternas sida framför en humanistisk syn på människor som flyr från krig.

Det knackar på dörren och president Obama kommer in. Han tar Selma i handen och drar iväg henne mot en limousin som står parkerad utanför. De kör till flygplatsen i Tegel där det stora flygplanet Airforce one står parkerat. Obama frågar vart Selma vill åka. De enas om att flyga ner till Lampedusa och hämta flyktingar som de sedan ska flyga till Kiruna. Sedan ber hon Obama att han också ska försöka tala förstånd med den svenske statsministern.