Kapitel 19

Ivans arbete inställt på grund av mord

Abdi hämtar upp Ivan på hotellet tidigt på morgonen och de börjar ta sin morgonpromenad norrut på en gata som har namnet Wadada Garoonka Dyaraahdaha. Temperaturen är klart mer uthärdlig än under gårdagens promenad mitt på dagen.

De båda männen är på gott humör och småpratar om väder och vind. Livvakterna Abdi och Avdi går lite närmare idag och deltar lite i samtalet. När de har gått några hundra meter störs samtalet av två motorcyklar som närmar sig.

När motorcyklarna är i höjd med männen hör Ivan skott och ser i ögonvrån hur Abdi faller. Instinktivt slänger sig Ivan ner på magen. När motorcykelljudet drar bort ser han sig försiktigt åt sidorna och ser att inte bara Abdi utan också livvakterna ligger livlösa i pölar av blod. Han reser sig upp och förstår att alla tre är döda och att han inte kan göra något för att hjälpa dem. Egentligen skulle han vilja gråta och kräkas, men han kan inte.

Han förstår att det är bäst att inte väcka uppseende genom att springa, så han går snabbt tillbaka till hotellet. Uppe på rummet ringer han numret till kontaktpersonen han fick av ambassadören, berättar vad som hänt och ber om ett råd om vad hans ska göra.

– Ta tillfället att lämna Somalia. Vänta inte på någon polisutredning för då kommer det att kunna bli komplicerat och ta oändligt lång tid innan du kan lämna landet. Fanns det vittnen? Bra, då behöver ingen misstänka dig för att ha skjutit Abdi och livvakterna, säger kontaktpersonen som heter Peter.

Han erbjuder sig att hämta Ivan på hotellet om 15 minuter och köra honom till flygplatsen. Även om det bara är en mycket kort promenad, mindre än 500 meter från hotellet till flygplatsen, så är det antagligen säkrare att åka bil. Han vet att det går ett plan 9.40 till Istanbul via Djibouti.

Ivan bestämmer sig genast för att strunta i sina uppgifter för Al-Shabaab. Han känner inga förpliktelser nu när Abdi inte finns kvar längre, om han någonsin har känt att han har haft några skyldigheter mot terrorgruppen. Efter morgonens mord har han helt tappat lusten att stanna i Somalia. Hans hemlängtan har helt tagit över och han tvekar inte att ta risken att försöka lämna landet direkt. Samtidigt snurrar det i huvudet. Han känner sig yr och förvirrad.

Han skärper till sig och efter en snabb packning skyndar han ner och möter Peter. Det tar bara en minut med bil från hotellet till flygplatsen. På flygplatsen hjälper Peter, som talar somaliska, honom att köpa en biljett till nästa flyg.

En dryg timme senare sitter Ivan på ett plan från Turkish Airlines, både lättad och skakad. Lättad för att han utan problem har lyckats ta sig ur Somalia. Skakad efter att ha bevittnad hur tre män som han lärt känna har slaktats utan barmhärtighet. Fast slakt är väl sällan barmhärtig, tänker han.

Hans egen teori är att det var ynglingar från den falang inom Al-Shabaab som vill närma organisationen till IS, som irriterat sig på att Abdi och den västerländske Ivan umgicks så vänskapligt. Kanske insåg de också att Abdi hade börjat tänka moderna tankar. Konstigt att det är de yngsta som är mest emot moderna idéer!

På flygplatsen i Djibouti funderar han på om han ska ringa till Matilda och berätta att han är på väg hem, men bestämmer sig för att vänta eftersom han inte har biljett längre än till Istanbul där han ska landa 17.35. Han kollar vilka förbindelser som finns från Istanbul till Köpenhamn på kvällen. Det enda planet visar sig vara fullbokat, så han får sova över i Istanbul och ta ett plan till Köpenhamn nästa förmiddag. Biljetterna är väldigt mycket dyrare när han köper dem på flygplatsen än via nätet, så även om det finns onödigt mycket pengar på kontot väntar han för att köpa biljetten från Istanbul via nätet när han är där. Är man smålänning så är man, tänker han.

De små praktiska och ekonomiska problemen har den goda sidan att ger honom att tänka för att förtränga bilden av Abdis och livvakternas döda kroppar. Men det räcker inte. När han med hjälp av mobiltelefonen har ordnat med hotell i Istanbul börjar han gråta i flygplatsens transitväntsal. Människorna runt omkring tittar, men ingen säger något. Ivan önskar förgäves att någon skulle säga något, så att han får tala av sig.

På vägen från Södertälje och Växjö ringer det många gånger på Matildas telefon. Det är släkt och vänner som vill veta vad som hänt. Det är också medier som vill träffa henne och om möjligt Knut.

Utan att samråda med polisens mediestrateger ger Olle rådet att snarast möjligt ordna en improviserad presskonferens för att sedan få lite lugn och ro. Matilda lyssnar som vanligt på Olles råd och bjuder alla medier som ringer till en presskonferens hemma i deras vardagsrum klockan 14.00.

Knut säger direkt att han gärna är med och berättar för både tidningar och TV.

– Ska du vara med på presskonferens Olle? frågar han.

– Nej, jag är bara en statstjänsteman, som har gjort det jag har som jobb. Det är den mänskliga aspekten som är intressant för medierna, svarar Olle.

Efter att ha köpt var sin smörgås på en bensinstation i Vrigstad stannar de på Ica i Lammhult och köper en burk pulverkaffe och några paket kex för att han något att bjuda mediernas representanter. Knut berättar för Matilda och Olle hur det gick till när han här fick lift med Hussein.

20 minuter senare släpper Olle av Matilda och Knut utanför deras lilla villa. Knuts kramkalas med syskonen, mormor och morfar vill aldrig ta slut. Han känner sig så lycklig att vara hemma igen, men utan att säga något om det tänker han också några tankar på Ivan.

Undrar hur han har det?

Klockan 14.00 har det samlats nästan 20 reportrar i familjens Svenssons lilla vardagsrum. Matilda börjar berätta vad som hänt de senaste dagarna. Hon passar på att berömma den polis från Växjö som genom sin klokhet starkt har bidraget till ett lyckligt slut på det här äventyret. Knut tar vid och berättar målande om det mesta som har hänt från natten när Ör fram till dagarna i fågeltornet vid sjön Getingen. Han tonar ner tvånget som gör att han hamnar på koranskolan i Pershagen till noll.

En reporter frågar om hur det kom sig att han istället för att vistas i naturen valde att gå på en koranskola på sitt sommarlov.

– Jag tror verkligen inte att det finns någon gud. Det är jättekonstigt att så många människor tror på något som inte finns. När jag åkte med Hussein till Stockholm tyckte jag att han var en trevlig typ och jag ville förstå hur han kunde tro på alla konstigheter som står i Koranen. Då erbjöd han mig att gå i koranskolan i några dagar för att förstå. Jag lärde mig mycket, småljuger Knut och lägger till att den ökade kunskapen om Koranen på inget vis har gjort att han tror mer på några gudar.

– Leve vetenskapen och verkligheten, säger han, något som han har hört mamma Matilda säga många gånger. Han vill ha ett slut på frågorna om koranskolan, eftersom han är rädd att han ska försäga sig och avslöja att han hölls inlåst i ett källarrum.

Många frågor handlar sedan om hur och varför han rymde från polisen som hade hämtat honom på koranskolan.

Knut hyllar livet i naturen och berättar om hur han har läst en bok om Tumba-Tarzan, som på något vis har blivit något av en hjälte för honom.

– Även om han var en tjuv är det svårt att förstå att han jagades med helikoptrar och hundar.

Matilda kommer helt i skymundan och det är hon glad för. Hon är säker på att rapporteringen blir mer positiv om den koncentreras på Knuts berättelse. Det hon fruktar mest är att det ska komma frågor som rör Ivan eller, ännu värre, Olle.

När den sista frågan är ställd och besvarad vill fotograferna ha med syskonen på krambilderna. Mormor och morfar är lite glada för att de slipper. De gillar inte att se sina rynkiga ansikten och grå huvuden på bild. Knut ser verkligen lyckligt ut när han kramar Emma och Bertil.

När mediernas representanter är på väg ut kommer Hassan, Abdi och Liban med blommor och choklad. Några fotografer, som inte har hunnit iväg, passar på att ta bilder på när Knut kramar de bruna barnen. Hassan kramar Matilda vänskapligt, när han är säker på att ingen fotograf ser dem.

Knut frågar efter Sahra för han vill tacka henne för de jättegoda sambosas hon skickade med honom. De förgyllde verkligen hans första dagar på rymmen.

– Hälsa henne det, säger han när han förstår att hon inte är med.

Abdi och Liban är mest intresserad av det Knut har att berätta om livet på rymmen. Knut berättar allt, även det som han halkade förbi när han träffade medierna. Han känner sig väldigt vuxen i relation till sina vänner efter att ha klarat av så mycket som många av hans vänner aldrig skulle våga. Precis det säger han när Abdi och Liban frågar om hur han förändrats under sin tid på rymmen. Han vågar mycket mer än innan han gav sig iväg hemifrån.

Hassan frågar Matilda om hon har hört något från Ivan om hur han har det i Somalia. Hon berättar om deras samtal igår kväll, då hon fick klart för sig att han verkligen har förändrats på djupet. Det är dock väldigt ovisst när han kan komma tillbaka. Han talar till och med om det i termer som om han kanske inte kan komma tillbaka.

Matilda undrar om Hassan har adressen till mannen i Tumba som tipsade om Knut. Hon vill skicka blommor som tack.

– Sedan måste jag tacka dig för allt du har gjort för oss. Mannen i Tumba hade aldrig uppmärksammat Knut om inte du och din familj hade engagerat er och många andra i sökandet, säger Matilda.

Olle känner sig väldigt avspänd tillsammans med familjen ikväll. Han känner det väldigt tydligt att det är här han hör hemma, inte tillsammans med Matilda. Ska han berätta för Anna om vad som kunde ha hänt om han inte hade känt sig mer gift än någonsin förut i sitt liv? Nej, det gagnar inget. Nu är familjen tillsammans och det är så det ska förbli. Det är onödigt att skapa oro, när ingenting egentligen har hänt.

 – Emma och de andra polischeferna borde vara väldigt stolta över att de har en anställd som verkligen tänker på rätt sätt och hittar det han söker. Jag läste att polisen efter omorganisationen klarar upp 16 procent av sina ärenden. Jag antar att du klarar upp en betydligt högre andel av dina uppdrag, säger Anna.

– Om du tar 16 procent och multiplicerar det med 5 så kommer du närmare min förmåga. Jag tror att polisarbete är lite som medicin, statistik, journalistik och en rad andra ämnesområden. Vi som har varit med länge har en förvärvad ryggmärgskänsla för var vi ska leta. Erfarenheten gör att vi kan gå mer direkt på problemet därför att vi redan från början är rätt säkra på var svaret finns, svarar Olle utan falsk blygsamhet.

Anna berättar att barnen har varit lite bekymrade medan Olle har varit borta. De har alla verkligen saknat honom i vardagen, även om han har ringt nästan varje morgon och kväll. Barnen har också varit lite oroliga över att han skulle råka ut för några farliga brottslingar.

– Jag vet inte var de får sina kunskaper om brottslighet från. Kanske är det från Smålandspostens små notiser om stölder eller våldsbrott. Eller så kanske de ser deckare på TV utan att vi vet om det, misstänker Olle.

Anna konstaterar att barnen är mycket lugnare när Olle är ute och letar efter orter som börjar på bokstaven O än när han jagar bovar.

– Apropå det, så har jag funderat på om vi kanske ska påbörja vårt samlande av europeiska orter på O redan på höstlovet, eller kulturlovet eller vad det heter. Då skulle vi kunna åka till Orvieto i Italien, säger Olle och Anna applåderar.

Ivan tar en taxi från Atatürkflygplatsen in till centrum i Istanbul. Det hotell han bor på har utsikt över både Blå moskén och Bosporen. Det är så vackert att han tänker att hit skulle han också vilja åka med Matilda och barnen. Jag struntar i om det är farligt – någon gång ska vi åka hit. Det är säkert mindre farligt än Somalia i alla fall. Fast egentligen är det väl dumt att resa hit och gynna den alltmer diktatorliknande presidenten Erdogan.

Han går ut på en promenad och hamnar snabbt i ett restaurangkvarter, där han hittar en turkisk restaurang bland alla de italienska och grekiska. Han beställer in lite smårätter och en stor öl. I bästa fall kommer han imorgon så här dags sitta hemma vid köksbordet och äta med sin älskade familj. Tanken på familjen förmår honom att hålla tankarna borta från morgonens händelser i Mogadishu.

En sak som bekymrar honom är tanken på att han ska få återfall i sitt gamla destruktiva beteende, där han saboterar all roligt och spännande som familjen skulle kunna göra bara för att utöva sin makt. Han hoppas att sommarens händelser har vaccinerat honom, men han är övertygad om att han behöver hjälp av en psykolog eller kanske rent av en psykiater för att göra sig av med sina härskarfasoner för alltid.

Han funderar på om han har varit någon slags psykopat eller vilken diagnos han ska få.

Åter på hotellrummet tänker han på något helt annat: hur kom det sig att Abdi och livvakterna sköts till döds medan han själv undkom helt oskadd? Var det bara för att han så snabbt kastade sig framstupa? Var det för att Abdi var en del av en maktkamp som han som svensk stod utanför?

Det får honom att ännu en gång tänka på att han måste sluta med att dra igång maktkamper i familjen. Annars kommer han inte ha någon familj att ha makt över. Fast viktigast är att tiden i Somalia har lärt honom hur vedervärdigt det är med maktlystna man.

Tankarna går också till morgondagen. Han kommer till Köpenhamn strax efter lunch, vilket innebär att han kommer vara i Växjö under senare delen av eftermiddagen. Helst vill han träffa familjen direkt, men först måste han träffa Hassan. Det är säkert ingen som har meddelat honom att hans bror är död.

Han inser också att han har väldigt många att åka och be om förlåtelse hos. Familjen och andra släktingar, alla på skolan, polisen, ja listan kan göras alltför lång.

Ivans dröm

Ivan är ute på promenad med Leylo under Somalias sol. Plötsligt står en man med automatvapen framför dem, siktar och säger något med ovänlig röst. Innan den beväpnade hinner få något svar drar Ivan upp den pistol han har instucken i byxlinningen och skjuter mannen i bröstet.

Genast är två poliser på plats. Leylo säger några obegripliga meningar till poliserna. Den ene rusar över gatan till en blomsteraffär. Han kommer tillbaka med en bukett blommor, som han räcker över till Ivan.

Det var en farlig IS-kille du sköt. Han var skitarg för att jag var ute och promenerade med en vit man. Poliserna vill verkligen tacka dig för du har fått bort en idiot från gatorna, förklarar Leylo.