Kapitel 1

Ivan möter motstånd och Knut försvinner

Ivan kommer hem från jobbet och möts i hallen av en glädstrålande son. Knuts glädje visar sig i en rodnad som sträcker sig från näsan till nacken. Orden studsar fram som en bordtennismatch på landslagsnivå. Ivan blir genast misstänksam. En sådan glädje brukar ofta utmynna i en större konflikt mellan fadern och sonen.

– Pappa, pappa vet du vad farfar har lovat. Jag och Emma och Bertil kan få följa med farmor och farfar när de ska åka till Paris senare i sommar. Och vi kan få vara i två dagar på Disneyland. Farmor och farfar betalar allt det kostar, så mamma och du behöver inte bekymra er för pengarna. Ni sparar pengar genom att vi inte är här hemma och äter.

Ivans ansikte blir blekare än vanligt och han säger behärskat:

– Kommer inte på frågan.

En kort tystnad uppstår medan Knut tänker efter hur han ska driva frågan vidare. Ska han ge upp direkt och inse att han inte har en chans mot Ivan? Nej, det här är för viktigt. Nu gäller det att kämpa på alla fronter och med alla medel. Knut förvandlas blixtsnabbt till en strateg och inser att han måste börja med att kartlägga Ivans argument.

– Varför kommer inte det på frågan?

Ivan funderar inte ett ögonblick utan hans svar kommer reflexmässig.

– För att jag bestämmer det. Jag är vuxen och det är jag som bestämmer i den här familjen. Hur skulle det gå om barnen fick bestämma? Käpprätt åt skogen. Du får vänta till du är lika gammal som jag. Då kan du börja bestämma över din familj.

Knut fylls av raseri. Varför ska du alltid bestämma allt över mamma och oss barn? Försök att vara lite demokratisk för en gångs skull. Tänk efter innan du säger nej. Du försöker vara en så jävla fin typ och skryter om din doktorsexamen och ditt engagemang för Amnesty. Inse att du är Växjös värsta förtryckare. Gubbjävel! Det tänker Knut, men han är smart nog att inte säga det. Istället säger han med tillkämpat lugn.

– Vilka är dina viktigaste argument för att inte låta oss följa med farmor och farfar till Disneyland i Paris? Och nu talar jag om riktiga argument, inte att det gamla vanliga att det är du som bestämmer.

Ivan suckar ilsket och tänker efter några sekunder. Han inser att argumenten om att det är han som bestämmer inte räcker i det här läget. Nästan utan att andas in räknar han upp han de argument han tror ska gå hem hos Knut.

– Det finns massor av bra skäl. För det första, jag antar att ni ska åka bil. Det är livsfarligt att åka på autobahn i Tyskland för att inte tala om trafiken i Paris. Folk dör som flugor. Dessutom är bilismens alla utsläpp ett hot mot er framtid. Eller ni kanske ska flyga. Det är ännu farligare. Jag står inte ut med tanken på att ni ska sitta flera mil upp i luften och kunna ramla ner när som helst. Hela idén med gamlingar som ska ge sig ut på äventyr med små barn är helt galen. Hur ska två åldringar kunna ta hand om tre busungar i ett land där de inte förstår språket. Disneyland är ett kapitalistiskt skitställe, där de lurar på oskyldiga europeiska barn en amerikansk förljugen världsbild. Jag vill inte att mina barn ska utsättas för sådan skit. I Paris finns det dessutom massor av terrorister. Där är nästan lika farligt som Afghanistan, Syrien och Irak. Disneyland borde också vara ett typiskt mål för IS, som verkar gilla att skada och döda barn, säger Ivan på utandning.

Knut blir full i skratt av det förutsägbara svaret. Han anstränger sig för att svara allvarligt. Det är upplagt för en matchboll, men Knut befarar att han ändå inte kommer att vinna matchen.

– Men farsan, försök vara lite saklig. Farfars Tesla är både säker och bra för miljön, nej kanske inte bra, men inte så dålig som de flesta andra bilar. När det gäller flyget googlade jag och en statistikprofessor i USA har räknat ut att du i genomsnitt måste flyga varje dag i 123 000 år för att råka ut för en flygolycka. Den svenska myndigheten för säkerhet och beredskap har inte ens med flygning på sin farlighetslista. Och jag läste en annan jämförelse som hävdade att det är farligare att vara hemma än att flyga. Risken för bränder i bostaden är större än risken med att flyga. Sedan ska farmor och farfar varken åka bil eller flyga. De har tänkt ta tåget till Paris och där ska de, och vi, om vi får följa med, åka med metron. När det gäller farmor och farfars förmåga att ta hand om oss barn, så är jag säker på att de gör det bättre än du. Farfar berättade att han har varit i Paris mer än 25 gånger, så risken för att vi skulle gå vilse kan inte vara så stor. De har inte ens gått i pension ännu. Farfar driver ett eget, ganska stort företag och är van vid att ta ansvar. Mycket mer än du. Farmor som är allmänläkare kan väl bota de flesta sjukdomar vi skulle kunna smittas av i Paris, som ju inte precis är världens farligaste stad. Visst, det finns terrorister i Paris, men jag har hört att det finns IS-folk i en källare här i Växjö också. Ska vi vara helt säkra på att undvika allt som är farligt så får vi nog hålla oss inomhus här, sluta i skolan och stänga in oss i källaren. När det gäller Disneyland så kan jag tänka mig att avstå. Jag vill hellre se Eiffeltornet, men Emma och Bertil vill jättegärna till Disneyland. Farmor och farfar kan säkert berätta de verkliga historierna om lille Hiawata, indianpojken, och Joakim von Ankas pengar för att ge andra bilder än Disneys.

Ivan blir vansinnig när han inser att han inte kan övertyga Knut. Han rusar in på sitt arbetsrum och smäller igen dörren samtidigt som han skriker:

– Vi tar den här diskussionen med mamma när hon kommer hem.

Den diskussionen blir bara en oändlig mängd repriser på det som redan är sagt både under eftermiddagen och under alla andra diskussioner i familjen. Mamma Matilda är så van vid att Ivan bestämmer så hon sitter mest och lyssnar. Hon inskränker sig till att humma instämmande med den som senast har talat, oftast Ivan.

Det slutar med att Knut får ett utbrott mot Ivan. Han skriker:

– Du din jävla förtryckare! Jag har en kompis från Somalia i skolan och han har berättat om hur terrororganisationen Al-Shabaab hela tiden vill bestämma över kvinnor och barn. Det finns en liknande organisation i västra Afrika, Boko Haram. De förbjuder kvinnor och barn att ha något kul. Fotboll är förbjudet. Musik är förbjudet. Istället för att göra någon nytta ägnar de sina jävla liv åt att förtrycka andra. Du är precis som dem och talibanerna i Afghanistan. Även om du inte hugger av händer och huvuden är du Växjös värsta jävla taliban. Jag har fått nog av det här. Så snart jag kan ska jag försvinna från förtrycket i den här familjen. Tack och hej leverpastej!

Sedan springer han iväg och slänger igen dörren. Han vill bara somna ifrån eländet.

– Sluta svära, hörs Ivan skrika bakom dörren.

Småsyskonen ser förskräckta ut och smyger sakta in på sina rum. Matilda funderar på om hon ska gå och tala med barnen, men hon inser att det kommer bara att leda till ännu längre nattliga diskussioner med Ivan.

Klockan är ett och Ivan kan inte sova. Han ligger och funderar på Knuts hårda ord. Liknelserna med en islamistisk terrororganisation var för överdriven för att tas på allvar. Men hur är det med anklagelserna om förtryck och maktlystnad?

Ja, ja, jag vill bestämma över familjen, men det är för att jag vill dem väl. Jag älskar dem och vill skydda dem från alla världens farligheter. Det är väldigt otacksamt att de inte uppskattar min omtanke om deras bästa. Men det kommer säkert en tid då de kommer att förstå att allt jag gjorde var av godhet. Lite likadant är det i skolan. En del av mina elever kallar mig Ivan den förskräcklige och försöker mästra mig med floskler om skoldemokrati. De fattar inte att lärarens uppgift är att leda eleverna och att jag verkligen vill lära dem så mycket som möjligt.

Det är också jobbigt att farsan och morsan inte respekterar min rätt att bestämma över min egen familj utan kommer med sådana här idiotiska förslag utan att fråga mig först. Under hela min barndom bestämde de vad jag fick och inte fick göra. De borde ha förstånd att tala med mig i förväg om allt som de ska tala med barnen om.

Ivan puttar på Matilda i ett starkt behov av bekräftelse.

– Kan du inte vakna. Vi behöver fortsätta samtalet om hur vi kan få barnen att förstå att de inte kan få följa med farmor och farfar till Paris.  

– Nej, nej, nej. Jag vill sova, så vi tar det samtalet imorgon.

Ivan blir besviken och bitter. Matilda brukar alltid ta sig tid att samtala med honom om både viktiga och lite mindre viktiga frågor. Hon hjälper honom att pröva argumenten, men låter honom sedan få som han vill. Han hade absolut inte räknat med att hon skulle vägra att ta den här diskussionen, även om klockan är mitt i natten.

Beskyllningarna om att jag inte vill att kvinnor och barn ska ha något roligt faller på sin egen orimlighet. Jag har många gånger varit hemma och passat barnen när Matilda har gått på Växjö konserthus och lyssnat på Musica Vitae med sina tjejkompisar som hon kallar dem. Och hur många gånger har jag inte följt med barnen och ätit pizza på Elvan. Jag har till och med följt med Knut och Bertil när Växjö Lakers spelar hemmamatcher, trots att jag tycker att elitishockey är ett kapitalistiskt påfund. Om en av melodifestivalens delfinaler kommer till Växjö kan jag till och med tänka mig att låta Matilda och Emma gå och se den i Vida arena.

Nej, alla beskyllningar mot mig är orättvisa. Och jag kan inte säga att Matilda och barnen gör något för att jag ska ha roligt. Tänker de någonsin på mitt bästa? Jag är verkligen inte den som är ute och roar mig på egen hand. Ytliga nöjen intresserar mig inte. Plikten kommer alltid i första hand.

Usch, nu börjar jag bli sömnig. Det viktiga är att lista ut hur jag ska få slut på tjatet om en resa till Paris. Jag får väl göra som jag brukar, inte ge mig. Argumenten är på min sida så jag får upprepa och variera dem till de andra tröttnar. Men jag måste nog också försöka bli mer eftertänksam innan jag säger nej.

Klockan är två och Knut varken kan eller vill sova. Han arbetar på att vända sin kokande ilska till idéer om hur han ska ta sig ur faderns hårda grepp. Att fortsätta att förlora de ändlösa diskussionerna vid köksbordet är meningslöst. Farsan kommer vilja fortsätta att bestämma över mig åtminstone till jag fyller 50 år. Även om jag blir myndig om sex år så kommer farsan att försöka hålla kvar greppet och kontrollera mitt liv.

Undrar varför han har blivit sådan? Vad är hans problem? Har han blivit illa behandlad? Skällde farmor och farfar mycket på honom när han var barn? Har han råkat illa ut på något annat sätt? Nej, det skiter jag i. Jag är ett barn och kan inte lösa farsans problem – nu gäller det att ta tag i mitt eget. Sedan mer än ett år tillbaka har jag funderat på att rymma hemifrån för att slippa förtrycket.  Nu ska jag tamejfan rymma, inte sedan någon gång, utan nu. Jag står inte ut här längre.

Hur ska jag klara mig när jag inte ska bo här?

Ett sätt kanske vore att gå till socialen och begära att få komma till en fosterfamilj. Fast det går nog inte att fixa över dagen. Min kompis Tage berättade att för honom tog det över en månad att få en fosterfamilj när hans mammas pojkvän hade slagit honom med livremmen. Mamman hade dessutom råkat ut för långa förhör med både polisen och socialen. Det skulle nog vara risk för att mamma Matilda skulle den som råkade mest illa ut. Hon skulle inte bara drabbas av myndigheterna utan vad som skulle vara ännu värre. Farsans arga tjat och hans anklagelser för att morsan inte har tagit itu med det hans själv borde göra är redan nu skitjobbigt. Det skulle innebära att livet blev outhärdligt för morsan om jag begärde att få komma till en fosterfamilj.

Ett annat alternativ skulle vara att försöka ta sig till Paris och sedan försöka leva som gatubarn där. Yasser från Syrien som går en klass högre i skolan har berättat att det är väldigt billigt att resa från Sverige ner i Europa med flyktingsmugglare som säljer resor tillbaka från Sverige. Visst. Det skulle inte vara så trevligt att tillbringa kanske ett dygn i ett litet lönnfack under ett lastbilsflak som Yasser berättade att många av hans släktingar hade gjort på vägen till Sverige. Att försörja sig som gatubarn skulle nog kunna vara rätt farligt också. För barn som lever på små brott kan råka ut för stora brott.

Plötsligt får Knut en idé till:

I vintras hade han i morsans bokhylla hittat en bok om Tumba-Tarzan. I all enkelhet var Tumba-Tarzan en tjuv, som på 1950-talet var väldigt omskriven i tidningarna. Han levde på att göra inbrott. När polisen jagade honom med både helikoptrar och hundar flydde Tumba-Tarzan, som egentligen hette Rolf Johansson, ut och levde i kojor och sommarstugor i skogarna runt Tumba. Han hade också en yngre bror som var brottsling och kallades Lill-Tarzan. Det fanns många spännande historier om brödernas bedrifter. Mest imponerande var när Tumba-Tarzan slängde sig ut genom fönstret på ett fängelse, över muren och fick tag i en gren på ett stort träd, klättrade ner och sprang till skogs. Tumba-bröderna jagades som värsta mördarna, men egentligen var de fredliga och levde på pengar som de tjänade på inbrott, men också på svamp och bär och annat som skogen kunde ge. Ett alternativ till att leva ofri här hemma skulle kunna vara att leva fri i skogarna utanför Växjö. Jag skulle kunna bli Tunatorps-Tarzan.

Men nu måste jag sova på saken innan jag bestämmer mig. Ett bekymmer är hur Matilda och syskonen ska reagera på mitt försvinnande. Jag måste skriva ett kort brev, där jag förklarar att det inte är dem jag flyr ifrån.

Knut somnar ändå inte efter att ha skrivit ut brevet. Han har för mycket funderingar på hur han ska kunna leva som Tarzan i skogarna kring Växjö. Med hjälp av Map Googles satellitbilder kartlägger han i minnet omgivningarna runt stan, men också lite längre bort i Småland.

Han googlar fram en rad överlevnadsajter och läser på.

När klockan är fem börjar han inse att han kommer att vara för trött för att bli Tunatorps-Tarzan genast, men han vill verkligen inte träffa Ivan igen. En genväg till friheten kan vara att övernatta hos en kompis i klassen eller fotbollslaget.

Han packar ihop några ombyten med kläder i en ryggsäck och ger sig ut i den ljusa Växjömorgonen.

Nästa eftermiddag kommer Ivan hem från skolan, irriterad efter flera konflikter med både elever och andra lärare. Det är tyst i huset på ett obehagligt sätt. De mindre barnen brukar följa med klasskamrater hem nästan varje dag, men Knut brukar hänga ensam på sitt rum, fastvuxen vid datorn och med AC/DC på högsta volym.

Ivan går till Knuts lilla rum. Där ser märkligt välstädat ut, men inga spår av Knut. Han kollar småsyskonens gemensamma rum, men ingen Knut där heller. På hans skrivbord ligger det en A4-utskrift. Ivan rycker till sig pappret och läser med uppspärrade ögon och kraftigt bultande puls som stiger för varje rad han läser.

Hej familjen!

Jag har försvunnit och jag har inga som helst planer på att komma tillbaka. Det är ingen idé att ni letar efter mig eftersom jag har en plan för hur jag skulle kunna leva resten av mitt liv utan er. Jag vill inte att ni ska kontakta polisen heller. Och även ni gör det så har de också en liten chans att hitta mig. Jag kan vara var som helst i världen.       

Mamma, Emma och Bertil: Det är verkligen inte ni som har fått mig att rymma. Ni har varit jättesnälla och jag kommer att sakna er. Men jag står ändå inte ut här hemma. En sista sak skulle jag vilja be er. Gör uppror mot farsan. Låt honom inte få fortsätta att förtrycka er.

Farsan: Det är du som har fått mig att rymma. Jag står inte längre ut med att du ska bestämma allt över oss andra och att du hela tiden ska hindra oss från att göra roliga saker. Du borde också sluta att hela tiden skälla på oss andra för att vi inte har gjort sådant som du borde ha gjort själv. Skärp dig! Annars kanske morsan, Emma och Bertil rymmer de också.

Hej då familjen!

Knut

När Matilda en timme senare kommer hem från sitt jobb sitter Ivan och gråter ilsket vid köksbordet.

– Du borde verkligen hålla bättre ordning på barnen. Knut är försvunnen. Är du inblandad? Vad har du att säga om det här, fräser och snyftar han och viftar med Knuts brev framför näsan på den förvånade och allt mer förtvivlade Matilda.

Ivan föreslår att de genast måste kontakta polisen. Det verkar som om Knut menar allvar med sitt hot att försvinna långt bort. Matilda tittar anklagande på Ivan och ser ut som hon håller inne med något som hon gärna hade sagt.

– Tycker du också att jag är en förtryckare? frågar Ivan.

Matilda tvekar ett ögonblick, men bestämmer sig snabbt för att vara ärlig. Nu är det slut med att bara spela med Ivan. No more mrs nice guy.

– Du vill väldigt gärna bestämma över familjen och du verkar se dig själv som familjens överhuvud på ett sätt som inte riktigt hör hemma i 2000-talet.  Jag vet att du vill väl, men du begränsar hela tiden hela familjen. Ofta verkar det som om du tycker att ditt ego är viktigare än att barnen ska ha det bra. Om jag ska vara ärlig så skulle vi ha det mycket bättre om familjen fick vara ett lag istället för en chef och hans fyra underlydande. Nu är det absolut inte rätt tidpunkt att ta ett samtal om detta. Vi måste genast ringa polisen för jag tycker också att det verkar som om Knut menar allvar och plötsligt inser jag att han har goda skäl att rymma. Han är nog den som har drabbats hårdast av ditt maktspel. Ska du eller jag ringa?

Ivan springer snyftande in på sitt arbetsrum och smäller på sedvanligt sätt igen dörren. Matilda tar det som att han lämnar det till henne att kontakta myndigheterna. Hon ringer genast polisen och de verkar ta Knuts försvinnande på allvar. Matilda får lämna en rad uppgifter om Knut och sedan sjunker hon ihop och gråter över allt som har utlöst de här händelserna.

Hon tänker att det måste bli en snabb förändring i familjen.

Ivans dröm

Ivan går på Kungsgatan i Stockholm iklädd officersuniform. Runt honom är massor av människor i alla åldrar, men inga bilar. Alla, utan undantag, är utrustade med smarta telefoner och är ute på pokemonjakt.

Plötsligt vänder sig alla mot Ivan och skriker något obegripligt. Ivan försöker ta sig därifrån, men folkmassan hindrar honom. Han försöker hoppa högt, men klarar inte att ta sig över folkmassan.

Hur ska det här gå?

Då hörs en helikopter som sveper in mellan husen och landar bredvid Ivan. Till sin förvåning upptäcker han att Bert Karlsson är piloten. Bert flyger honom till Vaxholms fästning, där han låser in Ivan i en fängelsecell. Det är en dubbelcell och han får dela den med Knut.

En vakt dyker upp. Han har med sig Bert och ett bombbälte och ger Bert och Ivan i uppdrag att flyga till Damaskus och spränga Bashar al-Assad i luften.

Ivan hänvisar till facket och vägrar. Knut erbjuder sig istället, men Ivan förbjuder det.