Kapitel 5

Hassan får besök och Abdi skriver brev

Hassan stiger upp tidigt på morgonen. Sent igår kväll ringde en polis och ville komma på besök för att tala lite om Abdis förrymde kompis Knut. Polisen betonade att samtalet inte var något att oroa sig för, bara ett informellt samtal om deras kontakter med Knut. Hassan lovade att både han och Abdi skulle vara hemma vid klockan nio om polisen vill komma så tidigt.

Nu fixar Hassan först frukost till familjen. Sedan städar han intensivt i lägenheten. Han är angelägen att göra ett gott intryck på polisen. När alla de andra har gått iväg för dagen ber Abdi sin far om ett viktigt samtal.

– Vad ska vi säga till polisen? Ska vi säga sanningen och berätta att han sov här en natt? Eller ska vi hitta på något för att hjälpa Knut genom att lura polisen att leta på fel ställen? undrar Abdi.

– Vi måste tala sanning. Det är det enda rätta. Vad vet du om var Knut har tagit vägen? Jag tror att det är bäst för alla om de hittar Knut så snart som möjligt. Vi löser aldrig några problem genom att rymma från dem. Knut och Ivan skulle behöva hjälp av en psykolog för att lösa sina konflikter, anser Hassan.

Abdi håller med att de ska tala sanning men protesterar mot tanken på att Knut skulle hänga med sin far till en psykolog.

– Det är hans farsa som är konstig. Knut är normal. Blanda inte in Knut i hans fars problem. Egentligen tycker inte jag att vi borde bli inblandade heller. Polisen borde spärra in hans farsa för att lösa problemet.

Det ringer på dörren och Hassan släpper in en lång, smal, gråhårig och skrynklig äldre man i en sliten kavaj, grå t-tröja och blå jeans. Han ler vänligt och ser inte alls ut som Abdi och Hassan hade trott att en svensk polis ser ut.

– Hej, jag heter Olle Carlsson och är polis här i Växjö. Jag är just nu en del av utredningen av den försvunne pojken Knut Svensson. Jag har förstått att ni känner honom ganska väl genom fotbollen. Därför har jag lite frågor att ställa för att komma lite framåt med vår utredning. Kan vi slå oss ner någonstans och prata lite.

Hassan visar polisen in i vardagsrummet, där han har dukat fram kaffekoppar, en rykande kaffekanna, en stor skål socker och ett paket kex av med smak av rabarber och jordgubbar. Kaffet doftar av kardemumma.

– Tack, vad gott, säger Olle. Den hemtrevliga stämningen gör att han själv utan att vänta på att bli bjuden häller upp kaffe. När Hassan sedan försöker bjuda på kex och socker tackar han snabbt nej och tar upp samtalet.

– Kan ni berätta om hur ni känner Knut?

Hassan berättar om hur Knut har kommit till det lag han tränar, där också Abdi spelar. Att de är olika gamla har fungerat bra eftersom Abdi både kommit lite efter i utvecklingen i Somalia, men han har tränat upp sin teknik genom att outtröttligt leka med bollar.

Abdi fyller på med att berätta att han och Knut träffas mycket på fritiden. En stor del av den tiden spelar de spontan fotboll, på planer där det är fritt fram. De drar omkring en hel del på stan bara för att det är kul. Det senaste året har de pratat rätt mycket med bulgariska tiggare utanför Willys, Coop, ICA och Citygross. Det var spännande att få höra mer om hur det är att bo i ett land som inte alls liknar varken Sverige eller Somalia.

– När träffade ni Knut senast?

Hassan tvekar inte ett ögonblick.

– Han kom hit i förrgår och ville sova över. När vi sedan vaknade nästa morgon var han borta. Han berättade när han kom hur han hade stuckit hemifrån efter ett bråk med sin far. Eftersom jag själv har varit på flykt så var min första tanke att hjälpa pojken. Snabbt insåg jag också hur svensk jag har blivit för min andra tanke var att jag måste tala med Knuts mamma Matilda för att reda ut detta. När jag vaknade i går morse var Knut borta, men min fru Sahra som var uppe riktigt tidigt träffade på honom på väg ut och skickade med honom mat, vatten och lite godis. När jag fick veta vad som hänt ringde jag genast Matilda och berättade allt jag visste.

Olle lyssnar intresserat, men hinner inte fråga något förrän Hassan fortsätter.

– Matilda var inte ett dugg förvånad. Hon berättade om hur bråken mellan Knut och hans pappa hade blivit allt värre. Det lät som hon hade förståelse för att Knut hade försvunnit. Jag frågade henne om hon inte var orolig för att Knut skulle råka illa ut, men hon sa att han alltid har klarat sig väldigt bra och vet väl vad han gör. Jag tyckte att det var konstigt att hon inte var mer oroad, men fick intryck av att hon tyckte att det var dags för en större protest mot Knuts pappas diktatorsfasoner.

Han fortsatte med att berätta mer om sina kontakter med Matilda och Knut genom fotbollen. Abdi avbryter och frågar om han kan gå till skolan nu.

– Jag skulle bara vilja veta om han sagt något till dig om var han tänkte sig ta vägen och hur han tänkte klara sig de närmaste veckorna, säger Olle.

– Jag frågade honom flera gånger, men han svarade aldrig. Han ville inte riskera att jag skulle försäga mig och avslöja honom. Han ville verkligen rymma och inte bli hittad. I varje fall ville han vara borta hela sommaren. Det sa han. Abdi visar tydligt att han inte vill berätta så mycket mer.

Olle ger sig inte så lätt.

– Du kände honom väl och du verkar vara en väldigt smart kille. Vad tror du att han har gjort. Några gissningar måste du väl ha.

– Ja, det finns faktiskt en sak som jag har tänkt på. Knut var väldigt intresserad av en gubbe som hette Tumba-Tarzan. En tjuv som levde i skogarna utanför Stockholm och höll sig undan från polisen. Knuts mamma Matilda har en bok om Tumba-Tarzan och Knut googlade och tog reda på mycket mer. Knut snackade om att bli Tunatorps-Tarzan, om jag kommer ihåg rätt. Det kan vara så att Knut gett sig ut i skogen för att leva som Tarzan. Du som är polis borde väl ha koll på honom.

Olle berättar att han också har varit intresserad av Tumba-Tarzan sedan han var barn. Han har också boken hemma. En gång när han gick på polisskolan fick han faktiskt chansen att träffa Lill-Tarzan, som kom till en föreläsning och berättade om sin mer berömde bror. En spännande detalj som inte alla vet är att Tumba-Tarzans fru tidvis levde med honom ute i skogen. De jagades med helikoptrar, tungt beväpnad polis och hundar, men lyckades ändå hålla sig undan långa tider.

– Det är ett intressant uppslag. Tack för det! Nu kan du gå till skolan. Om du kom något mer så kan du höra av dig direkt till mig, säger Olle och lämnar var sitt visitkort till Abdi och Hassan.

Abdi försvinner fort ur lägenheten, men Olle sitter kvar och fikar med Hassan. Han har fått sympati för den somaliske mannen som verkar ha upplevt så mycket ondska, men ändå ger ett intryck av att vara en helhjärtad humanist.

Hassan börjar ställa frågor om Olles liv och snart sitter de båda männen i en djupgående diskussion om mansroller. De båda enas om att de tidigare i sina liv inte har varit några föredömen. Båda har tagit för lite del i barnens uppfostran och i hushållsarbetet. De har mest gjort det som är roligt med barnen men har på något sätt ändå försökt vara familjens makthavare. Precis som så många andra män.

Lite generat erkänner de för varandra att de under långa perioder tidigare har varit notoriskt otrogna äkta män.

– Förr tänkte jag att jag hade för mycket kärlek i mig för att bara ge den till en person. Nu har jag insett att det var ett svepskäl. Jag borde ha varit mycket mer kärleksfull mot min förra fru, säger Olle.

Han frågar Hassan om vilken roll religionen spelar i hans liv. Hassan berättar om hur islam sitter någonstans i hans ryggmärg, men att han inte riktigt kan tro på någon gud. Det är både jobbigt och befriande att vara muslim och ändå inte på riktigt.

– Jag är glad att varken min fru eller min dotter bär slöja. Förhoppningsvis kommer mina barn bli som vilka svenska sekulariserade barn som helst. Vad har du själv för relation till religionen? undrar Hassan.

– Den är lite komplicerad. Mina föräldrar tvingade mig att gå till frikyrkan. De gav mig skuldkänslor för att jag gick på bio, spelade fotboll och lyssnade på rock.  Så jag är ogillar alla religioner, särskilt kristendomen. Min tro är att kämpa för en humanistisk verklighet. Sedan vill jag betona att jag högaktar många kristna, judiska och muslimska människor. De som betonar den humanistiska sidan av religionen och handlar utifrån sin människokärlek. Något jag tycker illa om hos alla religioner jag har hört talas om är att de förtrycker fritt tänkande, berättar Olle.

Hassan inser plötsligt att hans första lektion börjar om 20 minuter och samtidigt kommer Olle att tänka på det är ett möte om Knuts försvinnande i polishuset om 30 minuter. De skyndar iväg och enas om att de måste träffas igen och diskutera mer om livet i Somalia och Sverige.

Knut är på gott humör när han vaknar. Han har sovit från klockan 21.30 till 7.30 inser han när han slår på telefonen för en snabbkoll om något hänt. På smp.se läser han att det inte finns några spår efter den försvunne 12-åringen, men inte heller några misstankar om brott. Knut känner sig lugn.

I telefonen finns en rad sms från familjen, men också från skolkompisar. Han bestämmer sig för att inte svara och slår av telefonen.

Han tar fram en av Sahras sambosas och sköljer ner den med en slurk vatten. Nu är han redo att påbörja den här dagen. Fortfarande finns det två sambosas kvar till senare i dag, men sedan inser han att måste ta sig längre bort från Växjö för att minska risken för upptäckt om han går in i en mataffär.

Till att börja med tänker han ta sig till Tolg. Mamma Matilda har talat mycket om att det vore trevligt om familjen kunde flytta dit, men Ivan säger tvärnej varje gång frågan kommer upp. Knut är nyfiken på om Tolg är så trevligt som Matilda säger och i så fall på vilket sätt.

Han packar ihop sina saker och börjar gå mot Tolg på det sätt han har räknat ut. Det är lite bökigt att inte gå på vägarna, men fyra timmar senare förstår han att han är framme. Solen har lyst intensivt och Knut har varit tvungen att dricka ur nästan allt sitt medhavda vatten. När han får syn på en röd stuga med en gammaldags pump utanför slinker han in för att dricka sig otörstig och fylla sin flaska.

– Hallå där, hör han en röst och får syn på en gammal tant, som går omkring i ett stort grönsaksland en bit ifrån pumpen.

Knuts första impuls är att snabbt springa därifrån. En tiondels sekund senare inser han att om han springer ökar risken för att tanten ska ringa polisen. Istället går han fram till henne och säger:

– Hej! Förlåt att jag drack av ditt vatten utan att fråga. Jag är törstig och trodde inte att det bodde någon här.

– Hej! Jag heter Selma och bor här sedan många år tillbaka. Det gör absolut inget att du drack vatten ur pumpen. Du kanske är hungrig också? Jag tänkte just ta en kopp kaffe och en smörgås. Det finns så att det räcker till dig också om du vill ha. Fast du kanske hellre vill ha en läsk än kaffe?

Knut inte motstå en smörgås och han tackar artigt ja. En stund senare kommer Selma med en bricka med både smörgåsar, kanelbullar, småkakor och en flaska Zingo. Hon bjuder honom att ta för sig rikligt av allt på brickan.

– Du, det är en sak jag måste fråga. Jag kollade bilden i Smålandsposten och du påminner mycket om den där pojken som har försvunnit från Växjö – även om inte hårfärgen stämmer. Är det du som är på rymmen?

– Ja, men snälla Selma, ring inte till polisen. Jag vill absolut inte hem igen.

Selma frågar varför och Knut berättar en lång rad exempel på hur hans far försöker och dessutom lyckas att bestämma det mesta över hela familjen. Särskilt ingående berättar han om hur fadern har stoppat resan till Paris.

– Oj, precis sådan var min pappa också, men han levde i ett annat årtusende. Finns det sådana föräldrar idag – det trodde jag inte. Jag har all förståelse för att du har rymt hemifrån och ska absolut inte berätta för någon att du har varit här.

Selma och Knut blir sittande länge i syrenbersån, osynliga från vägen, och berättar för varandra om sina fäder och diskuterar sina teorier om varför fäder vill härska över sina familjer. När Selma var barn var det vanligare att männen skulle bestämma över familjerna än det är idag. Hennes teori är att de män som var torpare eller statare och inte hade mycket att säga till om i arbetslivet kompenserade det genom att förtrycka fru och barn. Då var det inte så länge sedan kvinnorna fick rösträtt och samhället såg annorlunda ut. Men varför vill män förtrycka familjerna idag?

Knut tror att det är på liknande sätt med hans far. Han klagar ofta över att en massa elever och framför allt deras föräldrar vill bestämma hur han ska sköta undervisningen i skolan. Han har försökt ta makten över undervisningen, men inte lyckats. Rektorn har dessutom stött föräldrarna mot Ivan.

– Du verkar vara en klok och mogen pojk. Kan jag hjälpa dig på något sätt? Vill du sova i min lilla gäststuga i natt? Där brukar mina barnbarn tycka om att sova när de kommer på besök.

Självklart vill Knut det.

Hassan har bara två lektioner idag. När han kommer hem sätter han sig och dricker sött kaffe och funderar på förmiddagens besök av polisen Olle. Trots att de inte har träffats förr och kommer från så olika världar, så känns det som de har varit vänner länge. Olle är långtifrån den förste och ende infödde svensken Hassan har blivit god vän med. Han känner sig hemma i det svenska sekulariserade samhället och trivs med det öppna samhällsklimatet, där det är vanligt att skratta åt sig själv och prestigen – åtminstone ibland – har lagts åt sidan.

Han vet väldigt väl att det finns en växande grupp växjöbor – mest män – som är bittra, enfaldiga, intoleranta, snåla och okunniga. Det är de som är rasisterna. De flesta kvinnor och män han har träffat i Växjös skolor, i fotbollsföreningen och på andra ställen har varit vänliga och roliga människor som han gärna har träffat igen.

Sedan finns det också somaliska män som är lika inskränkta som Sverigedemokraterna. De är sura på Hassan för att han umgås för mycket med svenskfödda och för att han har blivit så svensk så snabbt. Det har hänt att de har kallat honom ”jävla svenne”, när han har försvarat det svenska sättet att dela på jobbet i hemmet och kvinnornas rätt att röra sig fritt i samhället på samma sätt som männen.

Han tycker att hans egen svenska familj har blivit mer harmonisk än hans somaliska familj, även om han ibland kan sakna sammanhållning inom släkten i Somalia. Sahra trivs med att de delar på arbetet hemma och att de båda tjänar pengar till familjen.

Hassans tankar avbryts av att det ringer på dörren. Utanför står en prydligt klädd, välklippt och renrakad man i 40-årsåldern.

­– Jag heter Ivan Svensson och är pappa till Knut som är kompis med din son. Kan jag få komma in och prata lite.

– Du är välkommen, stig på! Får jag bjuda på en kopp kaffe?

– Nej, jag har bara kommit för att prata, säger Ivan som ändå vänligt visas in i vardagsrummet.

Där berättar Hassan om Knuts övernattning i familjen och Ivans ansikte mörknar – han är märkbart irriterad.

– Förklara för mig varför ni inte ringde till mig när han skulle sova över!

Hassan talar om hur angelägen Knut var att ingen skulle tala med pappan. Däremot får Ivan veta att Matilda på ett tidigt stadium informerats om Knuts övernattning hos familjen Mohammed och att även polisen har fått hela historien.

Ivan tar ett hastigt farväl och säger att han måste hem och tala förstånd med Matilda. Hassan hoppas att inte Ivan ska ta ut sin återhållna vrede på familjen. Hans första korta intryck av Knuts far har verkligen har fått honom att förstå varför Knut har rymt från honom.

Senare samma kväll sitter Hassans bror Abdi i sin lilla bostad i Gamla staden i Mogadishu, bara ett stenkast från stranden, där han tänker gå ner och ta ett kvällsdopp. Först ska han ta itu med ett uppdrag som han fått av en ung släkting som numera bor i Sverige.

Han ska skriva ett brev, antingen på papper eller som e-post. Han överväger möjligheterna. Ett pappersbrev poststämplat i Mogadishu kommer att vara trovärdigt. Å andra sidan kommer det att ta tid innan det kommer fram – om det alls kommer till Sverige. Ett meddelande via e-post kan spåras till hans IP-nummer, men vad skulle vara problemet med det? Han har svårt att tänka sig att en svensk polis skulle åka till Somalia och söka upp en av ledarna för Al-Shabaab på grund av ett brev. Han skriver:

”To ivan.svensson@vaxjo.se

I am writing you as an officer in the organisation Al-Shabaab. I have some information for you and also a suggestion. I have understood that you and our organisation share many values and ideas.

First some information:

It has come to my knowledge that your son Knut is captured in a secret house, belonging to the informal Swedish branch of Al-Shabaab. We have understood that Knut, even if he is very young has expressed very strong opinion towards islam. He has been a very bad influence for many young Somalis in southern Sweden. So now he is forced to attend an underground Koran School somewhere in Sweden or maybe Somalia.

Our suggestion:

As we have understood that you sympathize with Al-Shabaab we suggest that you come to Mogadishu and work here for three months as an advisor and organisor for our organization. We would like a quick respons from you. If you agree we will send you a ticket from Copenhagen to Mogadishu with Turkish Airline. As soon as you get down here and report to me we will arrange that Knut will be sent back to his family in Sweden.

Assalamu alaikum!

Abdi Mohammed

Mogadishu”

Han bestämmer sig för att vänta med att sända meddelandet till senare ikväll för att tänka igenom allt ännu en gång. Detta praktiska skämt kan leda till internationella förvecklingar. Borde han kanske diskutera frågan med sina kollegor, både här på hemmaplan och med gruppen i Sverige?

När han kommer tillbaka från stranden hittar han en rad mail från kollegor i både Kenya och Uganda. Flera stora attentat planeras och det finns en rad detaljer att lösa. Abdi bestämmer sig för att han inte har tid att fundera mer på en liten personlig sak i Sverige. Han lyfter på locket till sin gamla i-book och trycker på send-knappen.

I samma ögonblick får han en idé. Det som verkar tänkt som ett pojkstreck skulle kunna bli något som stärker Al-Shabaabs ställning i både Sverige och Somalia.

Selmas dröm

Selma är ute och kör bil på tyska autobahn. Dagen till ära har hon fått låna en röd Ferrari. Hon testar hur fort den går. 250, 270, 290, 310. Nej, nu börjar det bli lite otäckt, men hon ligger kvar i omkörningsfilen i 250 ända tills hon har nått Berlin.

Där svänger hon in vid det gamla riksdagshuset, hittar förbundskanslerns kansli och ber att få träffa Angela Merkel. Ett ögonblick senare sitter hon öga mot öga med den tyska förbundskanslern och tar upp flyktingfrågan. Selma föreslår att Angela ska göra ett försök att tala förstånd med den svenske socialdemokratiske statsministern, som har valt byråkraternas och rasisternas sida framför en humanistisk syn på människor som flyr från krig.

Det knackar på dörren och president Obama kommer in. Han tar Selma i handen och drar iväg henne mot en limousin som står parkerad utanför. De kör till flygplatsen i Tegel där det stora flygplanet Airforce one står parkerat. Obama frågar vart Selma vill åka. De enas om att flyga ner till Lampedusa och hämta flyktingar som de sedan ska flyga till Kiruna. Sedan ber hon Obama att han också ska försöka tala förstånd med den svenske statsministern.