Kapitel 6

Olle försöker tänka i barnens banor

Dagen efter fortsätter Olle med att gå i de informella spåren. Han tror att han kan få bra uppslag om han fortsätter att lyssna förutsättningslöst på hur barn tänker. Därför har han bett Oskar bjuda hem några äldre kompisar på frukost och kollat av med deras föräldrar att de tillåter att deras barn diskuterar hur de skulle tänka om de skulle rymma hemifrån.

Han står och gräddar ett berg av våfflor när det ringer på dörren och det står fyra grabbar i tioårsåldern utanför. Oskar kommer också ut i köket och alla tävlar om vem som kan äta flest våfflor. När alla har stillat sin morgonhunger är fatet tomt och Olle inleder samtalet.

– Jag antar att ni har hört talas om Knut, killen som har försvunnit. För att jag skulle få lite tankar om vad som har hänt skulle jag vilja att ni tänker efter var ni skulle göra om ni skulle rymma hemifrån. Vad säger ni?

En kort tystnad, sedan är det som att proppen lossnar.

– Jag skulle sticka till min farmor och farfar. De försöker alltid göra allt för mig, så de skulle hjälpa mig vidare.

– Jag skulle snabbt ta en buss till någon stad långt bort där ingen känner igen mig.

– Jag skulle flytta ut i skogen och bygga en koja eller försöka hitta en sommarstuga där ingen bor.

– Jag skulle åka till Stockholm och gå på Gröna lund och göra andra roliga saker.

– Jag skulle åka till Danmark och gå på Legoland.

Olle frågar gänget om hur de skulle se till att få mat om de var på rymmen.

– Jag skulle gå in på Coop eller Ica och köpa.

– Jag skulle göra inbrott i sommarstugor.

– Jag skulle försöka hitta bär och frukt i skogen.

– Jag skulle gå in på ett äldreboende vid matdags och låtsas att min gamlafarmor bor där.

– Jag skulle försöka få kontakt med andra barn och be dem hjälpa mig.

Olles telefon ringer. Han tvekar, men svarar ändå även om han egentligen inte vill förstöra samtalet med Oskar och hans kompisar.

– Hej, det här är Ivan. Jag behöver träffa dig direkt eftersom jag har fått ett jättekonstigt mail, som kan ha att göra med Knuts försvinnande att göra. Kan du komma hit genast.

Olle förklarar att han är upptagen, men att han kan vara hemma hos Ivan om 45 minuter. Ivan muttrar om lång tid, men accepterar motvilligt.

Exakt 45 minuter senare ringer Olle på familjen Svenssons dörr på södra Teleborg. Det tar lite tid, men så småningom öppnar Ivan och visar honom in till arbetsrummet med datorn. Där ligger mailet från Abdi i Mogadishu uppe på skärmen. Olle läser snabbt.

– Oj. Stämmer det verkligen att du sympatiserar med Al-Shabaab? säger han förvånat.  

– Nej, tvärtom. Självklart är jag emot alla former av terrorism. Det här är grundlösa beskyllningar som Knut har huggit till med när han har varit arg på mig. Om du frågar mig är det här mailet ett pojkstreck som Knut har hittat på. Han vill hämnas på mig för att han inte får som han vill. Det kanske går att spåra Knut med hjälp av mailet. Han kan vara hos någon kompis och har lånat datorn där. I några deckare jag har sett spårar polisen gärningsmän med hjälp av IP-adresser.

Olle förklarar att han som polis måste ta det här mailet på största allvar. För att kunna spåra mailet är det en fördel om han kan låna med sig datorn till polisstationen. Ivan förvånar genom att avstå från de vanliga gnälliga protesterna och självmant skicka med en lista på lösenord. Han begär inte ens ett kvitto på datorn.

Olle går mot dörren med datorn under armen, men kommer på att det är läge att mjuka upp Ivan lite ytterligare.

– Hur känns det? Ursäkta att jag låter som en sportjournalist i TV, men hur mår familjen nu? Det här måste vara tufft för er.

– Självklart är det här fruktansvärt för oss alla. Rymningen verkar vara på allvar. Bortsett från att det är plågsamt att inte veta var Knut är, så håller familjen på att göra någon slags uppror mot mig. De verkar inte förstå att jag vill dem väl. Har du barn själv? funderar Ivan.

Olle berättar, uppmuntrad av Ivan, om hur han med en kull småttingar har arbetat på att bli en bättre farsa än han var för sina äldre barn. I begreppet bättre farsa har han lagt in en stor portion lyhördhet.

– Jag gör inga anspråk att vara den perfekta farsan, men jag försöker hela tiden att bli bättre – mer lyssnande och mer lyhörd. Mer generös med min tid och mer tålmodig. Det är inte så enkelt att vara tålmodig vid min ålder, men jag tvingar mig. Tålamod ger så mycket igen också. Nästan varje dag ångrar jag att jag skällde så mycket på mina stora pojkar för oviktiga saker när de var små. Även om jag ville väl åstadkom jag bara skada genom att vara så arg. Nu får du förlåta mig, men jag behöver åka vidare. Om du vill kan vi snacka vidare om de här farsafrågorna vid ett senare tillfälle. Hej då!

I bilen ringer Olle genast och kallar till ett möte en timme senare om Knuts försvinnande. Han begär att även någon representant för Säpo ska vara med antingen via länk eller i verkliga livet.

Samtidigt tre mil norrut sitter Knut och talar med Selma om framtiden. Knut funderar över vad han ska göra resten av sommaren.

– Jag har det jättebra här hos dig, men jag skulle nog behöva dra mig iväg från Småland för att vara riktigt säker på att ingen känner igen mig. Någon av dina grannar skulle ju kunna se mig och undra. Jag har en idé att kunna ta mig till Lammhult, där jag känner en somalisk kille som troligen kan hjälpa mig att ta mig vidare till Stockholm. Vet du hur jag enklast tar mig härifrån till Lammhult imorgon förmiddag, undrar Knut.

– Det är inget problem. Jag ska köra in till Lammhult och handla lite imorgon förmiddag. Du kan åka med mig, men du får stanna här så länge du vill. Du verkar kunna mycket om Somalia och jag skulle vara glad om du kunde lära mig lite, svarar Selma.

Knut svarar spontant att han gärna följer med till Lammhult och att han egentligen inte kan så mycket om Somalia. Men det han kan berättar han gärna om. Så de blir sittande i Selmas berså och talar om Afrika och om somalier i Sverige.

Selma är mycket imponerad av Knut, både av hans kunnighet och empati.

– Hur har du kunnat bli en så bra pojk, om nu din far är så knäpp som du säger, undrar hon.

– Mamma Matilda är en väldigt bra människa. Hon är generös, lyssnande och varm.

Knut staplar positiva ord om sin mor och Selma hör att allt kommer från hjärtat även om det kommer många ord som inte är typiska för en 12-åring. Han verkar älska sin mor lika mycket som han föraktar sin far. Selma funderar på vad två så olika personer som Knuts föräldrar kan ha gemensamt. Hon avstår från att fråga eftersom hon inte vill bidra till Knuts förakt för fadern även om denne verkar vara värd det. Istället för hon in samtalet på datorer och mobiltelefoner, där Knut kan hjälpa henne att reda ut flera problem hon dragits med på senare tid.

Klockan 13.00 är det möte i polishuset. Det handlar helt om Knuts försvinnande. Flera poliser har varit ute på stan och ställt frågor om Knut, men de har inte kommit särskilt mycket längre än Olle har gjort själv. Flera av cheferna skäller lite pliktskyldigt på Olle för att han inte alltid har följt reglerna, men det tar snabbt slut när historien om brevet från Al-Shabaab kommer upp.

Brevet visas i en projektor så att alla ska kunna läsa samtidigt.

– Vad tror ni om det här? Är det på allvar eller ett skämt? Och vad ska vi göra med det undrar Olle.

En mumlande tystnad sprider sig. Säpos representant är den förste att yttra sig.

– Jag tror att det är ett skämt. Vi har inga tecken på att Al-Shabaab skulle vara etablerade i Växjö kommun på något sätt. Såvitt vi vet finns det inga våldsbejakande grupper här. De unga killarna på Araby och Teleborg har satsat mer på droghandel, raketer och annan småkriminalitet. Men visst, jag kan låta datorn och låta mailet analyseras, säger han.

Flera andra poliser protesterar. De har visserligen inga bevis, men många har hört om att det verkligen finns islamister som träffas i källare i Araby. Det är sådant som de hört både via sina egna barns kompisar och som har antytts av unga brottslingar i samband med förhör om lindrigare brottslighet.

Olle för in diskussionen på ett annat spår. Han föreslår en sammanfattning av allt de vet om Knuts förvinnande. Den blir mycket kort. Alla rutinåtgärder är genomförda, men inte så mycket mer. Och spåren efter Knut är praktiskt taget obefintliga.

– Vi kan inte vara särskilt stolta över det vi har åstadkommit så här långt. Det är märkligt att medierna inte har jagat oss mer om vad vi har gjort och inte gjort. Även om det inte finns några bevis för att Al-Shabaab skulle ha någon verksamhet i Växjö, så borde vi ändå gå till botten med det spåret. Mina efterforskningar lutar åt att han gett sig ut i skogarna utanför Växjö och leker Tumba-Tarzan, om några av er kommer ihåg vem det var. Vi bör nog intensifiera spaningar på orter som Ormesberga, Tolg, Berg, Ör, Rottne, Jät, Ellanda, Åryd och även den rena landsbygden, säger Olle.

Kollegorna tycker att hans idéer verkar kloka, men vill veta mer om hur han har kommit fram till dem. Ungefär hälften av dem har hört talas om Tumba-Tarzan, men alla vill veta mer.

Mötet slutar med att de bildar en Tarzan-grupp som ska spana i skogarna utanför Växjö och en Somalia-grupp som ska följa det lokala terroristspåret. Säpo får uppdraget att spåra eventuella internationella kopplingar och Olle får förtroende att ha en fri roll. Han har också uppgiften att hålla de fortsatta kontakterna med Knuts familj och familjen Mohammed.

Efter en kort diskussion om hur medierna ska hanteras löses mötet upp. Då har de kommit överens om att ha en öppen attityd till medierna. Det viktigaste är att tala sanning och att visa empati.

På vägen ut från mötet tar Säpo-killen tag i Olles axel.

– Skulle du kanske kunna hjälpa mig med att försöka kolla med Hassan Mohammed om vilka eventuella kontakter han och familjen kan ha i Somalia. Och även om det inte är så troligt att det ger något så vore det ändå bra om du pressar Ivan Svensson lite mer om hans internationella kontakter. Vi har gjort en bakgrundskontroll i våra register och det gav inget. Antingen är han skicklig att dölja spåren eller så är han verkligen en vanlig Svensson.

Olle lovar att ta tag i båda uppdragen redan på eftermiddagen.

Ivan svarar inte, men han får genast tag på Hassan. De bestämmer att träffas vid IOGT-huset vid Vattentorget om en halvtimme för att talas vid medan de går runt Växjösjön.

När Olle svänger in cykeln på Vattentorget står Hassan redan där.

– Skönt att du inte kommer med blåljus och sirener. Varför cyklar du istället för att köra med polisbilen? undrar Hassan.

– Det går fortare, är nyttigare och bättre för miljön. Inte för att jag tror att det gäller dig, men det finns också många människor som blir oroliga och spända när jag kommer med en målad polisbil. Jag föredrar avspända samtal framför tuffa förhör med skrämda människor.

Hassan försäkrar att han känner sig helt avspänd när han träffar Olle. De bestämmer sig för att gå medsols runt sjön och ger sig iväg. Olle berättar om det mail som Ivan har fått och undrar vilka kontakter Hassan fortfarande har i Somalia.

– Jag har kontakter med släkt och vänner i hela världen. Mina syskon bor till exempel i fem olika länder – Somalia, Sverige, England, Kenya och Kanada. Somalierna är ett folk i förskingringen – precis som judarna har varit. Under de senaste årtiondenas krig och terror i Somalia har en stor del av dem som har haft möjlighet har lämnat landet. Vi håller kontakt med varandra i hög grad via internet. Jag har nästan dagliga kontakter med släkt och vänner i Somalia, England och Kanada. Sedan är våra kontakter inte helt enkla.

– En av mina bröder är väldigt aktiv i Al Shabaab och han föraktar det liv jag lever här i Sverige. Han tycker att jag är en dålig muslim på gränsen till en otrogen. Han kanske har lite rätt. Jag ber sällan. Egentligen ser jag aldrig någon anledning att be. Jag har väldigt svårt att tro på någon gud som griper in i livet på jorden. Begreppet Inshallah använder jag aldrig. Jämställdhet mellan kvinnor och män är självklar för mig, även om jag ibland faller tillbaka i ett patriarkalt beteende. Men jag försöker hela tiden bättra mig.

Olle lyssnar intresserat framför allt på det Hassan berättar om Somalia. Det är en ny värld som öppnar sig, långt ifrån Otterbäcken och Ormesberga. Men han behöver snäva in samtalet för att få veta mer om brodern i Al Shabaab och vad han kan veta om brevet om Knut.

– Tror du att du skulle kunna kontakta din bror för att försöka få veta mer om han skulle kunna höra sig för om vem som kan ha skrivit brevet och varför?

– Javisst. Jag kan skicka ett sms till brorsan ikväll, lovar Hassan.   

– Jättefint. Sedan har jag en annan viktig fråga. Vet du om det finns några medlemmar i Al-Shabaab här i Växjö?

Hassan tänker efter några långa ögonblick.

– Eftersom jag inte är känd som den mest rättrogne muslimen är det inte till mig de kommer i första hand för att informera mig. Jag hör lite ändå, men har inte så mycket detaljer. Det lär finnas en källare på västra Araby, där islamister träffas. Exakt vad de gör vet jag inte, men jag misstänker att de inte heller är rättrogna. Sådana där stollar som sysslar med våld i islams namn har inget stöd i Koranen för sina galenskaper. Sann islam är fredlig.

– När jag tänker efter har jag hört att de flesta extremisterna här i kommunen bor i Lammhult. Där bor också många rasister och extremister på olika kanter verkar hetsa varandra till allt större dumheter.

Olle tänker att detta är något som han måste vidarebefordra både till kollegorna på Säpo och de som jobbar i Tarzan-gruppen. Han måste skynda sig så att han klarar av allt som ska göras för att hinna hem och träffa barnen innan de somnar. Mötena Säpo drar dock ut på tiden, så han inser snart att kommer missa barnen ikväll också.

– Fan, tänker han.

På kvällen sitter Olle hemma i lägenheten och delar en flaska franskt rödvin, några ekologiska kex och lite italiensk ost med Anna. Han är uppfylld av dagens händelser, men börjar ändå med att fråga Anna om hennes dag på jobbet.

– Mina arbetskamrater är väldigt intresserade av den försvunne pojken. De tror att jag har information från dig och blir besvikna när jag inte kan leverera. Jag har också funderat en del om vad som kan ha hänt. Alla tycker att det är jättekonstigt att inte himlen är full av helikoptrar och att inte medierna jagar polisen med blåslampa. Barnen har också frågat en del tidigare ikväll. Finns det något du kan berätta, säger Anna.

Olle erkänner att de vet alldeles för lite, men han vill ändå diskutera lite med Anna om detta fall som är så svårt att få grepp om. Förutsättningen är att hon inte för något vidare, vare sig på jobbet eller till barnen. Han berättar om e-brevet från Al-Shabaab.

– Men, vafan, det låter ju helt vansinnigt. Är ni säkra på att det inte bara är ett skämt från några datakunniga tonåringar? Hur ska ni få tag på Knut om det här stämmer’? Hur skulle en 12-åring kunna ta sig till Somalia på egen hand eller i sällskap med någon främmande person? Och varför har inte medierna rapporterat?

Anna frågar och frågar.

Olle har inte många svar att ge. Han fyller istället på med fler frågor.

– Hur kommer det sig att vi inte har fått ett enda spår efter Knut sedan han lämnade Hassans familj? Vi har bedrivit sedvanliga spaningar, men helt förgäves. Jag har svårt att tro att Knut har tagit sig till Somalia. I e-brevet står också att Knut finns hos Al-Shabaab i Sverige. Det är Ivan de vill få att åka till Somalia. Men varför? Att medierna inte har rapporterat beror på att ingen har berättat, men det är säkert bara en tidsfråga innan vi bestämmer vi bestämmer att gå ut med det eller någon annan läcker ut det.

– Men jag funderar över andra saker också. Hur har Knut tänkt? Det kan vara nyckeln till att hitta honom. Jag kan inte låta bli att undra mycket över Ivan. Hur har han kunnat bli så extremt gammaldags och knäpp? Ursäkta min brist på opartiskhet.

Anna påpekar att det verkar vara viktigt att skaffa sig en nyanserad bild även av en typ som Ivan. Olle tycker att det är viktigt att förstå alla människor.

– Ja, att alltid anstränga dig för att förstå folk är en av dina styrkor. Men du ska inte tro att du är helt befriad från patriarkala tankar och beteenden. När det gäller saker som att byta bil eller köpa tekniska prylar är det inte så sällan som du fattar beslut utan att tala med oss andra i familjen. Har du tänkt på det?

– Ja, det är pinsamt. Dessutom var jag ännu mycket värre när jag var yngre. Idag är det i alla fall så att Ivan och jag lever i olika världar. Jag vill inte förhäva mig, men jag anstränger mig för att uppträda på ett demokratiskt sätt mot alla människor jag träffar. Det kan låta som en floskel, men jag menar det.

Anna försäkrar att han är mer omtänksam och kärleksfull än de män hon träffat innan hon lärde känna Olle. Hon berättar att bland hennes väninnor finns flera som är gifta med mansgrisar på olika sätt och nivåer.

Båda enas om att det som gör deras förhållande så bra är att de är omtänksamma, ärliga, öppna och lyssnande mot varandra. Ingen är fullkomlig och en ömsesidig förståelse för egna tillkortakommanden underlättar. Kvällen slutar i stort samförstånd och harmoni.

Olle avslöjar spaningshemligheter inför morgondagen för Anna i total trygghet om att hon inte kommer att missbruka hans förtroende.

– Det är skitjobbigt just nu att jag inte har tillräcklig tid för barnen. Fallet med Knuts försvinnande har slukat mig nästan helt och hållet. Jag hatar att som ikväll komma hem när barnen har somnat. Jag önskar att jag kunde gå hem vid fem och sedan gå tillbaka när barnen har somnat, men det är svårt att förhöra folk eller stämma möten vid midnatt. Ibland önskar jag verkligen att jag vore pensionär, säger Olle innan han somnar.

Annas dröm

Anna är ute och åker bil med Olle. Han har sagt att han ska visa henne en överraskning. De åker österut mot Kalmar, sedan över bron där det är kö. Olle tar fram en blå burk ur handskfacket och sätter på blåljus och sirener.

I hög fart åker de söderut och är snart i Ottenby. Olle berättar, till synes utan att skoja, att han har köpt fyren. Den har fördelen att den är rund och att den ligger i Ottenby.

Anna får ett vredesutbrott, knuffar ut Olle ur bilen, tar över ratten och kör ensam norrut fortfarande med siren och blåljus. När hon är på Ölandsbron blir hon hungrig. Hon kommer på att Olle har sagt att han tagit med ett stormkök och några korvar att steka. På högbron stannar hon och tänder på rödspriten i stormköket för att steka några korvar.