Kapitel 3

Olle blir utskälld och ursinnig

Otterbäcken står det på skylten, som Olle sakta glider förbi i sin röda Volkswagen Golf GTI med soltak och extraljus. Stereon spelar Oh Susanna i Neil Youngs slamriga version. Egentligen trodde han att han redan hade varit på alla orter i både Götaland och Svealand med begynnelsebokstaven O. Men Otterbäcken har han missat under alla år som han har samlat på orter som börjar på O. Han funderar på hur han har kunnat missa en så självklar ort, men kommer inte på något bra svar.

Han stannar nere vid Vänern och slår fram fakta om Otterbäcken på sin iphone.

Otterbäcken ligger i Gullspångs kommun och har drygt 700 invånare. Här finns både ett bandylag och två industrier. Medelinkomsten är 22 000 i månaden och brottsligheten är av någon obegriplig anledning mer än dubbelt så stort som riksgenomsnittet. Detta är ju inte någon förstad till någon storstad.

Otterbäckens historia innehåller en dramatisk händelse. Ångaren med samma namn som orten kolliderade år 1900 med en lastångare och sjönk. Alla 14 ombord kunde räddas. Annars verkar allt gå sin gilla gång här.

En kvinna i 50-årsåldern kommer gående mot Olles bil. Han ser chansen att lära sig lite mer om orten genom att antasta henne.

– Ursäkta mig, bor du här i närheten?

– Ja, hurså?

– Jag har en lite udda hobby. Sedan över 30 år åker jag runt i Sverige och besöker orter som börjar på bokstaven O, helst på onsdagar. Sedan skriver jag en liten sammanfattning i en anteckningsbok. Jag heter Olle och kommer från Växjö. Om du skulle vilja att du berättar lite om hur det är att bo här blir jag jättetacksam.

– Det var nog den knäppaste hobbyn jag har hört talas om. Men visst. Du ser snäll ut och verkar inte vara någon våldsverkare, så jag kan berätta lite.

Olle vet att det inte finns något gemensamt utseende för våldsverkare, men han avstår från att protestera. Istället passar han på att berätta att han är polis och har tagit en ledig dag bara för att kunna komplettera sin samling av orter på O. Han håller med om att hans hobby är märklig, men framhåller att han gläder sig åt sina udda kunskaper. Det har till och med hänt att han har haft nytta av sina o-kunskaper i jobbet. När det ringer ett brottsoffer från till exempel Ormesberga är det bra att ha bakgrundskunskaper.

Kvinnan presenterar sig som Ofelia och berättar ungefär det Olle redan har läst på wikipedia. Sedan fyller hon på med lite personliga kommentarer:

– Jag har bott här sedan jag föddes. Ibland kan det kännas lite instängt. Jag tror att väldigt många här röstar på sossarna, men också på Sverigedemokraterna. Det finns en rädsla för allt som är annorlunda. Eftersom du inte bor här kan jag berätta för dig att jag är bisexuell, men det skulle jag aldrig våga berätta för mina grannar. Men jag måste fråga dig en sak, som inte har med Otterbäcken att göra. De män jag träffar i din ålder brukar vara mer eller mindre besatta av rockmusik. Vilken musik gillar du? Otis Reading? Offspring? Beth Orton? Joan Osborn? Olle Ljungström?

Olle skrattar och berättar att han redan i tonåren fastnade för Neil Young. Sedan har han köpt varenda skiva av Neil och dessutom läst varje bok som har skrivits om den kanadensiske och kaliforniske rockaren och samhällsdebattören.

– Om jag vore musikalisk och kunde spela gitarr så skulle jag spela som Neil. Jag vill inte vara otrevlig, men nu måste jag lämna dig och vända tillbaka mot Växjö. Det tar fyra timmar att köra och jag har barn att hämta på dagis.

– Barnbarn, menar du.

– Nej, barn. Mina barn är 38, 35, 7 och 5 år. Jag är gift för andra gången och ägnar nu en stor del av mitt liv att vara en bättre farsa för andra kullen än jag var för den första. Dessutom försöker jag vara en mycket bättre make för min andra fru än för den första.

Plötslig inser Olle att han inte kan köra till Växjö utan att fika först. Han frågar Ofelia om det finns något fik i Otterbäcken, där det går att få en ostmacka. Hon förklarar att det är en bra bit till närmaste fik, men hon kan bjuda på en kopp kaffe och en macka hemma. Tio minuter senare sitter Olle i det ombonade köket med en fantastisk utsikt över Vänern. En härlig kaffedoft sprider sig medan Ofelia breder smörgåsar med ost och omtanke.

– Osten är faktiskt närproducerad i Götene, men tyvärr inte ekologisk. Jag brukar välja ekologiskt före närproducerat, men jag gillar den här osten så mycket att jag gör ett avsteg, avslöjar Ofelia och fortsätter med att lite oväntat be Olle att berätta om sina fruar och barn.

Han tvekar lite.

– Du får det att låta som att jag ägnar mig åt månggifte. Så är det inte. Jag hade varit skild från min första fru i fem år när jag träffade Anna som jag är gift med nu. Det första äktenskapet var som en parodi på en dussindeckare. Marianne, min första fru, satt hemma och väntade på att jag skulle komma tillbaka från jobbet, men jag kom aldrig vid den tid jag hade sagt. Brottslighet och bovar var min hela värld på den tiden. Vi brukade hitta på roliga saker de få stunder jag var hemma med de två sönerna, men de har senare berättat att de skojade om att deras mamma var en ensamstående trebarnsmor. Fast ska jag var riktigt ärlig så försökte jag i min frånvaro ändå dominera familjen på ett lite patriarkalt sätt. Det ångrar jag nu.

Snart känner han sig stressad igen och ber om ursäkt för att han måste göra ett snabbt uppbrott med tanke på dagishämtningen. Nu har han hamnat i tidsnöd eftersom han är alltid noga med att hålla hastighetsbegränsningen privat. Han lämnar sitt visitkort till Ofelia och får han snabb kram innan han lämnar platsen med en rivstart. Sådana är inte förbjudna.

Han får en direkt impuls att ringa till sina små gulliga barn. Han hinner ta upp mobiltelefonen innan han inser att han inte kan ringa och störa dem i förskolan och skolan. Oj, vad han längtar efter dem.

Drygt fyra timmar senare sitter familjen Carlsson och äter en sen kvällsmat. Barnen Oskar och Olivia äter sin pasta med god aptit under en häpnadsväckande tystnad.

– Vad har ni gjort idag, frågar Anna.

Barnen tuggar maten under fortsatt tystnad.

– Jag har varit ledig och råkade läsa en notis om ett brott i Otterbäcken, en liten ort i Västergötland, där jag inte hade varit. Så jag tog en sväng dit för att kunna komplettera min samling, svarar Olle.

Anna ler varmt.

– Du är rolig. Vad lärde du dig?

– Att jag aldrig vill bo på landet. Jag träffade en bisexuell kvinna och hon berättade om hur lågt till tak det är där. Hon vågade inte berätta för sina grannar att hon gillar både kvinnor och män. Och de flesta som bor i Otterbäcken är värdekonservativa. De röstar på Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna.

– Så du åker i väg till okända platser och talar om sex med okända kvinnor. Ska jag vara orolig? Har dina o-resor fått en ny inriktning? Efter alla små hålor du har besökt borde du väl redan ha förstått hur det fungerar på sådana ställen, säger Anna.

Nu är det tomt på Oskars tallrik.

– Varför fick inte Olivia och jag följa med och tala om sex med den okända tanten? Vi kunde väl fått följa med och äta pizza och glass i den där okända O-staden.

Olle förklarar att det inte är skolavslutning förrän på fredag och skolan är för viktigt för att missa. Han lovar samtidigt att han ska försöka ta ledigt så många dagar som går under sommarlovet för att de ska kunna göra många utflykter utöver semestern i juli som de har planerat att tillbringa på Gotland. De har hyrt en husbil och tänker se så mycket av den stora ön som möjligt under tre veckor.

När barnen har somnat slötittar Anna och Olle på TV. Där kör två tokiga norrmän med en gammal bräcklig brandbil från Norge till Mongoliet. Anna får en idé.

– Är det inte dags för dig att byta nördprojekt till något som hela familjen kan delta i. Vi skulle väl tillsammans kunna besöka alla öar i Medelhavet. Eller segla mellan alla Kanarieöarna? Eller köra bil runt Svarta havet. Eller gå runt Gotland. Eller cykla runt Cypern. Eller gå på kurser för att lära oss olika hantverk. Eller börja träna triathlon. Eller göra något som är bra för samhället som att vara med i någon fikagrupp för flyktingar.

– Förlåt för att jag är en sådan nörd. Det vore jätteroligt om vi kunde vara nördar tillsammans. Vi skulle också kunna tillsammans besöka europiska städer som börjar på O. Oslo, Osnabrück, Orvieto, Oxford, Odense, Orleans och O-Aten kunde vara en början.

Anna försäkrar att hon älskar honom så mycket att hon själv vill bli en nörd. Fast hon tycker att en bra början är att fråga barnen om vad de tycker skulle vara roligast. De kanske skulle tycka det är roligare att besöka platser som börjar på A. Som till exempel Amsterdam, Aachen, Aberdeen, Alicante, Augsburg och Aten, om vi ska nöja oss med att stanna i Europa. Hon skulle inte ha något emot att utvidga resorna till Ankara, Alexandria, Alger, Addis Abeba, Auckland, Albuquerque och Acapulco. Varför finns det så få städer som börjar på A?

Anna och Olle enas om att barnens önskemål måste få väga tyngst, även om det skulle innebära att de vill besöka alla Europas glasskiosker och pizzerior. Riktigt så enkelspårigt kommer det inte att bli. Oskar har inspirerats av faderns nördighet och har tidigare avslöjat att han vill åka alla Europas berg- och dalbanor innan han dör. Olivia kontrar med att hon vill se alla djurparker i hela världen.

Morgonen efter sitter Olle på kontoret och läser igenom vad Växjös undre värld har hittat på under onsdagskvällen och natten till torsdagen. Att två bilar och ett soprum har brunnit i Araby är inget som får Olle att lyfta på ögonbrynen. Lite märkligt är det i och för sig att en av de bilar som brunnit är av en stadsjeep av märket Porsche. Det kan inte vara så vanligt i den stadsdelen, inte ens bland dem som säljer knark.

Det som är mest uppseendeväckande är att en 12-årig pojke från Teleborg har försvunnit hemifrån efter ett gräl med fadern. Spaning har påbörjats med inriktning på klasskamrater där han skulle kunna tänkas sova över. Olle tänker att spaningen borde vidgas till fler kompisar än de i klassen, som eventuella fotbollslag och syskonens kamrater. Han känner på sig att det här är ett fall som kan bli komplicerat och som han måste ta ett ansvar för om pojken ska hittas snabbt.

Olle avbryts i sin tankegång av en ilsket skrikande röst ute i korridoren:

– Jag vill tala med en vettig person – inte med dig din dumme fan.

Några ögonblick senare öppnas Olles dörr och in rusar en prydligt klädd man i 40-årsåldern. Han morrar ungefär som den luggslitne polisen Belker i den gamla TV-serien Hill Street Blues.

– Jag heter Ivan Svensson. Vad har ni gjort för att hitta min son Knut, ryter han.

Olle tänker efter ett ögonblick.

– Men svara då för fan. Det är din förbannade skyldighet som statstjänsteman att göra allt vad du kan för att hitta Knut och att hålla mig som är hans far underrättad om allt som händer, skriker Ivan, högröd i ansiktet. 

– Ta det lugnt. Inget blir bättre bara för att du skriker. Jag var inte här igår kväll och är egentligen inte inkopplad på försvinnandet ännu, men jag har läst anmälan från i går kväll. Och jag vet att spaningarna följer de vanliga rutinerna. När barn i den här åldern försvinner visar det sig ofta att de är hemma hos någon kompis. Mina kollegor håller på att kolla klasskamraterna. Självklart håller alla patrullbilar utkik efter Knut. De har tillgång till flera bilder på honom.

Olle börjar bli irriterad, men gör sitt bästa för att tala lugnande till Ivan som visar nästan gammaltestamentlig vrede i varje ord och gest. Olle tänker nu ta tillfället i akt att skapa sig en bild av vad som hänt genom att ställa några frågor till Ivan. Den typen av informella samtal är inget som ligger inom ramen för instruktionsboken. Allra minst i den nya byråkratiska och centraliserade organisationen, men som 65-åring kan Olle strunta i regler och följa sitt eget huvud. Det värsta som kan hända är att han skickas hem på en evig semester istället för att jobba vidare till han blir 67 som han egentligen har tänkt sig. Han kan stå ut med en evig semester, men med en så mycket yngre fru och så små barn känns det mer naturligt att jobb på så länge som möjligt.

– Har du något emot att jag ställer några frågor till dig för att bilda mig en bättre uppfattning av vad som har hänt? frågar han.

– Du ska fan inte ställa frågor till mig. Du ska svara mig och berätta vad som har hänt.

– För att kunna ge dig snabbare svar måste jag kunna ställa frågor som kan hjälpa mig att förstå vad som kan ha hänt för att kunna hitta Knut. Det är väl ändå det du vill.

Ivan mumlar något som Olle tolkar som ett motvilligt godkännande. Han bestämmer sig för att gå rakt på sak med sina frågor, trots risken för nya vredesutbrott från den allt annat än vänlige fadern.

– Berätta om gårdagens konflikt mellan dig och Knut!

– Det var ingen konflikt. Han vägrade bara acceptera det jag hade bestämt. Knuts farfar och farmor hade erbjudit alla våra tre barn att följa med till Paris i sommar. Det kunde självklart inte komma ifråga. Knut blev arg när jag sa nej till resan. Det var viktigt för mig att vara stenhård mot Knut. Om jag hade börjat diskutera med honom skulle både han och hans småsyskon kunna tro att de kan göra som de vill. Jag tycker att det är viktigt att diskutera med min fru Matilda, men barnen måste veta sin plats. Om vi skulle börja diskutera alla beslut i familjen med barnen också skulle vi kunna sitta och diskutera dygnet runt.

Olle häpnar över Ivans medeltida maktförhållande till sina barn. Någonstans anar han att diskussionerna med frun Matilda egentligen inte är ett sätt att blanda in henne i besluten utan mer ett sätt att kontrollera henne och att använda henne som ett verktyg att kontrollera barnen.

– Jag blir nyfiken på varför barnen inte kan få följa med sina farföräldrar till Paris. Hur gamla är dina föräldrar och var bor de?

– Det ska väl du skita i din dumme jävel. Vad har det med saken att göra? OK, min farsa är 65 år och morsan är 62. De bor i Borås. Men jag fattar inte vad det har med saken att göra?

Olle förklarar att han måste kunna förstå hur Knut har kommit fram till sitt beslut att rymma. Är det risk att han har skadat sig själv eller vill han bara så långt hemifrån som möjligt? Kan det vara så enkelt att han har tagit sig hem till farföräldrarna?

Han funderar på om Ivan misshandlar barnen. Hur ska han kunna fråga det utan att Ivan blir helt galen? Trots sin aggressiva framtoning verbalt tycker inte Olle att Ivan verkar vara den fysiska typen som slåss.

– Brukar du och Knut ha konflikter? Vad handlar det i så fall om? Och vilka uttryck tar sig konflikterna. Och du svarade aldrig på frågan om varför barnen inte får följa med farföräldrarna till Paris?

Ivan blir högröd i ansiktet igen. Han biter ihop käkarna för att inte få ett vredesutbrott som kan vändas emot honom. Visst har det förekommit försvinnande där föräldrarna har misstänkts för inblandning. Skärp dig för fan Ivan, tänker han.

– Som jag sa förut har Knut och jag inga konflikter. Jag bestämmer och han lyder. Det gäller allt. Fram till nu har han accepterat det. Det finns tusen skäl till att barnen inte kan få följa med sin farmor och farfar till Frankrike. Du kan få de tio viktigaste.

Ett: Farföräldrarna är över 60 och orkar inte med tre små barn.

Två: Resan är farlig. Barnen är inte vana vid trafiken i Paris.

Tre: Farföräldrarna kommer att skämma bort barnen med onyttig mat.

Fyra: Långa resor är inte bra för miljön.

Fem: Familjen ska vara tillsammans på sommarlovet.

Sex: Det finns en massa terrorister i Paris.

Sju: De ska åka till Disneyland, kapitalismens högborg.

Åtta: Fransk mat är varken nyttig eller god.

Nio: Frankrike är Marine le Pens hemland.

Tio: Paris är fullt av turistfällor och krimskrams.

Olle tänker att han inte nämnde det viktigaste: att det är han som bestämmer.

Ivan fortsätter att svara lite artigare på Olles frågor. Han berättar om Knuts bästa vänner, om hans fotbollslag, om hans övriga vänner och om rutinerna som råder i familjen Svensson. När Olle har slut på frågorna tackar Ivan lättat och lämnar rummet.

När dörren slår igen brister det för Olle. Han som är känd för att vara vänligast av de vänliga poliserna drabbas av ursinne. Han reser sig och slår knytnäven i väggen hårt, väldigt hårt. Det gör ont, väldigt ont. Smärtan får honom att lite grann glömma vreden över Ivans stöddiga maktfullkomlighet i relation till familjen. Som polis har vedervärdiga människor och övergrepp varit en del av Olles vardag i alla år. Fast då har det ofta varit människor med påtagliga psykiatriska diagnoser. Eller är det människor kommer ur ett djupt utanförskap. Aldrig förr har han träffat en självgod och prydlig medelklassman som har provocerat honom så djupt. Samtidigt skäms han för att han inte kunde kontrollera sitt ursinne.

Han gnider sin värkande högerknoge, lutar sig tillbaka i stolen och försöker tänka sig in i Knuts huvud. Hur skulle han ha gjort om hans far hade burit sig åt som Ivan? Hur skulle hans nu medelålders barn ha gjort när de var tolv år? Oskar och Olivia är nog för unga för att kunna tänkas rymma hemifrån.

Olle tillåter tankarna att vandra runt bland alternativen, men det slutar med att han är övertygad om att Knut har följt en kompis hem. Antingen har han gömt sig för kompisens föräldrar eller har han ljugit ihop någon historia om en sjuk faster, som har gjort att föräldrarna oväntat har åkt till Jönköping och lämnat Knut att själv hitta en kompis att bo hos.

Nu är det dags att gå ut till kollegorna för att föra ett konstruktivt samtal för att kunna föra spaningarna mot mer konkreta mål.

– Oj, vad har du gjort med din knoge? Den är ju alldeles blå.

Anna låter riktigt orolig när Olle kommer hem på kvällen.

– Om du hade varit en annan typ av polis så hade jag blivit orolig för att du skulle ha slagit en buse på käften. Jag vet att du inte är sådan.  

Olle lovar att berätta om knogen senare. När han har busat lite med barnen och sedan läst två kvällssagor och somnat en stund funderar Olle ett ögonblick på om han ska berätta sanningen om den skadade knogen för Anna, men den ligger för långt ifrån den polis och den människa han vill vara.

– Jag vill inte berätta om knogen. Det känns alldeles för pinsamt, men jag kan bekräfta att jag inte har slagit någon människa. Vi kan säga så här: En byggnad överföll mig och jag försvarade mig. Nja, det är inte riktigt sant, men nästan. Däremot kan jag berätta att jag idag har träffat en människa som provocerade mig till vanvett – mer vill jag inte berätta.

Anna har hört på radion om den försvunne pojken och undrar om Olle vet något om vad som har hänt. Barn som försvinner engagerar föräldrar i allmänhet och varma människor som Anna i synnerhet.

– Nej, vi vet inte vad som har hänt, men vi har en bra idé om hur vi ska kunna hitta pojken. Vi tror inte att han har utsatts för något brott. Det är betydligt troligare att han är hemma hos någon kompis. Pojken verkar ha varit rejält förbannad på sin farsa – med all rätt. Hans far verkar vara en idiot.

Olle berättar om hur mötet med pojkens far fick honom att fundera över sin egen papparoll och hur den har förändrats.

– Hur kan jag bli ett bättre far för barnen?

Anna försäkrar honom att det inte finns så mycket han kan förbättra. Möjligen kan han bli mer närvarande. Det är inte ovanligt att hon eller barnen berättar något för Olle och han svarar lite mumlande samtidigt som både hon och barnen förstår att han egentligen tänker på någon brottsling eller någon stad som börjar på O.

– Känner ni ofta så? undrar Olle.

– Nej, men om jag ska vara ärlig så tycker jag att varje gång du inte lyssnar på oss är en gång för mycket.

– Det tycker jag också. Jag ska göra allt jag kan för att bättra mig och alltid lyssna noga på det ni har att säga.

Olles dröm

Olle har kvalificerat sig till de öppna italienska mästerskapen i felparkering i Rom. Alla de som tävlar har kvitterat ut var sin röd Fiat 500 med tygtak. Målet är att lämna bilen på det mest olämpliga stället. En jury går sedan runt och bedömer vilken tävlande som har varit värst.

Alla har en timme på sig. Utgångspunkten är busstationen vid Termini, järnvägsstationen.

Olle tänker efter. Vad ska han hitta på?

Ta en väldig fart och försöka hoppa ner med den lilla bilen i Fontana di Trevi? Ställa bilen på tvären i Spanska trappan? Ta sig in genom en av de trånga portarna till Colosseum? Köra uppför trapporna på Viktor Emanuel-monumentet.

Nej, det känns för enkelt. Det gäller att närma sig det allra heligaste, Vatikanstaten och påven. Olle kör in på Petersplatsen och kör våldsamt tutande genom de smala gångarna som ska leda fotgängarna in i Peterskyrkan. Bilen skumpar upp för trappan mot kyrkan. På plattformen framför ingången gör han en handbromssladd och vänder bilen med fronten ut mot Petersplatsen. Då upptäcker han att det kommer ännu en röd Fiat och parkerar parallellt med Olle.

Vad ska jag göra nu? tänker han.

Reflexmässigt tar han upp sin polislegitimation och går ut och arresterar sin medtävlare. Bakom bilen står Oskar, Olivia och Anna och applåderar.