Kapitel 15

Mästerdetektiven Olle möter kollegorna

När Olle kommer till jobbet på morgonen har en stor del av alla hans kollegor samlats till möte. Det blir först helt tyst när han stiger in i rummet. Hans chef vänder sig mot honom.

– Här kommer mästerdetektiven lagom för att berätta vad han har ställt till med, säger den högste chefen och hela församlingen brister ut i ett gapskratt.

– Till skillnad från alla er andra lyckades jag spåra upp Knut och få honom frisläppt utan våld eller annan dramatik. Sedan verkar hans längtan efter frihet så stor att allt annat är bättre än att åka hem igen. Under den korta stund jag träffade Knut var han väldigt angelägen att inte anklaga de som arbetar på den koranskola, där han verkar ha varit fånge. Till mig hävdade Knut att han var där frivilligt. Frågan är om det finns någon grund att åtala männen på koranskolan för människorov, när den bortrövade säger att han var där frivilligt. Att Knut rymde igen trots att han visste att hans far är i Somalia får mig att fundera. Är det något mer än sin far han håller sig undan?

Nu skrattar ingen. Några anklagar Olle för att dribbla på egen hand och strunta i laget. Andra försvarar Olle och påpekar att han är den ende som har åstadkommit något som helst resultat i den här utredningen, mer än ett helt gäng poliser som följer instruktionsbokens långsamma arbetssätt. Olle begär ordet och försöker reda ut vad som behöver göras för att komma vidare.

– Det som har hänt har hänt och går inte att ändra på. Nu måste vi bestämma oss för hur vi ska gå vidare för att hitta Knut. Något säger mig att han håller sig i skogarna runt Tumba. Ska vi själva sköta sökandet där eller ska vi blanda in polisen i Stockholm. En annan fråga vi har att ta ställning till hur vi ska hantera Ivans försvinnande till Somalia. Jag vet att den svenske ambassadören i Somalia har träffat Ivan i Mogadishu. Ambassadören fick den bestämda uppfattningen att Ivan är där enbart för att han ska få Knut frigiven och att inte på något sätt deltog i den väpnade delen av Al Shabaabs verksamhet. Då uppstår frågan om vad som händer med Ivan nu när Knut har lämnat koranskolan. Är det något som vi ska engagera oss i eller ska vi lämna Ivan åt sitt öde?

Flera av kollegorna föreslår att sökandet efter Knut överlämnas till polisen i Stockholm, så att de kan koncentrera sig på den småländska brottsligheten. De tycker också att det skulle vara överkurs att resa till Somalia för att få loss Ivan. En sådan resa skulle vara farlig och föga framgångsrik.

Olles närmaste chef som heter Emma Skoglund tar ordet och säger:

– Jag har varit kritisk till Olles enmansteater, men nu med facit i hand så kan jag konstatera att det är som han säger. Ingen annan än han har åstadkommit något i denna utredning. Bara han. Tillåt mig att vara motvilligt imponerad. Nu skulle jag vilja att du åker upp till Tumba och ägnar typ tre dagar åt att spana efter Knut. Kan du tänka dig det, Olle?

– Ja, det kan jag tänka mig, men det finns ett problem som vi måste fundera på. Risken skulle vara stor att Knut skulle rymma igen, om jag hittar honom. Det är inte någon större vits med att leta upp honom bara för att han ska sticka så fort jag stannar bilen. Hur får vi honom att vilja följa med hem till Växjö?

Emma har ett förslag.

– Vore det inte en bra idé om du tar med dig Knuts mamma, Matilda tror jag att hon heter. Jag misstänker att Knut innerst inne längtar efter sin mamma och skulle ha väldigt svårt att försöka försvinna från henne.

Olle tycker att det är en lysande idé och erbjuder sig att diskutera det med Matilda för att hitta en praktisk lösning. Han föreslår också att de lämnar Ivan åt sitt öde för tillfället.

– Han har åkt till Somalia av fri vilja. Att svensk polis skulle kunna frita honom från fångenskap hos Al Shabaab verkar helt omöjligt. Jan Guillous romanhjälte Carl Hamilton skulle kunna fixa det, men han finns inte i verkligheten. Troligen har den somaliska polisen viktigare saker att arbeta med, så någon hjälp därifrån kan vi inte förvänta.

Med några milda mumlande protester köper mötet förslagen.

Hassan har ännu en ledig förmiddag och sitter hemma och funderar på hur han kan gå vidare med idén att dra igång en organisation som heter Muslimer mot våld. Hur ska han göra för att nå ut till muslimerna i Sverige? Ska han jobba via facebook? Ska även icke-muslimer få vara med? Hur ska han locka de ungdomar som bäst behöver hans fredsbudskap, de som hänger i källarlokaler och hyllar våldet som metod för att skapa en bättre värld och för att uppnå fördelar i livet efter detta? Hur ska han få med både kvinnor och män?

Han tar en kopp sött kaffe och börjar formulera ett upprop på datorn. För att få med sig alla rättrogna bläddrar han i Koranen för att hitta ett bra citat om freden för att öppna uppropet med, men det visar sig inte alls enkelt. Han googlar på islam och fred, men hittar inte något citat som han är nöjd med. Så han avstår från att citera koranen.

En stund funderar han på att kalla gruppen Jihad för fred, vilket troligen lockat muslimer men skrämt andra. Många människor tror att jihad betyder heligt krig och Hassan skulle gärna vilja att många fler fick lära sig att jihad egentligen betyder ungefär ”kamp” eller ”strävan” eller ”att anstränga sig”.

”FÖLJ ALLAHS VILJA

– kom med i Muslimer för fred

I en stor del av världen har vi muslimer fått dåligt rykte. Orsaken är att så många muslimer har ägnat sig åt våld i Allahs namn. Organisationer som IS, Al Quaida, Boko Haram och Al Shabaab ägnar sig åt grovt våld och förtryck, något som egentligen är helt mot Allahs vilja.

Vi muslimer som vill leva som Allah verkligen vill – vi dödar ingen levande varelse, inte ens en fluga. För oss är skapelsen helig.

Nu är det dags för oss fredliga muslimer att organisera oss mot våldet och för freden.

Muslimer för fred ska vara en demokratisk organisation som bygger på alla medlemmars engagemang, kreativitet och medbestämmande. Därför börjar vi nu med en öppen och förutsättningslös diskussion här på facebook.

Frågor som vi ska diskutera är förslagsvis:

• Hur verkar vi för att sprida kunskap här i Sverige om att islam är en fredlig religion?

• Hur når vi ut till de muslimska ungdomar i Sverige som har fastnat i irrläror om våld?

• Hur lever vi som individer på ett så fredligt sätt som möjligt?

• Hur kan vi få med alla människor – både kvinnor och män i fredsarbetet?

• Hur kan vi påverka den muslimska rörelsen i våra hemländer för att bidra till att snabbt skapa fred på jorden?

• Vilka är våra bästa argument för att få med sig fler på fredens och harmonins väg?

• Vilka andra frågor vill du diskutera?

Du som också tror att fred är Allahs vilja är välkommen att delta i den här gruppen. Bjud också gärna in dina vänner att dela det här uppropet så att så många som möjligt nås.

Välkommen till Muslimer för fred!”

Hassan skriver faktiskt på svenska först och översätter sedan det han har skrivit till arabiska, engelska och somaliska. 20 minuter efter det att han har bjudit in alla sina drygt 1 500 vänner på facebook till gruppen Muslimer för fred ringer en reporter från Smålandsposten och vill intervjua honom.

Han svarar efter bästa förmåga och känner sig nöjd med sina svar. 20 minuter senare ringer lokalradion och frågar om han kan komma till studion och delta i ett samtal om islam och fred.

Hassan tackar genast ja.

Ivans färd till jobbet är lugn. Inga automatvapensalvor stör hans sinnesfrid. När han är på plats kommer Abdi fram till honom och föreslår en fika, något som han har hört av sin bror är ett bra sätt att umgås med svenskar.

Abdi berättar att han hört av Idil att de haft ett trevligt samtal igår, men att hon inte lyckats förföra Ivan. Han frågar om det finns något annat sätt att göra Ivans vistelse i Somalia mer angenäm. Är det något särskilt han skulle vilja göra här i Mogadishu? Så småningom är det tänkt att han ska få åka ut och besöka koranskolor på landsbygden. Då kommer han att upptäcka att Somalia är ett väldigt vackert land.

Efter ett ögonblicks eftertanke säger Ivan att han skulle vilja se mycket mer av Mogadishu och träffa fler människor än de som finns här på kontoret. Hittills har han mest sett kontoret och hotellet, bortsett från de turistattraktioner som Abdi visade honom första dagen. Ivan skulle vilja se mer av hur folk lever i Somalia. Han skulle också vilja veta lite mer om vad människornas religion betyder i vardagen. Hans kontakter med islam har hittills mest bestått av ord, som Ivan inte riktigt har förstått meningen med.

Abdi lovar att ordna ännu en rundresa på stan med lite mer inriktning på det vanliga livet. Han ska också försöka bjuda hem några engelsktalande släktingar och uppmana dem att svara ärligt på alla frågor Ivan har. Däremot avråder han bestämt Ivan från att ge sig ut på promenader på stan på egen hand.

Sedan frågar Abdi hur Ivan arbete fortskrider, vilket känns lite obehagligt eftersom Ivan varken kan eller vill lösa framtidsfrågorna för en islamistisk organisation. Han hugger till med ett standardsvar.

Han berättar hur han tänker sig att alla Al-Schabaabs medlemmar förses med var sin smart telefon. Sedan bör några enkla appar konstrueras, för att lösa de vanligaste kommunikationsproblemen inom organisationen. Det viktigaste med kommunikation är att den ska vara enkel och trovärdig. Då ökar chanserna att få med fler somalier i både ord och handling.

Abdi tycker att det låter som bra idéer och ber Ivan att skriva ner dem och också några tips om hur de kan förverkligas.

Knut vaknar en stund in på förmiddagen. Det är varmt, riktigt varmt, men han känner sig ändå lite frusen. Han har sovit i ett fågeltorn vid en liten sjö i ett skogsområde söder om Tumba centrum. Redan igår när han somnade var han hungrig och nu är han ännu hungrigare.

Sedan han rymde från Olle igår handlade Knuts verklighet mest om att försöka orientera sig i geografin kring Tumba och samtidigt undvika att bli upptäckt. Nu gäller det att försöka fixa något att äta och dricka. Han längtar obeskrivligt mycket efter en pizza. Medveten om riskerna att avslöja sig slår han på telefonen och söker efter pizzerior i närheten. Den närmaste heter Picasso och verkar riktigt bra. Knut memorerar läget, gömmer sin ryggsäck under några täta buskar och går mot bebyggelsen.

Framme vid pizzerian beställer han en Mexicana, som påminner honom lite om fredagsmys. På väggen läser han att Picasso utsetts till Storstockholms tredje bästa pizzeria. Lovande! Den smakar precis lika gott som Knut har hoppats, eller nästan godare. Nu när han är mätt känner han sig plötsligt ensam. Var det dumt att lämna Olle? Borde han åkt med hem till mamma Matilda och syskonen? Äh, det är inte för sent att ändra sig och ta tåget till Växjö.

Han bestämmer sig för att kontakta Istarlin. Han skickar ett snabbt sms och frågar om de kan träffas. Han får snabbt svar och efter några sms-vändor har de bestämt träff vid Tumba station klockan 18 ikväll.

Knut går ut i skogen igen och njuter av solen och fågelsången. Han förvånas av att inte fler utnyttjar denna oas i storstadsöknen.

Olle ringer upp Matilda och föreslår att hon följer med honom till Tumba för att försöka hitta Knut. Hon nappar direkt på förslaget.

– Jag ber mina föräldrar att komma hit och ta hand om Emma och Bertil. Det blir inga problem. Att ta ledigt från jobbet är ett större problem, men de kommer säkert hjälpa mig när de förstår vad det handlar om, säger hon.

De bestämmer att Olle hämtar henne utanför villan på Teleborg imorgon klockan 08.00, när de små barnen har gått till skolan.

Olle ägnar resten av dagen åt att läsa på om Tumbas geografi. Han försöker sätta sig in i Knuts tankar, var han kan tänkas sova, var han kan tänkas äta och handla mat och om han kan tänkas träffa någon. Ett försök att ringa direkt till Istarlin resulterar inte i något svar. Han kontaktar Hussein, som lovar att försöka ordna en träff med Istarlin vid skolan i Pershagen.

Något hotell i Tumba hittar inte Olle, så han bokar två rum på Scandic i Södertälje centrum. Han funderar också på forska i om det några släktingar till Tumba-Tarzan för att få reda på mer om var han hängde. Eller kanske kolla de gamla polisutredningarna från 1950-talet, men han bestämmer sig för att det är ett sidospår. Det är inte så troligt att Knut har letat upp vare sig släktingar eller polisprotokoll.

Olle skäms lite, men han passar samtidigt på att kolla om det finns några orter som börjar med O längs vägen. Faktiskt hittar han en.

Hassan kollar sin facebook och ser snart ett mönster i reaktionerna på Muslimer för fred. De flesta män som reagerar är negativa och tycker att amatörer som Hassan inte ska ägna sig åt att försöka tolka kärnan i islam. Det bör han lämna till imamerna. Dock är männen som har reagerat ganska få. En och annan man håller också med honom och tycker att det är befriande att någon törs göra ett försök att tvätta bort islams våldsstämpel.

Det handlar inte om att tvätta bort någon stämpel utan att ändra många muslimers attityder, tänker Hassan.

Väldigt många kvinnor har däremot gillat idén om Muslimer för fred och vill vara med och arbeta. De har också delat Hassans upprop. Efter bara två timmar har 3 896 personer gillat hans sida och den har börjat få alltfler internationella reaktioner. Muslimer i hela världen har reagerat positivt.

Ytterligare en timme senare ringer Aftonbladet och vill intervjua honom. En timme senare ligger en stort uppslagen artikel på aftonbladet.se med rubriken:

”Hassan från Växjö värvar

fredsvänner runt hela världen”

Det är dags för Hassan att åka till skolan för eftermiddagens lektioner och på vägen ringer Sveriges television och vill intervjua honom. De bestämmer träff på skolan under hans första rast. Intervjun görs på skolgården och flera elever ropar till reportern:

Hassan är vår bästa lärare.

När nästa lektion börjar slår Hassan av telefonen och låter den var avstängd resten av skoldagen. Hemma slår han på den och hittar hur många meddelande som helst, medier, politiker och vanliga människor som vill berömma honom för hans fredsprojekt. En minut efter att han har slagit på telefonen ringer en reporter från Sveriges radio och undrar om han får ställa några frågor. Javisst det får han.

• Vad vill du helst av allt uppnå med ditt upprop för fred?

– Jag vill omvända politiska och religiösa extremister som arbetar med hat och våld, så att de istället ägnar sig åt humanitärt arbete. För de värsta extremisterna är vägen dit kanske för lång, men om vi kan nå deras svans, som ofta består av rädda och osäkra människor, och omvända dem så har vi varit framgångsrika. Jag har faktiskt fått positiva reaktioner från den typen av människor. De enda extremister jag tycker om är fredsextremister och kärleksextremister.

• Ser du någon likhet mellan olika typer av hatande extremister, till exempel islamister och högerextrema svenska nationalister?

– Ja, verkligen. De som hatar är ofta just rädda och osäkra.

•Ditt upprop för fred har fått stor spridning både i Sverige och resten av världen. Vad är det som gör att så många har reagerat på din uppmaning?

– Det finns väldigt många muslimer i världen som är hjärtligt trötta på krig. Jag råkade skriva mitt upprop vid en tidpunkt då människors trötthet på krigshetsande islamister var så stor att de bara väntade på mina ord.

• Har du sett något mönster i de reaktioner du har fått?

– Ja, verkligen. Det tydligaste är att väldigt många fler kvinnor än män har reagerat positivt på mitt budskap. Jag uppfattar det som en bekräftelse på min misstanke att roten till den onda islamismen och organisationer som IS och Al-Shabaab inte är islam utan män med maktambitioner som förvanskar islam. Sedan är det viktigt att se till individerna. Jag känner män som är fantastiska humanister utan maktambitioner och kvinnor som av någon underlig anledning vill ha en våldsam värld. Men sådana kvinnor är mer ovanliga än humanistiska män lyckligtvis.

• Hur tänker du driva din kamp vidare nu?

– Mitt upprop kom till spontant, så jag har ingen långsiktig plan. Min ambition är att det inte är bara jag som utveckla kampen mot våldet. Vi måste vara många som för kampen vidare tillsammans.

– Men jag har en ny idé. Jag skulle gärna vidga min kampanj för att nå även kristna och judiska människor med mitt fredsbudskap. Om vi ska räkna svenska nationalister och rasister till de kristna finns där mycket hat att hantera. De bör sprida budskapet att hat inte är någon svensk värdering. Många av mina judiska vänner är också bekymrade av det israeliska systematiska förtrycket av palestinier. Israel behöver också nås av mitt kärleksbudskap.

Hassan känner sig nöjd när han en stund senare hör intervjun i srplay.

Klockan är 18 och Knut vankar av och an på perrongen vid Tumba station. Han känner en blandning av oro och förväntan inför mötet med Istarlin. När han ser henne stiga av tåget släpper oron och glädjestrålande går han emot henne och får en stor kram.

Istarlin berättar att hon måste vara hemma klockan 22, så de har några timmar på sig. Knut berättar att han har bosatt sig i ett fågeltorn.

– Det vore kul att se hur du bor. Hinner vi dit? undrar Istarlin.

– Ja, det tar en dryg timme att gå så det är inga problem. Och vi kan ju prata medan vi går.

Medan de går berättar Knut hur det gick till när han stack ifrån Olle och hur han letade sig fram till fågeltornet, där han tänker bo åtminstone den närmaste veckan. Han berättar som sin känsla av ensamhet och Istarlin tar hans hand och kramar den.

Hon berättar om vilken uppståndelse det har varit på skolan sedan Knut försvann. Samtidigt inser alla att det kunde ha varit betydligt värre och tacksamheten är stor för att de förstår att Knut har talat väl om skolan och inte har berättat att han har tvingats dit.

– Du kanske skulle komma och hälsa på i skolan någon dag. Många skulle bli glada om du kommer, föreslår Istarlin.

När de kommer fram till fågeltornet bjuder Knut på Pepsi cola och lantchips som han köpt på Lidl som ligger nära stationen.

Istarlin frågar om det är något Knut saknar i sitt torn. Han tvekar lite generat och svarar:

– Dig. Och mamma Matilda. Sedan har jag faktiskt börjat fundera på hur farsan har det i Somalia. Även om han uppfört sig jättedumt i många år så var det imponerande att han åkte till våldet i Somalia för att försöka se till att jag skulle bli frigiven. Undrar om han fattar att det egentligen var onödigt eftersom jag ändå hade blivit fri på grund av gott uppförande. Nu hoppas jag verkligen att han snart kan få komma hem.

– Du ska veta att Somalia inte bara är förfärligt. Det finns många goda sidor av landet. Solen skiner. Stränderna är fantastiska. Många människor är vänliga, humoristiska och gästfria, säger mina föräldrar. Jag var bara ett år när jag kom till Sverige, så jag har inga egna minnen från Somalia, berättar Istarlin.

Det är kväll i Mogadishu. Abdi har bjudit med Ivan på en restaurang som heter the Village och ligger ett kvarter från TV-huset och betydligt längre från hotellet där Ivan bor. Abdi har beställt en wienschnitzel och Ivan fisk.

Då dyker det upp två personer till och slår sig ner vid bordet, en äldre man och en yngre kvinna. Abdi presenterar dem som sin far och sin syster. De talar inte lika bra engelska som Abdi, men tillräckligt bra för att Ivan ska kunna förstå dem.

Eftersom de har många släktingar i Sverige har de minst 20 frågor till Ivan om livet i Sverige. De har en lite märklig bild sedan tidigare, tycker Ivan. Den är väldigt inriktad på att Sverige är landet där det går att få pengar utan att arbeta.

Ivan försöker att ställa ungefär samma frågor om Somalia:

Hur överlever människor som inte har något arbete?

Vad är det ni saknar i den soliga somaliska vardagen?

Hur påverkar religionen det dagliga livet?

Är inte människorna väldigt trötta på kriget?

Hur är sammanhållningen i familjerna?

Vilka är de olika rollerna för män, kvinnor och barn i familjerna.

Vad gör folk på sin fritid?

De svar han får spretar. Abdis far är den som är minst nöjd med livet. Han har minnen från ett Somalia före kriget. Eftersom han är så gammal har han också en rad krämpor, som det är svårt att få hjälp med, inte för att det saknas läkare utan för att pappan saknar pengar.

Systern verkar sugen på att flytta till Europa, även om hon inte säger det uttryckligt. Hon verkar inte alls nöjd med hennes roll som kvinna i det somaliska samhället. Egentligen verkar hon krigstrött och även om hon uttrycker det mer som en glimt i ögonvrån är hon trött på det sätt islam påverkar det vardagliga livet. När Ivan skjuter in en fråga om hur ofta de ber ler hon bara generat. Troligen ber hon mycket sällan.

Ivan förvånas av att alla tre verkar ha en stor portion humor. De skämtar även om svåra ämnen och kan till och med skoja om islam. Själv inser Ivan att han skrattar mer än på länge och att det är något han har saknat hemma.

Skratt är bättre än makt, tänker han.

Han försöker också att få hjälp med att lära sig några ord på somaliska. Ord som han kommer att få nytta av i sina dagliga kontakter med Bill och Bull, förlåt Abdi och Avdi, och personalen på hotellet. Det är inte enkelt, men underlättas av att somalierna använder samma alfabet som vi och de hjälper honom att skriva ner viktiga ord på servetter.

Emmas dröm

Emma är på möte med rikspolischefen för att försöka reda ut hur frågan om hur den misstänkte terroristen Ivan ska hanteras. Plötsligt hänger rikspolischefen på sig en gitarr och börjar sjunga sin gamla hitlåt från 1970-talets slut, ”Knulla i Bangkok”.

När låten är slut frågar Emma vad den har med Ivans försvinnande att göra. Rikspolischefen undrar om Emma kan spela något instrument hjälpligt. Ja, hon är en hejare på dragbasun och hon kan sjunga. Sedan åker de ner till Mogadishu och arrangerar en konsert. Ivan kommer till konserten och de plockar fram handbojorna ur gitarrfodralet och arresterar honom.

Sedan flyr de över gränsen till Etiopien på en karavan med kameler.

Rikspolischefen ordnar sedan en konsert i Addis Abeba. För att hedra den gamle etiopiske kejsaren Haile Selassie, som också kallades Ras Tafari, spelar han den gamla punkklassikern ”Knulla i Bangkok” som reggae.