Kapitel 13

Ivan påminns om Somalias våldsamma sida

När Ivan nästa morgon hämtas av livvakterna, som han i tanken kallar Bill och Bull, är han förväntansfull inför en dag som han ska ägna åt att samla in ännu mer information. Han ser sig nyfiket omkring och gillar mycket av det han ser. Barn på väg till skolan. Kvinnor på väg till marknaden med stora kärror fyllda av grönsaker. Män som sitter vid gathörnen och dricker kaffe.

Plötsligt tvärbromsar Bill. En automatvapensalva hörs från Bull på flaket. Ivan ser en pojke, troligen tonårig, falla ihop med blodet forsande från flera hål i kroppen. Ur pojkens hand ramlar en pistol. Bill gasar på igen. Ivan blir illamående, men lyckas hindra kräkreflexen. Vad hände egentligen?

Framme vid högkvarteret träffar han Abdi, som berättar att en ung, mycket militant, avhoppare från Al-Shabaab, hade siktat mot bilen där Ivan färdades. Bill och Bull (som egentligen heter Abdi och Avdi) hade visat att de är proffs och oskadliggjort den unge extremisten.

Ivan frågar varför ynglingen har riktat sig mot deras bil och får svaret att det finns ungdomar som vill skjuta alla västerlänningar som kommer till Somalia. Detta för att markera landets självständighet.

Abdi tar upp en annan sak. Tydligen har informationen om att Ivan är i Mogadishu spridit sig både i det officiella Sverige och det informella Somalia. Nu på morgonen har en man som fungerar som kontaktlänk mellan de somaliska myndigheterna och Al-Shabaab uppvaktats av en man som presenterade sig som Sveriges ambassadör i Somalia. Han är egentligen ambassadör i Kenya, men är också ambassadör i Somalia, Seychellerna och Komorerna. Ambassadören vill snarast träffa Ivan. Abdi undrar om han accepterar att ta emot ambassadören på hotellet. Gärna så snart som möjligt för att undvika onödig nyfikenhet och spekulationer.

Ivan har inga invändningar. Nu vill han komma igång med sitt arbete så snart som möjligt för att glömma det som hände på vägen hit idag.

Olle gnuggar sig yrvaket i ögonen. Det kurrar i magen och han är akut kissnödig. Han inser snabbt var han är. Klockan är fem på morgonen och det är folktomt. Han passar på att springa bort och kissa i en liten skogsdunge.

Tillbaka i bilen konstaterar han att Renaulten står kvar på samma plats som igår kväll. Olle fortsätter att läsa i Att ha och inte ha och störs över att Hemingway skriver på ett så rasistiskt sätt. Handlingen har inte heller många likheter med filmen.

Han blir allt hungrigare och boken gör honom sömnig, men när det kommer en man och stiger in i Renaulten blir Olle klarvaken och glömmer hungern. Nu gäller det att följa efter på ett proffsigt sätt, trots att han inte sett till att skaffa sig någon back up. Det är inte helt enkelt att hänga med i morgontrafiken på Essingeleden, men på något sätt lyckas Olle hålla ett lagom avstånd utan att bli upptäckt eller tappa bort den misstänkta bilen.

Olle kan inte motstå frestelsen att ringa hem och säga god morgon till barnen, trots den täta trafiken. Barnen förstår att de inte kan vara med honom, men säger att de längtar efter honom. Han blir glad, men drabbas samtidigt av svårartad hemlängtan.

Samtalet måste avbrytas när Renaulten svänger av från motorvägen vid Södertälje norra och in mot den lite ökända stadsdelen Ronna. I ett gathörn står fyra barn och väntar och de stiger in i bilen Olle förföljer. Den kör mot Malmö, men svänger snart av mot Pershagen och kör in i en skogsdunge. Olle undviker att köra in på den lilla vägen som han misstänker kommer sluta vid ett hus. Han ställer bilen på en liten grusväg som går åt andra hållet. Han går försiktigt efter bilen beredd att snabbt springa in i skogen om bilen skulle komma tillbaka. En bergknalle vid vägkanten kan vara ett bra ställe att spana från så Olle klättrar upp.

På andra sidan berget ligger en stor gammal gul trävilla omgärdad av ett högt staket. På något som ser ut som en skolgård spelar ett gäng mörkhyade barn fotboll. En ljushyad pojke kommer ut från det gula huset och ansluter till fotbollsspelet.

Hjärtat dunkar lite extra när Olle inser att det troligen är Knut han ser. Avståndet är lite för långt för att han ska vara säker, men allt verkar stämma. Pojken verkar glad och må bra så han kan inte se att detta är någon akut situation.

Han kan ta lite tid på sig för att fundera på hur han ska göra nu. Att bara gå ner och försöka hämta Knut tror han inte skulle vara någon bra strategi. Han vill heller inte blanda in polisen i Stockholm för då kommer det sannolikt en tungt beväpnad insatsstyrka med ett helt gäng journalister i släptåg. Han vill bespara barnen detta. Snabbt formar sig en plan i Olles huvud och han går till bilen och kör iväg till MacDonalds vid E4 norr om Södertälje för att äta frukost. Hans plan är att i eftermiddag åka tillbaka till adressen i Tensta och vänta ut mannen som heter Hussein. Det är en chansning som inte hans unga kollegor, utbildade i kvalitetstänkande, skulle acceptera, men Olle är 99 procent säker på att hans chansning kommer att lyckas.

Knut har ytterligare förkovrat sig i Koranen inför dagens lektioner. Han har fler frågor till koranläraren och börjar som vanligt med ett citat ur Koranen:

”Ni rättrogna, i sanning är vin, hasardspel, avgudabilder och lottkastning avskyvärda och Satans verk”.

– Jag kan förstå det där med vin. Mina föräldrar blir mer korkade, när de dricker vin. Men det där med hazardspel har jag svårt att förstå. Får en god muslim inte spela yatsy eller singla slant, undrar Knut.

– Där har jag inget bra svar, men jag tror inte att tärningsspel är det värsta som satan har hittat på, erkänner läraren och passar på att undra om Knut inte har hittat något som han gillar i Koranen.

Jodå, Knut har hittat avsnitt som talar om förlåtelse och försoning. Det gillar han lika mycket som han ogillar att Allah hela tiden ska vara så straffande.

– Är det något som har förvånat dig när du har läst i Koranen? undrar läraren.

– Ja, många av de regler som mina muslimska kompisar måste hålla sig till står det inte en rad om i Koranen.

– Det är uppmärksamt av dig. Många använder Koranen precis som de vill utan att ens ha läst den. Jag tror att det är samma sak med många kristna människor. De hittar själva på regler och hänvisar till Bibeln utan att han någon grund till det.

Läraren ber Knut att fortsätta att diskutera med sin mamma om islam och gärna försöka hålla fram de goda sidorna.

Knut tänker att han aldrig kommer att tro på någon påhittat gud som mest verkar ute för att straffa människorna och det kommer säkert inte mamma Matilda heller att göra. Han väljer att inte säga det högt för han vill inte förolämpa Jamal.

Han talar istället med Istarlin om detta. Det visar sig att hon håller med, vilket egentligen inte förvånar Knut. Hon förklarar att hon har sett så många fler avigsidor av religion och män med makt att hon nog egentligen är en mer övertygad ateist än Knut och hans mamma Matilda.

Hassan går igenom sin stora skörd av epost. Han hajar till för ett brev med rubriken ”Här hålls Knut fången”. Han läser brevet.

”Hej! Jag råkar veta var Knut hålls fången genom min syster som är med på samma sommarkurs om Koranen som Knut. Den hålls på den islamska skolan i Pershagen alldeles utanför Södertälje. Jag tror att Knut har det bra, även om han hålls instängd. Hälsningar! Ali”

Hassan ringer genast upp Olle för att berätta detta.

– Jag vet var den skolan ligger och jag hoppas att senare idag kunna få tag på en person som jobbar där. Skulle du kunna ringa till Matilda om detta och hälsa att jag har goda förhoppningar om att kunna lösa Knuts försvinnande snabbt nu, svarar Olle.

Hassan lovar och håller genast sitt löfte. Han ringer upp Matilda och berättar de goda nyheterna. Hon jublar i luren.

– När tror du att han kan komma hem? undrar hon.

– Det vet jag inte, men det bör rimligen inte dröja länge, fast gör dig inga förhoppningar förrän han verkligen är hemma. Har du hört något från Ivan?

– Nej, inte ett ord. Det är lite konstigt. Men Ivan är riktigt kraftfullt egoistisk så han har troligen nog fullt upp med sina egna problem och tänker inte på oss. Jag förväntade mig inte att hans mobil skulle fungera i Somalia, men det borde väl finnas vanliga gammaldags telefonledningar om han hade varit intresserad av oss?

– Det kan vi inte vara säkra på. Om du vill kan jag kontakta min bror och försöka upprätta någon slags förbindelse.

– Tack, men gör inte det. Vill han ha kontakt får han fixa det själv.

Olle sitter i sin bil på samma ställe där han sov i natt. Han fortsätt att läsa i Att ha och inte ha och är besviken hela tiden, men har väldigt svårt att överge en bok mitt i. När den tvivelaktige hjälten i boken Harry Morgan kallar en kvinna på en krog för hora, något som filmens Harry Morgan aldrig skulle ha gjort, svänger bilen Olle väntar på in och parkerar alldeles framför honom. Han slänger boken bakåt, springer ur bilen, drar fram sin legitimation och visar för mannen som han förstår är Hussein.

Han talar om att han vet att Hussein har rövat bort Knut och att han tror sig veta var pojken finns.

– Nu finns det två sätt att gå vidare med detta. Det ena är att jag kallar på förstärkning och det blir ett stort tillslag mot skolan i Pershagen. Då kommer det bli stor dramatik med vapen och en massa journalister. Jag överdriver inte när jag säger att den friskolan efter det varken kommer att ha elever eller tillstånd att driva sin verksamhet. Det andra sättet är vi bestämmer en träff där du helt odramatiskt överlämnar Knut till mig, så att jag kan köra hem honom till sin familj.

Hussein tar beskedet mycket lugnt. Han berättar att det redan är bestämt att Knut ska friges vilken dag som helst, eftersom hans far har åkt till Somalia och lovat att hjälpa Al-Shabaab. Knut har dessutom varit en väldigt ambitiös och engagerad elev – även om han i ärlighetens namn inte visat tecken på att närma sig den rätta tron.

– Ja, då föreslår jag att vi gör så här. Vi ses vid grinden till skolan i morgon bitti klockan 09.00. Sedan följer Knut med mig hem till Växjö helt odramatiskt.

– Jag måste rådgöra med Jamal, som är ansvarig för sommarskolan.

– Gör det nu direkt! Har du en egen mobil eller vill du låna min?

Hussein slår genast ett nummer på sin egen telefon. Han för en lång diskussion på ett språk som Olle inte förstår ­– sannolikt somaliska. Efter en stund knäpper Hussein bort samtalet och kommer med ett motförslag:

– Jamal vill dra så lite uppmärksamhet som möjligt till Södertälje och Pershagen. Dessutom vill han ha lite tid att säga hej då till Knut, både för honom själv och de andra barnen. Han föreslår att vi träffas vid rundeln i den stora väntsalen på Stockholms central imorgon klockan 9.00. Då kommer jag och Knut att vara där. Kan du acceptera det?

– Javisst, jag är säker på att du har förstått att det är det absolut bästa alternativet att lösa det utan dramatik.

De båda männen skakar hand och båda känner sig lättade och nöjda med överenskommelsen.

Olle åker in till centrum och hittar ett ganska centralt dyrt hotell, där han betalar med egna pengar eftersom han inte har förankrat den här resan med sin chef. Sedan ägnar han kvällen åt en avkopplande promenad runt Djurgården och ett långt telefonsamtal med Anna och båda barnen.

Vid 17-tiden är det dags för Ivan att följa med Bill och Bull till hotellet. Abdi kommer förbi och berättar att han ikväll kommer att få ett besök på hotellet av en man från Sveriges ambassad i Kenya.

På väg mot hotellet öppnar Bull på flaket återigen automateld mot tre beväpnade ynglingar vid ett gathörn. De sjunker ihop i var sin blodpöl.

– What the hell are you doing, skriker Ivan.

– You have to get used to this. Our worst enemies are young men who are trying to start an IS organization here in Somalia. I guess you know that Al-Shabaab is cooperating with al-Qaeda, säger Bill lugnt.

– I am really sorry. I did not realize that you speak English.

– No problem. I am not so interested in showing that to other somalian people.

Ivan frågar vad Bill och Bull heter egentligen, men har glömt det fem minuter senare.

Tillbaka på hotellet ringer det på telefonen precis när Ivan har duschat och klätt på sig igen. Det är från receptionen som meddelar att han har besök nere i lobbyn. Han skyndar ner.

En man som ser påtagligt svensk ut med blå jeans, svart t-tröja och en kavaj som ser ut att komma från Dressman väntar på honom.

– Hej, jag är Sveriges ambassadör i Somalia. Jag har kommit hit från Nairobi, där jag är stationerad, för att reda ut omständigheterna kring din vistelse här. Du kanske kan berätta hur och varför du har hamnat här och vad du gör. Jag har bokat ett bord i restaurangen.

De går och sätter sig vid samma bord som Abdi och Ivan satt vid kvällen innan. Ivar anar någon slags säkerhetstänkande. Han börjar berätta ganska detaljerat om allt som hänt sedan han kom hem och hittade brevet från Knut. Och om hur han för några dagar sedan kom hem och hittade en flygbiljett till Mogadishu i brevlådan.

– Det finns en sak som jag absolut inte kan förstå. Hur kunde du ens komma på tanken att åka till en av världens absolut farligaste städer och ansluta dig till en ökänd terrororganisation. Du måste väl veta att medlemskap i terrororganisationer är väldigt förbjudet i Sverige, säger ambassadören.

– Jag har verkligen inte gått med i Al-Shabaab. Enda orsaken till att jag åkte hit var att min son Knut skulle bli fri från fångenskapen hos den svenska grenen av Al-Shabaab. Och jag ska definitivt inte delta i deras krigföring. Det enda jag har lovat är att jag ska hjälpa dem att se över hur de kan använda datorer på ett effektivare sätt i deras organisation och hur de kan modernisera pedagogiken i sina koranskolor.

Ambassadören blir upprörd och höjer rösten. Han undrar hur Ivan kan vara så korkad att han inte förstår att om Al-Shabaabs organisation blir effektivare så kommer fler oskyldiga människor att dö för deras vapen.

– Jag har inga planer på att lära dem något som de inte skulle kunna lära sig själva genom att googla, försäkrar Ivan.

Han erkänner att han har insett att det var obetänksamt att bege sig hit och att han visserligen var beredd på våld, men att det har varit värre än han hade anat. Snabbt redogör han för dagens dödsskjutningar och säger att han är rädd att bli avtrubbad, om han måste stanna här i månader. Han uppfattar sitt eget skydd som kompetent och har hittills inte varit alltför skräckslagen, men han inser att det finns en risk för att han aldrig kommer hem till Växjö igen.

– Men återigen. Jag skämdes för att jag hade drivit Knut i armarna på Al-Shabaabs svenska svans och var beredd att göra vad som helst för att gottgöra det, säger han skamset.

Ivan lyser upp ett ögonblick senare när ambassadören berättar att de har indikationer på att Knut har det bra och kommer att friges vilken dag som helst.

– Jag har förstått att du inte har varit i kontakt med någon där hemma sedan du kom hit. Även om din mobiltelefon inte fungerar så kan du alltid beställa ett samtal hem genom receptionen. Genom vår inofficiella kontakt med Al-Shabaab har vi förstått att de kommer att stå för alla dina kostnader så det är bara att ringa, säger ambassadören.

Han återgår till säkerhetstråden. Ivan måste inse att han kan hamna i svåra situationer och att ambassadören har förberett en livlina. Vi har ett avtal med en hundraprocentigt pålitlig person med stor kapacitet att lösa problem. Han talar felfri engelska. Du ska få en lapp med hans telefonnummer. Om något skulle hända så att du behöver akut hjälp så får du här ett telefonnummer som du alltid bör ha i byxfickan.

Ivan tar tacksamt emot lappen, och ställer en fråga som han funderat mycket på de senaste dagarna.

– Vad tror du skulle hända om jag bara skulle ta en taxi till flygplatsen och köpa en biljett till första bästa flyg härifrån?

– Svårt att säga. Det skulle kunna gå, men det skulle också kunna sluta med att du blir skjuten. Även om du tycker att du börjar bli vän med Abdi, så tror jag inte att det kommer hindra honom att beordra dina livvakter att skjuta dig om du försöker fly. Om jag vore du skulle jag nog avvakta.

– Menar du på allvar att du tycker att jag ska fortsätta att arbeta med Al-Shabaab?

– Jag tycker att det var fel att du åkte hit, men nu när du är här så är det ändå min uppgift att se till att du kan resa hem så oskadd som möjligt.

Ivan tar sedan tillvara tillfället att lära sig mer om östra Afrika. Han har massor av frågor och ambassadören är kunnig, fast till en viss gräns. Han har inte bott här länge och han talar inte något av de inhemska språken.

När Ivan kommer upp på sitt rum ringer han genast till receptionen och beställer ett samtal till Matildas mobilnummer.

– Just a minute. We will call you back.

Fem minuter senare ringer rummets telefon och Ivan hör Matilda i luren.

– Hej Matilda, det är Ivan, säger han med gråten i rösten.

– Vad fan är det du håller på med. Är det sant att du är i Somalia och har gått med i Al-Shabaab Är du inte riktigt klok. Tänker du komma hem eller stanna i Somalia, säger Matilda med en blandning av ilska och förtvivlan i rösten.

Ivan samlar kraft innan han svarar. Sedan försöker han sammanfatta hur han först tänkte när han åkte iväg, att han ville försöka gottgöra att han hade drivit Knut hemifrån.

– Jag är väldigt ledsen för allt dumt jag har ställt till med. Naturligtvis vill jag komma hem, men jag har ingen aning om vad som kommer att hända. Min kontaktperson här säger att Knut kommer att friges vilken dag som helst och att jag ska stanna här till min uppgift är slutförd. Samtidigt är det lite svårt att veta vilken som är min uppgift. Jag är här som någon slags dataexpert, men är egentligen inte datakille på det sätt de tror, så risken är att de blir besvikna, säger han.

– Hur farligt är det där du är? undrar Matilda.

– Här på hotellet tror jag att det är nästan ofarligt. Jag har förstått att det är olika farligt i olika stadsdelar, men det är verkligen inte helt ofarligt någonstans. Det verkar som om en grupp i Al-Shabaab håller på att bryta sig loss för att skapa förbindelser med IS istället för al-Qaeda. Idag har mina livvakter skjutit ihjäl fyra personer. Det känns fruktansvärt att bli vittne till att människor bara mejas ner. Berätta inte det för barnen, men du får krama dem från mig.

– Ivan, du låter förändrad.

– Jag är förändrad, mycket förändrad.

Lagom när Ivan har sagt det bryts samtalet. Han anar att hotellet fått en tidsgräns på ett visst antal minuter som han får prata med Sverige. Al-Shabaab är troligen inte beredda att satsa hur mycket pengar som helst på utrikessamtal.

Istarlins dröm

Istarlin har flyttat till Växjö och blivit rektor för en friskola som predikar ateism. Knut är studierektor och marknadsförare. Elever och föräldrar står på kö för att chansen att komma in till på denna skola som predikar verklighet och vetenskap.

En dag kommer Istarlins gamle koranlärare Jamal på besök. Han vill tala med rektorn och verkar inte riktigt förstå när Istarlin säger att det är hon, men till slut går det upp ett ljus för honom.

Jamal förklarar att han har fått jobb som lärare i Växjö och att han har bestämt sig för att hans båda barn bör gå på den ateistiska skolan. Istarlin delegerar frågan till Knut.