Kapitel 7

Ivan förhörs och skriver till Somalia

Klockan 07.00 ringer det på dörren hos familjen Svensson. Matilda är snabbast vid ytterdörren och utanför står Olle rufsig i håret efter nästan en halvtimmes cykeltur från norra till södra Växjö.

– Hej, jag skulle egentligen tala med Ivan, men jag börjar gärna med att ställa några frågor till dig, Är det möjligt?

– Javisst, barnen är i köket och äter frukost och Ivan har inte stigit upp ännu, men vi kan sätta oss i vardagsrummet. Kom med.

Matilda visar vägen in i vardagsrummet, som är litet och tätt möblerat. Olle frågar genast om hon har hört talas om brevet från Somalia. Det har hon inte, så Olle berättar. Matilda brusar upp och rusar ilsket iväg in till Ivan som fortfarande sover.

– Varför i helvete har du inte berättat om brevet från Somalia, skriker hon.

Yrvaket och med stigande ilska frågar Ivan flera gånger vad hon säger. Till slut verkar han fatta, men vägrar svara. Matilda berättar att Olle är där.

– Jag ska svara på några frågor. Sedan vill han tala med dig, förklarar hon.

Ivan får ett utbrott och jämför Olle med Gestapo.

– Du ska inte tala med gestapojäveln utan att jag med.

– Du får inte vara med när jag talar med honom, din jävla förtryckare. Gå och duscha och snygga till dig innan du talar med Olle och skärp dig så att du inte blir inburad bara för att du är så jävla dum, svarar Matilda och rusar tillbaka in i vardagsrummet.

Olle återupptar samtalet där det slutade.

– Varför tror du inte att Ivan har berättat om mailet från Somalia för familjen? Det är mer än ett dygn sedan han fick det. Försöker han dölja sina sympatier för en terrorgrupp?

– Det är så typiskt Ivan. Han vill bestämma allt i familjen och försöker alltid undanhålla familjen obehaglig information av olika sort. I det här fallet är det särskilt obehagligt eftersom barnen ibland har anklagat honom för att vara en taliban. Han gör vad som helst för att visa att barnen och jag har fel, även om vi har hur rätt som helst.

– Tror du att det finns någon sanning i allt detta. Har Ivan kontakt med någon skum politisk organisation som håller på med terror?

– Egentligen tror jag inte det. Det borde jag ha märkt. Men samtidigt är Ivan ofta så förtegen om allt som han gör och inte gör, så han skulle kunna vara transvestit eller bankrånare utan att jag skulle ha någon aning om det. Vad tror du själv?

Olle förklarar att han ännu inte har tagit ställning till det, men att det troligen är sällsynt att välutbildade svenskar stöttar islamistiska terrororganisationer.

– Om jag ska gå lite utanför min uppgift kan jag berätta att jag är ateist och inte för mitt liv kan fatta hur välutbildade människor kan tro på något som inte finns. Om jag ska fortsätta vid sidan av så måste jag fråga något som jag inte alls har med att göra men som jag har funderat mycket på. Hur står du och barnen ut med att leva ihop med Ivan när ni anser att han förtrycker er?

– Jag har inget bra svar på det. Det är något jag funderar allt mer på de senaste dagarna. Men vi har bott ihop sedan vi slutade på gymnasiet, så det är mycket gammal vana tror jag.

Matilda snyftar till och går där ifrån. Förlåt, förlåt, säger Olle till hennes ryggtavla.

Fem minuter senare kommer Ivan inrusande i vardagsrummet.

– Vad i helvete håller du på med. Komma hem och väcka oskyldiga människor. Tala med min fru om mina politiska åsikter. Du ska vara jävligt glad om jag nöjer mig med att JO-anmäla dig, skriker han med föga återhållen vrede.

Olle tar ett djupt andetag för att inte vara lika arg och dum som Ivan är.

– Du ska vara jävligt glad att jag kom ensam hit på cykel. Jag kunde ha kommit med en tungt beväpnad insatsstyrka. Fattar du inte att du är misstänkt för samröre med en terrorgrupp. Och vi utreder ett fall med misstänkt människorov. Kan du inte fatta det? Lugna ner dig och svara på mina frågor.

Ivan försöker förgäves att besinna sig. Han drar anklagelserna om gestapopolis igen och staplar svordomarna på varandra. Olle bestämmer sig raskt för att ge Ivan en sista chans. Han varnar för att nästa steg är att han kallar på förstärkning för att ta med Ivan in på polisstationen för förhör. Han ser hur det rasslar i huvudet på Ivan, som sedan blir tyst. Olle passar på att ställa sin första fråga.

– Exakt vilka förbindelser har du med Al–Shabaab?

– Det enda jag har haft med dem att göra är att jag har fått mailet som du har sett. Innan dess hade jag knappt hört talas om dem.

– Hur förklarar du att en terrorist i Somalia skickade det mailet till dig?

– Jag har ingen bra förklaring, möjligen en dålig. Bara för att jag av ren välvilja vill ha kontroll över vad mina barn gör har det hänt att de har jämfört mig med en islamistisk terrorist. Det är något som är mig helt främmande. Om du absolut vill veta mina politiska åsikter så är jag pacifist, socialist och ateist. Vad är din teori om mailet?

– Ännu så länge har jag ingen. Jag är här för att skaffa mig en teori. Är du medlem i någon organisation?

– Nej.

– Om du nu är pacifist, socialist och ateist, varför är du inte med i någon organisation?

– Jag har varit med i flera organisationer, men jag har valt att ägna min tid åt familjen istället.

– Är det lättare att få bestämma över dem än över demokratiska föreningar?

– Det där hörde jag inte. Det var mer en förolämpning än en fråga.

– Förlåt, det var dumt sagt av mig. En annan fråga: Vad har du svarat killen från Al-Shabaab?

– Varför skulle jag ha svarat honom? Det är samma sak med det. Jag ser det mest som en förolämpning.

– Men om du är intresserad av att hitta Knut borde du väl försöka få reda på något om var Knut är och hur han har det genom att svara på rätt sätt.

– Tror du att det kan hjälpa i ert arbete om jag svarar på mailet.

– Ja, om du ställer de rätta frågorna. Fråga vilka garantier du har för att det de skriver stämmer. Försök att fråga om hur Knut har det. Ställ många detaljerade frågor om hur du skulle kunna få kontakt om du skulle komma till Somalia redan imorgon. Om de hör av sig igen ta genast kontakt med mig så kan vi fundera på hur vi kan gå vidare

Ivan tycker sig se logiken i detta och lovar att göra sitt bästa.

Samtidigt sitter Knut i Selmas grå Peugeot utan tak. De är på väg från Tolg till Lammhult. Knut är imponerad av att Selma har en så cool bil, men funderar ändå mest på hur han ska komma vidare.

­– Vad tänker du på? undrar Selma.

– Jag funderar på hur jag ska hitta min kompis i Lammhult. 

– Det bor många somalier i Lammhult och troligen känner de flesta varandra, så du hittar säkert någon du kan fråga.  

– Fast det finns fler klaner och de känner inte självklart varandra. Dessutom har många samma namn, det kan vara svårt att förklara vilken Ahmed jag letar efter. Och jag vill inte synas så mycket.

Selma lovar att fälla upp taket så att Knut inte syns så bra och köra en spaningsrunda för att se om de stöter på Knuts kompis. Det visar sig att 20 minuters cirklande i Lammhult är resultatlöst. Knut sitter kvar i bilen när Selma går in på Ica för att handla. Efter en minut kommer Ahmed ut från affären och Knut ropar på honom.

Lågt berättar han om läget och om att han egentligen vill längre norrut i Sverige. Känner Ahmed möjligen någon somalier som ska köra bil uppåt i landet de närmaste dagarna?

– Ja, brorsan. Jag kan kolla på ett svensksomaliskt nätverk på facebook. Det kan jag göra direkt i telefonen nu.

När Selma har handlat klart kramar Knut henne och tackar för allt. Hon lovar honom att han är välkommen tillbaka till Tolg närhelst han behöver gömma sig från sin far igen. Knut vinkar länge efter henne.

Ahmed frågar Knut vad han har tänkt göra till han får en kontakt, som kan leda till en lift lite längre norrut. Knut frågar om han kanske kan sova hemma hos Ahmed. Det visar sig att hans familj bor tolv personer i en trea, så det kan bli lite komplicerat. Knut bestämmer sig raskt för att ta chansen till ännu en natt inspirerad av Tumba-Tarzan och bestämmer träff med Ahmed utanför Ica klockan nio dagen efter. Svensk tid, inte somalisk, försäkrar han sig om.

Hemma hos Selma hade han studerat hennes karta över Lammhultstrakten noga och hittat en vik vid sjön Allgunnen, där det kunde vara fint att tillbringa natten. Han går raka spåret mot viken och det visar sig att där är precis så fint som han hoppats. Nu ska han njuta av livet som Tumba-Tarzan till i morgon bitti.

Ivan sitter vid sitt skrivbord med en ipad som han har lånat av Matilda eftersom polisen har hans dator. Han har svårt att komma på en bra början på svaret till Somalia. Ska han verka som att han är positiv till Al-Shabaab eller ska han vara avståndstagande? Det smartaste är nog att vara neutral och inrikta sig på att få reda på var Knut finns och hur familjen ska kunna återförenas. Han skriver:

Hello Sir!

Thank you for your letter about a possible cooperation to secure a safe return home for my son Knut.

I am open to cooperate with you and come to Somalia and try to help you as much as I can.

As I have a job as a teacher here in Växjö it would take some time to arrange a vacation to go to Somalia.

I do have some questions that I would like to have answered before I organize my trip to Somalia:

• Exactly what kind of work do you expect me to do when I come to Somalia? It could be of interest to you that I have a PhD in computer science.

• How do I get in contact with you when I arrive to the airport?

• Where do I stay during my months in Somalia?

• How do I know that Knut is safe? Is there any way to get in connection with him?

• What else should I prepare before going to Somalia?

Feel free to call me. My cell phone number is +46 734 48 44 95.

Yours sincerely!

Ivan Svensson

Växjö, Sweden

När han skrivit klart känner han sig osäker och kommer på idén att stämma av med Hassan, som antagligen förstår lite mer om hur det fungerar i Somalia. Han letar upp telefonnumret och får tag i Hassan genast. De bestämmer att träffas på Broqvists konditori vid Stortorget vid klockan 15.00.

Hassan är där när Ivan kommer, trots somaliernas dåliga rykte för att inte kunna passa tiden. Han har redan beställt kaffe och Broqvists specialitet napoleonbakelse till dem båda. Ivan äter normalt inte sådana onyttigheter och överväger att tacka nej eller möjligheten ta med kaloribomben hem till grannens magra katt. Han bestämmer sig ändå för att försöka vara artig och smaka på bakelsen.

Han stoppar en bit bakelse i munnen och sköljer ner den med en klunk kaffe. En känsla av välbefinnande sprider sig i Ivans kropp. Blandningen av hallon, vanilj och tusenblad går direkt till hans hjärta.

Vänligt börjar han fråga Hassan om hur familjen mår. Det blir ett samtal om vardagens små vedermödor för vanliga och ovanliga barnfamiljer i Växjö. Ivan får ett intryck av att familjen Mohammed är mer nöjd med sin tillvaro än familjen Svensson. Antagligen har de lägre anspråk, tänker Ivan. Till sin förvåning börjar han gilla Hassan alltmer.

Han går över till sitt egentliga ärende och berättar om mailet från Somalia och sin egen vilsenhet när det gäller att svara på ett smart sätt.

– Jag har alltid stått långt ifrån Al-Shabaabs politik och kan inte förstå riktigt hur det tänker. Alltför ofta är det väl så att de varken tänker eller känner. De är besatta av att utöva makt. Islam är ingen viktig religion för dem utan en ursäkt för att driva sitt absurda förtryck av kvinnor och barn.

Ivan börjar känna sig illa till mods. När Hassan beskriver männen i Al-Shabaab påminns han om hur Matilda och barnen har beskrivit honom själv de senaste dagarna. Kan det vara avsiktlig från Hassans sida? Ivan frågar vad detta betyder för vad han ska skriva som svar på brevet.

– Smickra. Berätta att du uppfattar skribenten som en mycket mäktig och klok man. Det kan förblinda honom och få honom att göra misstag i sin självbelåtenhet. Självbelåtenhet, heter det så på svenska? Jag märker att jag börjar tala som en svensk, även när jag inte är riktigt säker på vad det är jag säger.

– Javisst heter det självbelåtenhet. Du talar väldigt bra svenska, nästan som om du skulle vara född här.

– Har du redan börjat träna på att smickra?

– Nej, jag är bara ärlig. Jag har en annan fråga också. Känner du någon inom Al-Shabaab som du skulle kunna kontakta för att få reda på mer om brevet jag har fått och om någon vet något om Knut?

Hassan berättar med sorg i rösten att han har flera släktingar, som är aktiva i Al-Shabaab. En av dem är hans bror, som påstås ha en hög post. Redan tidigare har Hassan funderat på att kontakta brodern och beskriva sitt eget nya liv i Sverige. Det kanske skulle kunna få brodern att tänka nya tankar. Nu känner han en lust att locka brodern med ett helt annat liv i Sverige. Samtidigt tänker han att det kanske är olämpligt att brodern kommer hit. Det finns redan tillräckligt många maktgalna och onda män även här.

– Javisst. Redan ikväll skickar jag ett mail till min bror och frågar om han möjligen har hört talas om Knuts försvinnande.

De båda männen tar ett artigt avsked av varandra. På bussen tillbaka till Teleborg tänker Ivan på att samtalet med Hassan blev så ovanligt konfliktfritt och givande.

När Ivan kommer hem justerar han mailet till Somalia och lägger in smicker på ett manligt maktspråk. Snabbt klickar han på send. Sedan skickar han mailet vidare till Olle för polisens information.

Sedan slår han upp ett glas whisky för att själen ska få ro.

Matilda och de små barnen har inte kommit hem ännu. Huset känns tomt utan Knuts närvaro.

För första gången på mycket länge, länge, kanske första gången någonsin, känner Ivan sig kluven. I grunden tycker han att det är rätt att han ska fatta familjens beslut, eftersom det är han som vet bäst. Hur skulle det bli om omyndiga barn och osäkra kvinnor skulle styra familjen och världen. Hans egen erfarenhet visar att det blir bäst när han bestämmer.

Samtidigt kan han inte låta bli att bli påverkad av all kritik, nej inte riktigt all kritik han får. Den gör honom bara mer säker på att det är han som ska ha makten i familjen. Däremot har han påverkats av den prestigelösa harmoni Hassan utstrålar. Kan det vara att Hassan har förstått något som Ivan inte har fattat ännu?

Senare på kvällen kommer Matilda hem från en middag på banken och är märkbart påverkad av de sex glas vin hon har druckit på småspararnas bekostnad. När hon försäkrat sig om att de små barnen har somnat går hon in till Ivan som fortfarande sitter tyst och stilla med sitt påfyllda whiskyglas.

Hon går till frontalangrepp:

– Här sitter härskaren utan några trupper att bestämma över. Vilka kloka beslut har du fattat idag? Har du sett till att Knut kommer hem i morgon? En annan sak: har du varit i kontakt med dina föräldrar och förklarat varför du föredrar att Knut är försvunnen framför att han följer farmor och farfar till Frankrike? Har du varit i kontakt med dina förtryckarkompisar i Somalia?

Ivan förstår ingenting. Vad har hänt med Matilda? Ska han gå till motangrepp? Han vet inte vad han ska svara. Han följer sin andra impuls och springer iväg ut.

Med hundra frågor surrande i skallen springer han omkring i den stillsamma Växjönatten. Det känns som hela hans liv håller på att gå i tusen bitar. Hur ska han kunna leva vidare nu när Knut är borta och alla andra vänder sig mot honom? Det känns som om han har hela världen emot sig.

Ska han fortsätta att kämpa för det han tycker är rätt eller ska han lägga sig och börja om från början i livet? Dödstrött på livet lägger han sig under ett träd vid norra sidan av sjön Trummen. Där gråter han sig till sömns.

Matildas dröm

Matilda åker rullskridskor på cykelbanorna i Köpenhamn i sällskap den svenske statsminister Stefan Löfven och ärkebiskopen Antje Jackelén. De båda kvinnorna är ungefär lika arga på statsministern för att han har låtit sitt parti bli att mer likt Sverigedemokraterna i flyktingfrågorna.

Spontant börjar Matilda och Antje kittla Stefan. Det visar sig att han är oerhört kittlig och skriker högt. Matilda erbjuder sig att tafsa skönt istället, om statsministern lovar att ta bort ID-kontrollerna och lovar att övertyga den danska statsministern att ändra sin främlingsfientliga politik.

Innan Stefan Löfven ens har hunnit svara på erbjudandet dyker Jimmie Åkesson upp iklädd uniform och sätter handbojor på Antje och Matilda. Ögonblicket efter kör kung Carl Gustaf förbi och tvärnitar sin Ferrari. Han övertalar Jimmie att släppa kvinnorna. Matilda blir extremt generad. Näst efter religion och fascism är monarki det värsta hon vet.