Kapitel 2

Hassan gör bort sig och lyckas samtidigt

Hassan tar på sig sin varmaste jacka ovanpå kavajen. Han är kall in i märgen och vet inte riktigt hur han ska överleva den skånska kylan. Jackor kan inte räcka mot det svenska klimatet, istället skulle han behöva en bil. Problemet är att han varken har pengar eller körkort.

Med vit skjorta och väl knuten, diskret slips lämnar han flyktingförläggningen och vandrar i den riktning lokalsinnet säger honom. Målet är att komma till biblioteket i Eslöv eftersom det lär finnas tillgång till gratis internet där. Vägen han går på heter Skolgatan och han passerar en skylt där det står Ekenässkolan. Plötsligt slår det honom att ordet skolan kanske betyder samma sak som school på engelska. Javisst, där inne är en sannolik skolgård med en massa barn.

Det ser inte alls ut som de skolor jag arbetade på i Somalia. Den här är mycket större och finare men jag kanske ändå skulle kunna få ett jobb här, tänker han.

I det som ser ut att vara huvudentrén träffar han en kvinna, mycket blond och blek i osannolikt kort kjol. Hassan tycker att hon är väldigt vacker. Kan hon verkligen vara en lärare som är klädd så, undrar han men har förstånd nog att inte fråga om kjolen och yrket.

– Could you please help me. I want to speak to the headmaster, säger Hassan långsamt och tydligt ifall hon inte förstår engelska så bra.

– No problem. Just walk up those stairs and you are there, säger kvinnan med ett amerikanskt uttal som låter lite tillkämpat.

Hassan tackar henne glatt leende. Snabbt går han uppför trappan och ser en rad kontorsrum, men bara ett rum där han kan se en människa bakom de rökfärgades glasväggarna. Rektor står det på skylten utanför dörren. Hassan knackar och en kvinna ropar något obegripligt. Hassan uppfattar det som om han kan gå in.

Bakom ett stort skrivbord sitter en elegant kvinna i 50-årsåldern.

– Could I please speak to the headmaster, säger Hassan vänligt.

– Yes, you are welcome.

– I want to speak with the headmaster.

– No problem, what do you want?

– I want to speak with the headmaster.

– Yes, that’s me. What do you want?

– I want to speak with the headmaster.

– I AM THE FUCKING HEADMASTER! fräser kvinnan plötsligt högljutt och med en arg min.

Hassan chockas av kvinnans sätt att uttrycka sig och hennes plötsliga ilska. Så ska inte kvinnor tala – och inte män heller – enligt den uppfostran han fick i koranskolan i Somalia. Samtidigt inser Hassan sitt misstag. Han fattar att i Sverige kan rektorn vara en kvinna. Och han förstår vidden av sitt misstag. Chanserna att han ska kunna få jobb på någon skola i Eslöv måste vara noll nu. Går det att rädda situationen på något sätt?

Spontant faller Hassan ner på knä framför den förvånade rektorn.

– Please forgive me! I am so sorry. In my country the headmaster is always a man. I could not imagine that the headmaster would be a beautiful woman. Please forgive me! Please forgive mer! Please!

Rektorn gör en gest att Hassan ska resa sig.

– Please step up. This is embarrassing for both of us. Imagine anyone coming into this room now. How could we explain this situation? Yes, of course I forgive you. And I am very sorry for yelling at you.

Långsamt, långsamt reser sig Hassan och berättar om sin bakgrund som lärare i engelska och matematik hemma i Somalia. Han berättar att han egentligen är för kvinnors rättigheter. Ändå låg en kvinnlig rektor utanför hans förmåga att förstå. Rektorn avbryter honom:

– But why did you want to see me?

Hassan förklarar att det var ett infall han fick när han såg skolan. Då tänkte han att de kanske kunde behöv en hjälplärare, mer som en praktikant för att komma igång med sitt liv i Sverige.

– I am not allowed to work in Sweden yet, so it will not cost you anything. We could see it as a way to help me learn Swedish as the same time as I could help your teachers to get the pupils more interested i speaking English and learn more about the world outside Eslöv. I could for example tell them the story of how I escaped from Somalia and how it is living in a war zone.

Rektorn lyser upp. Hon berättar att en engelsklärare just har blivit sjukskriven i tre veckor. Vi har fått en vikarie som går på universitetet i Lund och 21 är år gammal. Han behöver nog en del stöd. Du kan börja imorgon om du vill.

Hassan får lust att krama rektorn, men behärskar sig.

I morse började dagen med att Hassan vaknade med ett ryck. Var är jag? Jag känner inte igen rummet. Det är kallt och tyst. Han ruskar på huvudet och sakta klarnar det, ungefär som när han vaknade ur narkosen efter en blindtarmsoperation hemma i Somalia.

Det är nästan två år sedan han tvingades lämna Mogadishu för att hamna i ett flyktingläger i utkanten av Addis Abeba. För två dagar sedan lämnade han Addis för att så småningom hamna här på en flyktingförläggning, fem kilometer utanför en liten stad som heter Eslove eller något liknande. Han gillar det där med love.

Efter några minuter när han vaknat till ordentligt ser han att klockan är åtta. Han kommer ihåg har han sent igår kväll kom hit med buss från Malmö. Han duschar, klär på sig prydligt och går ut i korridoren. I en matsal hittar han ett helt gäng somalier som äter frukost. De hälsar glatt och uppmanar honom att ta för sig. Han får berätta sin historia för de andra vid bordet. De har liknande men mycket annorlunda berättelser att berätta om sin väg från Somalia till Sverige och Eslöv.

När han är mätt kommer Hassan på att han har ett behov som egentligen är viktigare än maten. Internet. Han måste kolla de somaliska bloggar han följer varje dag och känner ett starkt behov av att uppdatera sin egen blogg. Han frågar landsmännen var det finns internet. De berättar att den närmaste möjligheten som inte kostar något är på biblioteket inne i Eslöv centrum, fem kilometer norrut.

Hassan bestämmer sig för att gå dit direkt. Föga anar han när han går norrut att han några timmar senare skulle gå söderut som hjälplärare i engelska.

Senare samma dag sitter Hassan och dricker en kopp kaffe med mycket socker tillsammans med landsmannen Ahmed. Hassan berättar om den pinsamma händelsen med den kvinnliga rektorn. Ahmed tycker att svenskarna är konstiga som låter kvinnor vara rektorer istället för att vara hemma och baka sambosas, de goda somaliska pirogerna. Vem ska ta hand om barnen om kvinnorna blir rektorer?

– Jag tänkte mycket på detta när jag hade träffat rektorn. Hon berättade mycket mer för mig om hur män och kvinnor i Sverige delar på det mesta. Jag tycker det är rätt. Varför ska det vara så stor skillnad på oss människor bara för att vi har olika kön. Allt här i livet har ju inte med sex att göra. Som människor är vi mer lika än jag trodde förr. Jag tror att det finns svenska kvinnor som är mer lika mig än vad du är, säger Hassan.

Ahmed gapskrattar.

– Du är söt. Har du blivit kvinna? Jag tänker i alla fall fortsätta att vara man och bestämma över kvinnorna, oavsett om jag är i Sverige eller Somalia, säger han.

Detta blir för mycket för Hassan som vanligen är vänligheten själv. Han gör ett utfall mot Ahmed.

– Då tycker jag att du ska flytta tillbaka till Somalia och ansluta dig till grottmännen i Al-Shabaab. Om du ska bo i Europa bör du försöka leva i 2000-talet. Jag vill mycket hellre vara svensk och leva i den här tiden än att åka tillbaka 100 år till Somalia. Det är mycket trevligare att umgås med människor på lika villkor än att behöva markera sin inbillade överlägsenhet och spela boss.

– Nu är du orättvis mot Somalia. Det händer mycket där också. Al-Shabab har mycket modernare vapen nu än vad vi hade när jag var militär för 20 år sedan. Och det byggs faktiskt några moderna hotell, som ska kunna locka turister till Somalias soliga stränder. Det viktigaste med Somalia är att det är ett land för oss rättrogna muslimer. Framtiden tillhör oss och inte de otrogna.

– Vilken koranskola har du gått på? Tror du verkligen att rättrogna muslimer ägnar sig åt terror, att döda kvinnor och barn och tortera motståndare? Om du verkligen hade läst koranen, så borde du förstått att Al-Shabaab sprider en bild av islam som inte har någon som helst grund i profetens ord. Men visst har du rätt i att många i Somalia är modernt tänkande människor som inte kan tänka sig att ha något med islamister att göra.

Ahmed svarar inte direkt. Så småningom säger han lite skamset:

– Jag har inte gått i någon koranskola, inte i någon skola alls.

De sitter kvar en stund och samtalet kommer in på svenska kvinnor och deras klädsel. Här har de också helt olika åsikter. Hassan tycker att de verkar bra och bekväma. Det unnar han alla de kvinnor som han tycker så mycket om. Ahmed däremot är upprörd över hur lättklädda kvinnorna är.

– Hur ska vi män kunna behärska oss när kvinnorna är så frestande?

– Det är ditt problem, inte kvinnornas. Dessutom verkar det som om de flesta svenska män kan behärska sig. Då ska väl somaliska män också klara det. Riktiga män kan kontrollera sina begär. Du får se till att bli en riktig man.

Hassan har även hemma i Somalia funderat på frågan om huvuddukarna och de långa klänningarna. Han har till och med testat hur det känns att sitta i solen med huvudduk i en timme. Det vill han aldrig göra om. Även om han gillar värme blev det outhärdligt. Känslan av att vara instängd var en överraskning för honom

Han tycker också att det är lika rimligt att män ska ha huvudduk, om målet är att undvika sexuell upphetsning. Och varför undvika att bli upphetsad? Inget kan vara finare för oss som kan hantera den. Alla har vi ett ansvar för att hantera vårt sexliv på ett sätt, så att alla inblandade kan njuta.

De båda landsmännen enas om att inte vara eniga, men att de behöver diskutera vidare om hur män och kvinnor ska umgås.

Hassan har svårt att sova när han senare på kvällen ligger i sin säng och funderar på denna första dag i Sverige och jämför den med sin sista dag i Somalia. Han hade hört mycket gott om Sverige redan i Somalia, men framför allt i Etiopien. Där mötte han flera svenskar på ett kafé på Churchill Road, där framför allt ”foreignes” – utlänningar – träffades. De berättade om ett humanistiskt land, visserligen med allt fler sprickor i den fina fasaden. Ändå känner han sig glatt överraskad. Det här kan vara ett land han kan trivas i. Han inser att det är väldigt tidigt att bilda sig en uppfattning och att han saknar en hel bergskedja av kunskap om Sverige. Det var ändå något i stämningen på skolan som gjorde honom optimistisk.

Frågan är hur han ska hantera de kulturkrockar han förstår att han kommer att utsättas för.

Det kommer att vara svårt att vänja sig vid att kvinnor och män är helt lika, även om han vill vara jämställd inser han att hans mentala väg dit är lång. Svenskarna kanske inte är riktigt så lika som de säger? Ju mer Hassan funderar på hur män och kvinnor kan leva tillsammans, desto mer övertygad blir han om att jämställdhet är något att sträva mot. Alla som älskar kvinnor måste väl se dem som jämlikar!

Han förstår också att islam kan bli ett problem för honom i det nya landet. Islam har alltid varit en självklar del av hans liv, men han har också haft lite insyn i kristendomen. Det enda som han anser skiljer islam för kristendomen är frågan om Jesus var guds son eller en helt vanlig profet. Den kvinna han var gift med under några år hade gått i en somalisk klosterskola. Nunnorna hade lärt henne att se till människornas likheter istället för till skillnaderna, trots att deras katolska tro hade lärt dem något annat.

En riktig muslim dödar inte ens en fluga hade Hassans far lärt honom. Nunnorna hade lärt hans numera döda somaliska fru att riktiga kristna vänder andra kinden till när de får en örfil. Det tycker han låter lockande, men osannolikt i verkligheten. Men vi får väl skapa vår egen verklighet, den värld vi vill ha.

Han skulle aldrig ha erkänt det ens för sina bästa vänner, men Hassan inser också att han egentligen inte är någon riktigt religiös person. Allah är inte något verkligt för honom, mer en abstraktion, som möjligen hjälper honom att vara muslim trots att han egentligen inte tror på några högre makter. Han minns hur påverkad han blev första gången han i sin ungdom hörde den engelske sångaren John Lennon sjunga sången God.

”God is a concept by which we messure our pain.”

Och vidare:

”I don't believe in magic

I don't believe in I-ching

I don't believe in Bible

I don't believe in Tarot

I don't believe in Hitler

I don't believe in Jesus

I don't believe in Kennedy

I don't believe in Buddha

I don't believe in Mantra

I don't believe in Gita

I don't believe in Yoga

I don't believe in Kings

I don't believe in Elvis

I don't believe in Zimmerman

I don't believe in Beatles

I just believe in me, Yoko and me, and that's reality”

Vid den tidpunkten rannsakade han sig och insåg att det egentligen var så han såg på gudar och religioner. Det enda som är verkligt är verkligheten.

Sedan fanns det positiva sidor med att vara bekännande muslim. Det var bekvämt att slippa ta en massa strider mot släktingar och andra människor, som var fast i de religiösa dogmerna. Han läste Koranen noga och även om han egentligen inte trodde på Allah så tilltalades han av det humanistiska budskapet, som fanns bland de mer hårdföra hoten.

Så om han skulle bli far här i Sverige, så kanske han ville att hans barn skulle uppfostras som muslimer. Hans barn i Somalia som bor hos andra släktingar riskerar att uppfostras till alldeles fel sorts muslimer. Risken är stor att hans söner i Somalia kommer att bli skäggiga män med skjutvapen. Något värre kan han inte tänka sig.

Nästan tio år efter händelserna i Eslöv kommer Hassan hem från jobbet i skolan där han nu är lärare på heltid. Han bor numera i Växjö och gift med Sahra, en somalisk kvinna som han träffade femte dagen på flyktingförläggningen utanför Eslöv. Tillsammans har de två barn och här bor också Abdi, Hassans son från första äktenskapet. Sönerna Abdi och Liban har redan kommit hem för dagen och har besök av en kompis som Hassan känner.

Det är Knut som är med i samma fotbollslag som Abdi, trots att de inte är riktigt lika gamla. Hassan är tränare för det laget och känner Knut väl liksom hans mamma Matilda. Hon brukar vara med på matcherna. Pappan har han däremot aldrig sett.   

– Pappa, får Knut sova här i natt? frågar Abdi.

– Javisst, det är inga problem under förutsättning att Matilda godkänner det.

– Självklart gör hon det, säger Abdi.

Knut säger inget. Han räknar med att Hassan inte kommer att träffa Matilda förrän om fem dagar, då det är träning. Till dess kommer han att ha hittat något bättre ställe att bo. Kanske i ett övergivet hus i skogen någonstans.

Men hur ska han göra med skolan? Självklart kommer föräldrarna att ta kontakt med skolan. Det bästa vore kanske att gå på luffen direkt. Knut har sparat ihop 3 000 kronor i kontanter och dessa har han tagit med sig. Det borde kunna räcka ett bra tag tycker han.

Eller, tänker han, det kanske är bättre att inviga Hassan i rymningen. Det är bra att vara ärlig. OK, jag chansar på att Hassan förstår mitt problem.

– Jag ska säga sanningen. Farsan vet inte om att jag är här. Han och jag är osams för att jag inte får följa med farmor och farfar till Paris. Därför har jag stuckit hemifrån.

– Men varför får du inte följa med till Paris?

– För att farsan alltid vill bestämma över alla kvinnor och barn, som han kan bestämma över. Han är som en svensk version av Al-Shabaab i Somalia. Abdi har berättat att ni har släktingar som är med i Al-Shabaab. De verkar inte vara alls vara så snälla som ni är.

– Du får sova här i varje fall en natt. Sedan måste jag tala med din mamma.

– Tack, tack snälla! Men måste du tala med mamma direkt? Hon kommer inte kunna hålla tyst och när farsan får höra om att jag är här kommer han bulta på dörren här och hota med alla möjliga figurer som han brukar tala om. Till exempel hota med JO, vad det nu är. Får han ett beslut emot sig i skolan hotar han hela tiden att överklaga har jag hört från andra barn i skolan. Om det skulle bli något bråk för att du har låtit mig sova här så kan jag ljuga att jag hade berättat för både Ivan och Matilda, och att de hummade, men som vanligt inte hade lyssnat på mig.

Hassan inser att han råka lite illa ut om han låter Knut sova här, men han kan inte heller skicka hem pojken till en far som han jämför med Al-Shabaab.

– Det är lugnt. Nu ska jag börja med maten så att den är klar när Sahra kommer hem. Ni grabbar kanske kan hjälpa mig.

Det går inte att locka grabbarna från datorerna så Hassan har tid att fundera medan han lagar kvällsmåltiden, som ska bestå av somalisk anjera, ett slags pannkakor, och meftuni, en syrlig köttgryta.

Han grubblar var han ska ha sin solidaritet i den här frågan. Med det svenska samhället, där normen antagligen är att han ska ringa polisen, skolan eller sociala myndigheter när ett barn har rymt hemifrån. Eller med hans vän Matilda, som han verkligen inte vill svika. Eller med pojkens pappa, som han verkligen inte kan känna någon som helst solidaritet med. Eller med den somaliska föreningen, som säkert skulle hålla på pappan, men dem struntar han i.

Han bestämmer sig för att diskutera den här frågan med Sahra när hon kommer hem från sjukhuset.

När Sahra kommer hem en timme senare än planerat på grund av en akut operation håller hon direkt med om att de inte kan skicka Knut hem till en pappa som påminner om Al-Shabaab. Hon är ännu mer skeptisk än Hassan när det gäller Islam.

Till skillnad från Hassan har hon någon slags gudstro och det har fått henne att intressera sig för de svenska religiösa samfunden, som inte bara ofta predikar om en kärleksfull gud utan också lever upp till någon slags kristet kärleksbudskap genom att engagera sig för flyktingar från Somalia, Syrien och andra länder.

Hassan har personligen inget problem med att Sahra är på väg att engagera sig i ett kristet samfund i stället för i moskén, men han förstår att hela familjen kan drabbas av repressalier från andra muslimer. Så varken han eller Sara har berättat det för någon annan.

– Finns det verkligen sådana svenska män som Knuts pappa verkar vara? säger Sahra förvånat.

– Svenska män är ofta mer gnälliga än arga, men det finns säkert alla sorter här i Sverige också, säger Hassan medan han dukar fram de läckerheter han har lagat.

Vid middagen blir det glada samtal om allt från fotboll till kirurgi. Sahra är oerhört stolt över sitt arbete som undersköterska på kirurgmottagningen. Hon talar då och då om att studera vidare för att så småningom bli kirurg. Det har hänt att en kirurg som har sett hennes potential har låtit henne sy en patient efter en operation. Hon har berättat det för Hassan, men förstår att det är något hon inte ska tala om så barnen hör det.

En svår trafikolycka var det som gjorde att hon blev försenad ikväll.

– Vilken god mat du har lagat Hassan och vad trevligt ni har det vid era måltider, säger Knut som snabbt känner sig hemma i den här familjen.

– Hemma vill farsan fungera som mötesordförande och fördela ordet vid våra måltider och det dödar alla samtal. Det slutar ofta med att det bara är han som sitter där och håller lektioner om allt som han tror är farligt.

– Skojar du, undrar Abdi.

– Nej, tyvärr inte. Sådant kan livet vara i en svensk familj.

Hassans dröm

Hassan vandrar på en gata i Mogadishu. Han är klädd i mörk kostym med vit skjorta och en färgglad slips. Han går ner mot en av stans många vackra sandstränder och fortsätter ut i vattnet, där han simmar åt nordost.

Tre dygn senare stiger han i land på en annan strand i vad som ser ut som Indien. Han går in på en krog med vattnet droppande från kostymen och frågar kyparen var han är. Kyparen påstår att de är i Kerala. Hassan beställer en stor stark plus en irländsk whiskey.

Ögonblicket efter stiger Sahra in på krogen, tar tag i hans slips och drar iväg honom till ett hotellrum. Där klär hon av honom hans blöta kostym och sedan knuffar hon ner honom i sängen.