Kapitel 11

Hassan talar allvar med Abdi – och fler

Hassan har sovmorgon. När han kommer ut i köket sitter en surmulen Abdi där och suger på en torr brödbit och sörplar på en kopp kaffe. Hassan undrar om han inte borde vara i skolan nu, men Abdi försäkrar att han har sovmorgon.

– Bra, då kan vi tala lite allvar. Jag vill att du berättar allt du vet om Knuts försvinnande och om de konstiga breven från Somalia.

– Jag vet inget mer än det som du har berättat för mig.

– Skojar du? Menar du att ingen av dina kompisar har sagt ett ord om detta utöver det jag redan har sagt? Du måste fatta att detta är mycket allvarligt. Om du skyddar brottslingar, så är det också ett brott. Skulle du vilja bli omhändertagen av de svenska myndigheterna och placeras på ett fosterhem i norra Värmland eller östra Norrbotten? Det kan bli följden för dig. Dessutom förstör sådant här agerande för alla oss somalier som vill stanna i Sverige och leva det liv vi själva bestämmer.

– Farsan, jag bryr mig inte om vad svennesomalier tycker.

Trots sina föresatser att tala lugn och pedagogisk till Abdi ilsknar Hassan till ordentligt.

– Jag har sagt det förr och jag säger dig igen. Om du nu vill leva i ett somaliskt samhälle med den ofrihet det innebär – varför flyttade du hit? Sitt inte här och ljug för mig. Jag är säker på att ni i gängen som sitter i de skumma källarlokalerna här på området har tillgång till betydligt mer information om Knuts försvinnande än du vill erkänna. Jag har själv bra kontakt med en polis och om du inte berättar av fri vilja så kommer jag tala med honom så att den svenska säkerhetspolisen kommer att göra en razzia i alla källarlokaler jag vet om.

Abdi börjar se lite skakad ut.

– Jag lovar farsan, jag vet inget. Men jag kan försöka höra mig för och sedan berätta för dig. Du kan väl själv skriva till din bror och fråga om han vet något om brevet.

Klockan är 8.25, somalisk tid. Turkish Airlines flight TK686 landar på Aden Adde International Airport. Ivan känner sig kallsvettig redan i det luftkonditionerade planet. Den verkliga hettan slår emot honom när kabindörren öppnas. Bagagehanteringen går oväntat snabbt och sekunder senare är han på väg ut i ankomsthallen. Den ser ny men enkel ut. Där ser han direkt en man med en handtextad skylt ”Ivan Svenson”. Han bestämmer sig för att det nog är han och går fram och presenterar sig.

– Hi, I guess you are waiting for me.

– Yes, if you are Ivan from Växjö you can follow me. I am Abdi, the person who has written to you. I am happy to see you here. I have planned to start with a sight seeing tour of Mogadishu today. Then I will take you to the hotel where you will stay during your time here so that you could. Your work will start tomorrow.

Abdi leder Ivan till en fyrhjulsdriven pick-up av märket Toyota. På flaket står två tungt beväpnade män, som nickar lite avmätt mot Ivan.

– Those guys will be you bodyguards during your stay here. Two men will be with you in the daytime. Two other men will be outside you hotel room all night and another two will be responsible for your safety in the weekends.

Abdi tar först Ivan till en vit badstrand med turkost vatten, Liido Beach. Han förklarar att Somalia har alla möjligheter att bli ett attraktivt turistmål när Al-Shabaab har vunnit kriget. Ivan tänker att inga västerländska turister lär längta till ett land med sharialagar. Hur lockande kan det vara att bli stenad för ett snedsteg? Men han håller igen och säger inte detta till Abdi.

När Ivan har fått känna på den vita, mjuka och heta sanden kör Abdi vidare. Han frågar:

– Have you seen the movie Black Hawk down?

Ivan nickar.

– We are going to Black Hawk Down crash site museum. But don’t worry. Mogadishu is much safer now.

Det är väl ungefär så kul som militärmuseer brukar vara, men Ivan ställer artigt frågor för att visa god vilja. Han tror att han kommer att tjäna på att hålla igen på sin aggressivitet under vistelsen i Somalia.

Sedan åker de till den gamla stadsdelen och en restaurang med utsikt över havet. De äter sambosas och anjero, pannkakor med en stark gryta. Typiskt somalisk mat försäkrar Abdi och Ivan tror honom. Han berömmer kryddningen, faktiskt från hjärtat eller åtminstone gommen.

Konversationen med Abdi går lite trögt. Ivan försöker ta upp frågan om Knut. Var finns han? När kommer han släppas fri för att kunna åka hem till familjen?

Abdi förklarar att han befinner sig i stor säkerhet i Sverige. Han går i en koranskola, som under terminerna är en vanlig friskola. Han har det bra och verkar trivas. Av olika skäl är tanken att han ska stanna där minst en vecka. Sedan är han fri att välja om han vill stanna sommaren ut i koranskolan eller om han vill åka hem till familjen.

Ivan känner sig lättad.

På eftermiddagen får Ivan se den okände soldatens grav och Bakara Market. De åker förbi katedralen, men den vill inte Abdi visa. Vid 16-tiden stannar Abdi vid en hög grind med en skylt ”Jazeera Palace Hotel”. Han förklarar att det här hotellet är både bekvämt och säkert. Här brukar alla internationella gäster till den somaliska regimen bo.

– You should stay here tonight. You should have your dinner in the restaurant. Put the all meals on your room number. We are going to pay all your expenses.

Innan Abdi ger sig av har han en fråga om kontorets klädkod. Han berättar att han brukar vara väldigt noga med att vara prydligt klädd på jobbet.

– Eftersom du är man kan du klä dig som du vill, försäkrar Abdi. Ivan tänker att det säkert är sanningen, men undrar om det var ett stänk ironi i svaret,

Uppe på sitt eleganta rum sjunker Ivan ihop på den breda sängen, trött av alla intryck. Staden är delvis sönderskjuten, men vackrare än han hade förväntat sig. Alla palmer, de vita husen och den starka solen gör att Ivan känner sig lockad att flanera i staden, men han inser att det inte är någon bra idé. Han har sett många beväpnade män och många kvinnor som säljer grönsaker. Staden visar exempel på en uppsluppen stämning, men också på en spänning och ett säkerhetstänkande som han anar är välmotiverat.

Här på hotellet har han uppmanats att dra ner jalousien, även om han känner sig lockad att se ut över staden. Krypskyttar kan annars känna sig lockade att skjuta mot Ivan. Han följer rådet även om han hoppas att Abdi har uppmanat sina kompisar att inte skjuta på honom. Men han misstänker att kommunikationen inom Al-Shabaab inte är hundraprocentig.

Plötsligt känner sig Ivan väldigt ensam och ensamheten övergår i en panik som förlamar hela kroppen. Tänk om han tvingas vara kvar här i flera år. Vad tänker Matilda och barnen nu. Det är risk att de tror att jag är här för att jag gillar Al-Shabaabs kvinnofientlighet, inte att jag har uppoffrat mig för att Knut ska få komma hem. Jag måste försöka kontakta dem. Mobilen funkar inte alls, så hur ska jag klara det?

Knuts andra dag i koranskolan är också helt uthärdlig, även om han retar sig på religionens brist på rationellt tänkande. Han inser snart att läraren, som heter Jamal, är lite lat. Han låter hellre barnen spela fotboll eller sitta i grupper och snacka om vad som helst än sitta inne och rabbla koranverser. Vad Jamal egentligen håller på med förstår inte Knut. Han verkar mest sitta och knappa på sin ipad.

Flickan han talade med igår sätter sig bredvid Knut och berättar att hon heter Istarlin. Hon är nyfiken på varför Knut har hamnat här. Knut berättar den korta versionen av historien, som ändå blir ganska lång.

Istarlin blir upprörd.

– Islam handlar så mycket om tvång och våld. Det är därför jag är här nu i sommar. Jag går i en islamsk friskola här under terminerna, men alla tycker att jag är för kritisk mot allt som har med islam att göra så nu tvingas jag gå här i sommar för att lära mig att bli en rätt tänkande muslim. Det kommer inte att lyckas. Till skillnad från dig får jag åka hem till min familj i Södertälje på kvällarna, säger hon.

Knut är nyfiken på hur det är att vara tjej och muslim i Sverige.

– Kalla mig inte muslim. Jag tror inte på föråldrade irrläror. Den rätta frågan är: hur är det att vara tjej i en muslimsk miljö i Sverige? Det finns inget enkelt svar på det. Vi har olika grader av frihet. Efter att ha nött ut mina föräldrar med mitt tjat slipper jag nu ha huvudduk. Det är en befrielse att slippa, men det leder till väldigt mycket trakasserier från andra muslimer. Jag har i alla fall bestämt mig för att inte ge mig, berättar Istarlin.  

Knut berättar mer om sin talibanliknande far, som ständigt försöker hindra Ivan och hans syskon från att ha roligt. Han säger också att han inte tror att andra religioner är så mycket bättre. Tänk bara på många katolska präster som har begått övergrepp på barn.

– Vi kanske borde tvångsinjicera kvinnligt könshormon på alla män, säger han halvt på skoj.

– Du verkar inte ha anlag för att blir en förtryckande man, svarar Istarlin.

Knut rodnar av stolthet.

– Finns det fler här som tycker som du? undrar han.

– Det är nog bara du, säger Istarlin med ett leende som får Knuts hjärta att slå extraslag.

Sedan ropar de andra barnen att de måste vara med och spela fotboll.

Olle har tillbringat förmiddagen i oändliga meningslösa möten, som inte har tagit polisen är millimeter närmare att hitta Knut, men skulle ha gett en full bricka i bullshitbingo. Entrén har tydligen varit full med journalister, men någon så kallad kommunikationsstrateg i Malmö har bestämt att polisen i Växjö inte har något att säga. Olle har försökt säga att öppenhet och ärlighet är den effektivaste strategin, men ingen har brytt sig om vad han säger.

Nu är Olle tillbaka på sitt arbetsrum. Mobilen ringer så fort han har stängt dörren.

– Hej, jag heter Selma och bor i Tolg. Jag läste i tidningen att den försvunne pojken Knut är bortrövad av en somalisk terrorgrupp. Nu känner jag att jag måste berätta att Knut har varit gömd hos mig i några dagar sedan han rymde.

Selma berättar om hur trevligt de hade och att den förtryckande fadern var skälet till att hon inte hörde av sig till polisen, trots att hon visste att Knut var efterlyst. Olle vill inte läxa upp henne för hennes underlåtenhetssynd. Han förstår henne och skulle nog ha gjort likadant själv.

­– När och hur försvann han från dig och var skulle han ta vägen, frågar han.

Selma berättar att Knut ville norrut och att han hade träffat en kompis i Lammhult som Selma har glömt namnet på. Men hon tror att hon skulle känna igen honom.

Olle vill undvika en stor beväpnad polisinsats till ingen nytta i Lammhult och bestämmer därför träff med Selma utanför skolan i Lammhult dagen efter klockan 08.00.

Mitt på eftermiddagen får Olle ett oväntat besök. Matilda kommer oanmäld. Hon ser blek och skakad ut, mer rädd än arg den här gången.

– Nu har Ivan också försvunnit. Han har inte varit hemma på flera nätter och har dessutom packat kläder i en väska som är borta. Han lämnade en liten lapp, där han skriver att han är på väg långt söderut. Jag anar att han har rest till Somalia för att träffa Al-Shabaab, säger Matilda osäkert.

Olle undrar om det möjligen finns några alternativ till Somalia. Har han några släktingar i Skåne som han kan syfta på. Ja, han har en syster i Simrishamn, men det kan knappast räknas som långt söderut. Det måste ändå kontrolleras. Olle ringer genast till systern Inga, som dock verkar helt ovetande om var Ivan befinner sig.

– Han är så arg och bitter att jag undviker all kontakt med honom, säger systern.

Olle konstaterar att han måste berätta för Säpo om Ivans försvinnande och ringer ett snabbt samtal och berättar det lilla han vet. Sedan tar han upp samtalet med Matilda.

– Hur klarar du tillvaron utan Knut och Ivan? frågar Olle.

– Jag saknar Knut på ett plågsamt sätt. Det känns som om jag har blivit amputerad. Samtidigt är jag säker på att han klarar sig och att han kommer tillbaka. Att Ivan är borta känns ännu så länge mest som en befrielse. Det är så skönt att slippa hans ständiga mästrande av mig och barnen. Förhoppningsvis kan han lära sig något av att leva med förtryckare som är värre än han, säger Matilda.

– Har du någon att tala med eller är du ensam i det här?

– Jag talar faktiskt en hel del med de små barnen. På något sätt har de vuxit sedan Ivan försvann.

Samtalet inspirerar Olle till att direkt åka hem för att leka med de egna barnen.

När Hassan kommer hem från skolan på kvällen bestämmer han sig för att bredda efterforskningarna om Knuts försvinnande. Det räcker inte att pressa Abdi. Han skriver följande brev och skickar ut det på alla nätforum med somalisk anknytning i Sverige.  

”Hej!

En 12-årig pojke har försvunnit från sitt hem i Växjö. Det finns starka misstankar att somaliska grupper är inblandade i försvinnandet.

Om det är så är det till skada för oss alla somalier som bor i Sverige. Tyvärr och oförtjänt har vi ett sämre rykte än andra flyktinggrupper. Vi har verkligen inte råd att ställa till det för oss ännu mer.

Därför vill jag att ni som kanske vet något om Knuts försvinnande eller var han är nu hör av er till mig. Knut måste återförenas med sin familj snarast. Löpsedlarna häromdagen var illa nog. Detta får inte fortgå längre!

Hälsningar!

Hassan”

Hans förhoppningar om att få svar är inte jättestora, men han känner sig nöjd med att ha försökt. Risken är att han bidrar till polariseringen mellan olika somalier i Sverige. Några kommer tycka att det är bra att han tar itu med den gryende islamismen bland unga somaliska män. Andra kommer att beskylla honom för att inte höra till de rättrogna. Men den smällen måste han ta för att komma någonstans.

Han har precis tryckt på send när det plingar till i datorn. Det är ett mail från hans bror i Mogadishu. Brodern skriver:

”Hello brother!

I am fine. Most of our family find life is getting better in Somalia. It would be really nice if you would come here and visit us.

Yes, I have information to give about the young Swedish boy Knut and his father Ivan. The father arrived at Mogadishu this morning. He is going to spend one or two or three months to help our organisation here in Somalia.

You do not have to worry about his security. He is staying in the safest hotel in Mogadishu and he has two bodyguards around the clock.

When it comes to Knut he is safe in Sweden. He will be released within a week, if there is no interference from the police or from liberal groups, who are against islam. When he is released he could choose to stay where he is or to go back to his family or whatever.

I beg you to keep calm and do not contact the police with this information. That would be best for Knut.

Your brother Abdi.”

Ytterligare en stund senare kommer Abdi hem. Hassan berättar inte vad han fått reda på av sin bror. Han bjuder Abdi på kaffe och hans favoritkakor. Det gäller att få honom på gott humör innan de börjar tala allvar igen.

Det visar sig gå lättare än Hassan hade hoppats. Innan han hunnit fråga börjar Abdi berätta.

– Farsan, jag har information. Genom mina kompisar har jag fått reda på att Knut tagit kontakt med en somalisk kompis i Lammhult för att få hjälp och hitta skjuts norrut, troligen till Stockholm.

– Jättebra, Abdi! Vet du något mer om vem han träffade i Lammhult eller vem som sedan gav honom lift norrut?

– Nej, det vet jag inte, men imorgon kan jag i alla fall ta reda på vad killen i Lammhult heter.

– Jättehyggligt Abdi! Du, jag har kommit på att vi har försummat förberedelserna för fotbollsträningen den här veckan. Kan vi ta det nu?

Hassan och Abdi går över till ett trevligt samtal både om det egna laget och om Zlatans framtid. Efter nästan en timmes fotbollssnack går Abdi in på sitt rum för att ta itu med läxorna. Sahra jobbar nattskift så Hassan går han in i sovrummet och slår numret till Matilda.

– Hej, jag har information om både Knut och Ivan. Jag vill helst inte berätta här på telefonen och inte via mail heller. Hur kan vi träffas? Jag antar att du har svårt att lämna dina barn, men jag kan låta Abdi passa mina mindre barn, säger Hassan.

Tio minuter senare ringer Hassan på dörren till familjen Svenssons gula tegelvilla på norra Teleborg. Matilda kramar om honom och bjuder honom att stiga in. På köksbordet står en halvdrucken flaska rödvin.

– Jag antar att du inte dricker alkohol. Vad kan jag bjuda dig på?

– Jo, jag dricker gärna vin, men inte nu när jag kör bil. Jag är nöjd med ett glas vatten.

Hassan berättar precis allt som hans bror har skrivit i sitt mail.

– Det betyder troligen att du kommer ha Knut hemma inom en vecka. När Ivan kommer hem är betydligt mer ovisst.

Matilda förklarar att hon är nöjd om hon får hem Knut. Under tiden sedan Knut försvann har hon insett hur oändligt trött hon är på Ivans härskarfasoner.

– Låt honom stanna bland sina själsfränder i Al-Shabaab!

– Jag måste erkänna att jag aldrig har förstått hur en vacker och klok kvinna som du har accepterat att Knut har förtryckt dig och barnen, säger Hassan spontant, men blir generad när han insett vad han har sagt.

– Förlåt, jag menade inte att genera dig. Jag ska inte lägga mig i ert förhållande. Det är dags för mig att åka hem till barnen.

På väg ut får han en ny kram av Matilda. Den får det att kittla både här och där.

Abdis den äldres dröm

Abdi får en kallelse till ett möte i Ankara. Han flyger med Turkish Airlines och hamnar bredvid en amerikansk turist som har som mål att fylla på sin bucket list med så många udda resmål som är möjligt.

Från Ankara planerar amerikanen att fortsätta till Ulan Bator och Pyong Yang.

När planet har landat i Ankara hämtas Abdi med en limousin som sedan tar honom till en golfbana. Där är bland andra Bashar al-Assad, Benjamin Netanyahu och Hillary Clinton.

När alla har samlats håller Hillary ett kort tal, där hon offentliggör att USA:s regering nu har beslutat att internationella konflikter i fortsättningen ska avgöras med hjälp av en golftävling istället för krig. Männen protesterar högljutt och de fåtaliga kvinnorna jublar. Abdi tar risken och jublar med kvinnorna.