Kapitel 4

Ivan intervjuas och ifrågasätts

Ivan har sjukskrivit sig och bestämt sig för att själv börja leta efter Knut, eftersom han inte litar på polisen. I sin telefon har han en nytagen bild på Knut, som han visar alla han möter. Han går runt i matvaruaffärer, skolor, fik och sedan till fler matvaruaffärer, skolor, fik.

En liten luggsliten bulgarisk kvinna utanför Willys, med en mugg med några enkronor i botten, säger på knackig svenska:

– Ja, jag har träffat honom. Han heter Knuuut. Han är en snäll pojke som ibland ger mig pengar. Fast nu är det ett par dagar sedan jag såg honom.

– Va! Ger han dig pengar? Varför gör han det? Hotar du honom eller lurar du honom? Hur kan du med att komma till Sverige och lura barn på pengar?

– Han säger att han tycker synd om mig. Hans mor har nog gett honom en bra uppfostran. Han har berättat att hans mamma är jättesnäll och hans pappa är jättearg.

Det sista sätter sig som en tagg i Ivans hjärta. Är det så Knut ser på mig, så måste vi ta ett ordentligt samtal när han har kommit hem igen. ”När han har kommit hem”, kan jag verkligen vara säker på att han kommer hem? Det finns så mycket som är farligt här i Växjö. Men nu måste jag samtala lite mer med den gamla tiggartanten, som sannolikt inte är så gammal som hon ser ut, för att försöka få fram mer information.

– Minns du när du såg honom senast? Berättade han något mer för dig?

Den vänliga kvinnan berättar att dagarna är så lika utanför Willys, men att hon ändå tror att det var i onsdags hon såg honom senast. Då var han väldigt glad på grund av en rolig resa som han skulle göra. Sedan dess har hon inte sett honom.

– Han har berättat väldigt mycket för mig. Det är Knuuut, som har lärt mig den mesta svenska jag kan. Han har ett väldigt tålamod och är snäll, snäll, snäll. Jag är också så glad för att han vill veta så mycket om Bulgarien. Vi har samtalat väldigt mycket om allt möjligt. Om alla människor i hela världen vore som Knuuut, så skulle allt vara så mycket bättre.

Nej, stopp nu. Ivan blir lite glad för de vackra orden om Knut, men han vill inte höra fler floskler om vad som är ont och gott i världen. Han vill veta hur han ska hitta Knut. Vad mer skulle den bulgariska kvinnan kunna veta? Han frågar henne om hon har tänkt på om Knut brukar ha någon kompis med sig.

– Ja, ibland har han med sig en liten mörk pojke som heter Liban och ibland en lite större som heter Abdi, men de pratar inte så mycket med mig så jag vet inte så mycket om dem.

Det ringer på Ivans mobiltelefon, ett för honom okänt nummer, men han svarar ändå. Det brukar han inte göra.

– Hej jag heter Robin Svensson och är reporter på Smålandsposten. Som du nog har sett har vi skrivit om din sons försvinnande i dagens tidning. Nu är jag intresserad av att skriva lite mer om det och har en rad frågor. Jag skulle också vilja ha fler bilder på Knut. Kan du hjälpa mig? Det kommer säkert att gå lättare att hitta honom om våra läsare vet mer och om de har fler bilder så kan de lättare att känna igen honom om de ser honom, säger journalisten med professionell men också vänlig röst.

– Jag vill inte hjälpa några moderattidningar, svarar Ivan stramt.

– Det här ska inte hamna på ledarsidan. Dinosaurerna där har jag inget att göra med. Jag arbetar på nyhetssidorna. De är inte moderata utan objektiva. Vill du inte att vi ska hjälpa till att hitta din son?

Ivan funderar några långa ögonblick. Det viktigaste är ju att hitta Knut, oavsett vilka sidor som är moderata i tidningen. Han lovar att genast maila över några bra nytagna bilder på Knut till reportern. Och, visst, han kan svara på några frågor om de är viktiga för att hitta Knut.

– Har Knut försvunnit förut?

– Nej, aldrig.

– Har du någon aning om varför han har försvunnit nu?

– Han blev arg för att han inte fick åka till Paris.

– Varför fick han inte åka till Paris? Ska resten av familjen resa till Paris?

– Det ska du skita i.

Reportern Robin tystnar en stund, eftersom han blir förvånad över svaret. De flesta som intervjuas brukar anstränga sig för att svara sakligt och vänligt. Särskilt om de har något att vinna på att svara rätt. Ivans fru var betydligt vänligare när han först hade ringt henne. Men hon tyckte att det var bättre om han talade med mannen. Nu bestämmer sig Robin för att istället ringa tillbaka till Matilda.

Han funderar på vilka övergrepp den obehaglige fadern kan ha utsatt Knut för. Det gäller att vara lyhörd när han talar med frun. Det vore intressant att tala med syskon och skolkamrater, men det gäller att tänka etiskt och det måste vara polisens uppgift att tala med de barn som möjligen kan veta något om Knuts försvinnande.

– Hej då, Ivan, säger han och trycker bort samtalet.

Samtidigt som Ivan talar med reportern vandrar Knut i skogarna väster om Helgasjön. Han hade tidigt i morse bestämt sig för att risken var för stor att han skulle hittas om han stannade hos Abdi, Liban och deras familj.

Sahra hade varit ute i köket tidigt när Knut hade stigit upp för att ge sig av. Han hade berättat att han skulle ta sig vidare, men berättade inte hur eller i vilket väderstreck. Hon hade skänkt Knut fem somaliska piroger, sambosas, med uppmaningen att inte äta upp dem första dagen. De skulle kunna räcka fem dagar. Sahra hade också skickat med honom två plastflaskor fulla med vatten och en påse skumbilar som hon letat fram ur skafferiet.

Som en hyllning till sin idol Tumba-Tarzan så hade Knut bestämt sig att tillbringa den första natten i Tunatorp, bara för att det lät lite som Tumba, Mycket lite, men ändå lite likt.

På väg ut i Växjö hade han gått in i en sportaffär och köpt en sovsäck och ett liggunderlägg. Han valde de billigaste han kunde hitta och hade klarat sig undan med en tusenlapp så han hade fortfarande en hel del pengar till mat. I en livsmedelsaffär hade han köpt lite mer godis och dessutom lite medel som han tänkte använda för att färga sitt mörka hår blont så att han skulle bli svårare att känna igen. För han förstår att han redan är efterlyst.

Efter drygt två timmars promenad är han framme i Tunatorp. Han går omkring och spanar in läget i den lilla byn, men bestämmer sig för att gå vidare. Tunatorp verkar för bebott. Han går norrut i skogsbrynet och ser till att han är tillräckligt nära Helgasjön för att inte gå vilse och tillräckligt långt från riksvägen för att inte bli upptäckt.

I en glänta ligger en sommarstuga, där det inte verkar vara någon hemma. Knut sätter sig på en bänk och äter några skumbilar som mellanmål. Plötslig får han se att på gårdsplanen finns en gammaldags handdriven pump, en likadan som finns vid hans morföräldrars sommarstuga. Här är chansen att snabbt byta hårfärg. Det är kallt om huvudet när medlet har verkat och han sköljer håret. Han sätter sig i solen och låter håret torka medan han tar ytterligare några skumbilar för att få lite energi. När han har bestämt sig för att gå vidare passerar han ett av fönstren på en friggebod och speglar sig.

Oj, håret blev rött istället för blont. Men det gör inget för det gör honom också svårare att känna igen.

En dryg timmes promenad senare kommer han till en plats som heter Ör. Här hittar han ett fik, som heter Systrarnas Skogströms lantkafé. Han väljer plättar med sylt och glass och ett glas mjölk och sätter sig i ett mörkt hörn. Där ligger en hög gamla tidningar och märkligt nog hittar han en gammal tidning med ett reportage om Tumba-Tarzan, men där står inget som han inte redan har läst i Matildas bok. Nej, måste han skynda sig vidare för det börjar bli sen eftermiddag och här kan han inte stanna.

Knut bestämmer sig för att från Ör fortsätta mot Åby. Här går det att fortsätta följa Helgasjön, men ändå hålla sig en bit från vägen för att undgå upptäckt. På mobiltelefonen ser han att det är kväll. Hur ska han göra när mobilen har laddat ur? Nu gäller det att hushålla både med mat och mobil.

Fast oj! Polisen kanske kan spåra honom med hjälp av mobilen. Han stänger genast av den. Det hade varit bättre om han hade stängt av den vid flygplatsen i Öjaby. Då kunde de tro att han hade försvunnit med flyg från Sverige.

Efter en stund hittar han en gran som är lämplig att sova under. Fast hur ska han fördriva kvällen utan mobilen att leka med? Han borde ha tagit med sig en bok på papper. Fast i kväll kan vara tid för att tänka efter på ett sätt som han inte gjorde innan han gav sig av. Då var han bara arg.

Hur ska det här sluta?

Visst, han inser att han inte kan vandra omkring ensam och hålla sig undan för alltid. Hans mål är egentligen att skrämma upp farsan så mycket som möjligt innan någon hittar honom. Det var en lite kul idé Abdi och han kom på igår kväll.

Abdi lovade att kontakta en släkting i Somalia, som är medlem i Al-Shabaab. Han har mobiltelefon så det skulle bara vara att skicka SMS. Abdi hade föreslagit att släktingen i Somalia skulle skriva ett pappersbrev till farsan, där han skriver att Knut är gisslan i Mogadishu, men att han kan bli frisläppt om Ivan kommer ner dit och arbetar tre månader frivilligt för Al-Shabaab. Abdi ska skriva att han har förstått av Knut att fadern och terrororganisationen har samma åsikter i maktfrågor.

Det prasslar i skogen, men Knuts hjärta bultar inte ens lite extra. Ibland har Knut hört att det finns varg i Småland. Det är en typisk sådan sak som hans far oroar sig för och vägrar följa med barnen ut i skogen. Därför har Knut läst på. Han vet att det enda människa som har dödats av varg i Sverige på över 100 år är en djurskötare i Kolmården. Tanken på prasslet gör honom ändå nyfiken. Han tittar ut mellan granens grenar och får genast syn på en hare. Oj, vad gullig. Han kan få bo hos mig under granen tänker Knut, men haren skuttar snabbt bort.

Knut glömmer snabbt harar och vargar och börjar tänka vidare på framtiden, först morgondagen. Han har sett att från Åby går det att följa en annan sjö norrut. Det verkar enkelt och bra att följa sjön. Det blir lättare att hitta och enkelt att hålla sig ren.

Om polisen hittar mig om några veckor är det inte någon katastrof. Det här är inte så bekvämt. Och, visst, längre än sommarlovet varar kan jag inte vara på rymmen. När skolan börjar i höst måste jag vara tillbaka. Fast det är viktigt att jag kan vara borta länge nog för att skrämma farsan med brevet från Al-Shabaab. Är det viktigast? Att skrämma farsan? Nej, det viktigaste är nog att visa farsan att jag kan klara farligare saker än att åka tåg till Paris. Kanske också att få andra att förstå att farsan är en förtryckare. Slutmålet måste vara att få farsan att förändra sig, att inse att män inte är skapelsens krona som han en gång sa. Farsan måste få en chans att bättra sig. Det är något han inte klarar på egen hand. Så jag gör honom nu en tjänst som han egentligen inte förtjänar, men som kan förbättra livet för hela familjen.

Knut blir tvärsömnig och kryper ner i sovsäcken. En minut senare är han medvetslös, utmattad av anspänning och frisk luft.

En stund senare sitter Ivan och berättar för den övriga familjen om vad han har gjort under dagen. Det enda verkliga han fått veta var från den gamla damen från Bulgarien, som bland annat berättat att Knut har en kompis som heter Abdi.

­– Javisst, Abdi spelar i samma fotbollslag som Knut och hans farsa är lagledare. Knut och Abdi brukar träffas jättemycket, säger Emma.

– Varför har du inte berättat det för oss tidigare? Fattar du inte att det är viktigt? svarar Ivan ovänligt.

– Jag berättade det för den snälle polisen, som var i skolan och frågade mig om var jag trodde att Knut har tagit vägen. Han lovade att kolla med Abdi och hans pappa som heter Hassan.

– Detta ska anmälas. Polisen har ingen rätt att förhöra mina barn utan mitt tillstånd.

Då blandar sig Matilda i diskussionen. Fram till nu har hon varit helt tyst, bara gråtit.

– Han ringde mig och jag lovade att han fick tala med Emma och Bertil. Vad skulle det vara för problem med det? Han hade försökt ringa dig, men sa att du bara hade tryckt bort samtalet.

– Ingen polis ska tala med Emma utan att jag har lämnat mitt tillstånd och Emma ska inte tala med poliser utan lov från mig. Jag ska JO-anmäla den där jävla polisen. Var det samma stolle som jag träffade på polisstationen igår? En gammal gråhårig gubbe, som hette Olle eller något.

– Sluta farsan. Du skämmer ut hela familjen. Du uppför dig som en diktator utan någon som helst respekt för mänskliga rättighet. Jag får också lust att rymma när du är sådan här. Jag har hört att dina elever kallar dig Ivan den förskräcklige. Det har till och med hänt att andra elever i skolan har frågat mig om du tvingar oss barn att vara med i Hitler Jugend, säger Emma.

– Håll tyst! Jag är aktiv i Amnesty och Rädda barnen. I hela mitt liv har jag röstat på Vänsterpartiet. Ingen ska jämföra mig med Hitler.

Nu blandar sig Matilda i samtalet på ett oväntat sätt. Hon som annars aldrig säger emot Ivan avbryter honom.

– Nu måste du sluta spela allsmäktig, eller försöka vara allsmäktig. Jag har talat med Emma och Bertil i eftermiddag och vi är alla precis lika trötta på att bli förtryckta av dig. Sluta sätta dig på barnen och sluta att hunsa mig. Det måste vara slut med att du hela tiden ska utöva din makt över oss.

– Det är löjligt att du hela tiden ska bete dig som en självvald ordförande för familjen och fördela ordet hela tiden. Vi borde få tala när vi vill – inte när du behagar att ge oss tillstånd, säger Emma.

– Jag är ensam i klassen om att behöva fråga farsan om lov för att få se på barnkanalen, fortsätter Bertil.

– Din egoism har gått över gränsen till elakhet.  Om du absolut vill bestämma över folk får du väl utbilda dig till rektor, så att du kan bestämma över de andra lärarna. Nu går barnen och jag och lägger oss. Du kan sitta här och vara kaxig i din ensamhet, säger Matilda.

– Stopp, stopp. Så kan du inte säga. Det här måste vi samtala vidare om, avbryter Ivan.

– Du kan sitta här och diskutera med dig själv. Du lyssnar i alla fall inte på någon annan. God natt! Har du aldrig märkt att det är din ständiga maktkamp gör att barnen blir bråkiga och krånglar vid måltiderna. Eftersom du vill vara vår frånvarande chef märker du inte hur mycket mer harmoniska barnen är när du inte är här. När det inte pågår någon maktkamp har barnen ingen anledning att höja rösten för att bli hörda. Måltiderna är helt annorlunda när du inte är här. Då är de lugna och fina. Familjen skulle tjäna jättemycket på om du gav upp dina anspråk på oinskränkt makt över oss andra.

– Stopp, stopp, jag måste i alla fall få veta var den här Abdi heter i efternamn och var han bor.

– Han heter Mohammed i efternamn och bor någonstans nära Tallgården. God natt!

När Ivan sedan gått och lagt sig i mörkret en timme senare hör han hur Matilda snyftar och han inser plötsligt att han glömt fråga henne mer om vad hon har hört under dagen. Fast hon borde verkligen ha berättat allt utan att jag frågade. Måste hon snyfta så förbannat, tänker han irriterat.

Vad gör jag imorgon? Hur ska jag kunna hitta Abdi? Och hur ska vi kunna hitta Knut? Konstigt att varken Matilda och barnen har talat om Knut. På dem verkar det som om jag är problemet. Ivan drabbas av två oväntade tankar. De kanske har rätt, att jag är problemet. Eller de kanske vet var Knut är fast inte berättar det för mig eftersom de tycker att allt är mitt fel.

Snart somnar Ivan, men sover oroligt.

Knuts dröm

Genom fönstret till en liten sommarstuga ser Knut ett par som sitter vid ett bord och spelar kort. Han ser direkt att det är Tumba-Tarzan och han är nästan säker på att kvinnan är Tumba-Tarzans fru.

Knut knackar på fönstret och ber Tarzan att öppna. Tarzans fru välkomnar Knut och bjuder på nybakade kanelbullar.

När Knut berättar att han också vill bli som Tumba-Tarzan och bo i skogen blir hans idol jättearg och slänger ut Knut genom dörren. Han gormar om att Knut borde hålla sig i skolan för att lära sig mycket mer.

Knut går ut ur skogen, hittar en skola, går in, hittar en lärare och frågar hur han kan komma in på Tarzan-utbildningen.