Kapitel 22

Ivan, Hassan och Olle är nya människor

Nu är det höst, i slutet av oktober. Sommarvärmen har bytts mot höstkyla. Friluftsliv lockar inte längre inte lika mycket som i somras. Det är mer frestande att sitta inne och dricka varm choklad bredvid ett tänt ljus eller en brasa än att gå ute i skogen och frysa.

Många som bor i Växjö önskar att de bodde vid Medelhavet eller ännu längre söderut det närmaste halvåret.

De som har något viktigt att göra tar istället för att ägna sig åt friluftsliv tillfället i akt att koncentrera sig på att få dessa uppgifter gjorda. Till dem hör Ivan, Hassan och Olle.

Ivan har under hösten ägnat stor energi åt att be om förlåtelse från alla som han har burit sig illa åt mot under alldeles för många år. Han har ägnat ännu större energi åt att försöka förstå och förändra sitt beteende. Varannan vecka har han varit på samtal med en psykolog, som har gett honom redskap för att förstå och framför allt förändra.

Fortfarande har han svårt att se varför han har haft en så stark drift att bestämma över andra, men han har lyckats väl med att tona ner den sidan av sig själv. Vid ett tillfälle har han fått ett återfall i maktmissbruk. Det var när Emma ensam ville cykla ut till en kompis i Sandsbro, som Ivan sa nej direkt utan vare sig frågor, motivering eller förhandlingsutrymme. Både Emma och Ivan blev jättearga, men när Knut kom och påminde honom om vad han hade lovat så backade han direkt.

Han har upptäckt att framför allt han själv, men också Matilda och barnen har fått mycket mer tid över att göra roliga saker nu när de har slutat lägga tid och kraft på maktkamper. De gör oftare saker tillsammans, går på bio och konserter och går ut och äter på restaurang. Några helger har de ägnat åt att planera en lång resa genom Europa med tåg nästa sommar. Om det hade varit för ett halvår sedan hade de ägnat fritiden åt att kämpa om vilket som är roligast och minst farligt att göra. Nu enas de istället om att försöka göra allt som alla tycker är kul.

En dag får Ivan tre vänförfrågningar på facebook, från Idil, Combaro och Leylo. Han känner sig frestad att bekräfta, men efter viss eftertanke bestämmer han sig för att inte göra det. Skälet är att han vill lämna tiden i Somalia bakom sig. Samtidigt är han nyfiken på hur hans vänner har det och vilken väg utvecklingen har tagit inom Al-Shabaab. Han skickar ett mail till Leylo, men får inget svar.

Arbetet i skolan har blivit helt annorlunda. Eleverna uppskattar att han numera lyssnar på vad de säger och han tycker om att eleverna lyssnar på vad han säger. Rektorn har föreslaget honom att gå kurser som skulle lägga grunden för att anta nya utmaningar i jobbet.

– Om du fortsätter att utvecklas så här skulle du kunna bli rektor, när jag går i pension, säger han.

Det som har gjort Ivan mest lättad är att åklagaren definitivt har avskrivit alla misstankar om att han skulle ha främjat terrororganisationer. Olle har hjälpt honom att kolla om han är efterlyst någonstans, misstänkt för mord, och det är han inte – inte i några andra länder i Europa i varje fall.

Han känner sig riktigt nöjd, som en ny och bättre människa.

Hassan har blivit en lokal kändis. När han går på stan hälsar många som han inte känner igen på honom. Han anstränger sig för att hälsa tillbaka, rädd för att folk annars ska tro att han har blivit stöddig. Även på nationell nivå och i någon mån på internationell nivå är han något av en kändis i fredsbranschen.

Tillväxten av antalet följare på facebook har avstannat, men fler har engagerat sig och skrivit lokala upprop i gruppens namn på många andra ställen än Växjö.

Kändisskapet har också gjort att han får massor av inbjudningar till debatter om allt mellan himmel och jord. Han rensar hårt och säger nej till det mesta som inte handlar om fred.

En jobbigare sida av kändisskapet är att hat- och hotbreven blir allt fler. Det kommer minst ett allvarligt hotbrev och många fler hatbrev varje vecka, så polisen har bedömt att personskyddet måste fortsätta. Något mer konkret har inte hänt, men något av de hatfyllda hoten skulle kunna sättas i verket. Hassan tycker att det är jobbigt med personskyddet, men eftersom det oftast är trevliga poliser så uthärdar han sin ljusa skugga utan att klaga.

När de högerextrema hoten var särskilt många ringde Hassan upp Sverigedemokraternas lokala ledning och frågar om han kan få komma på ett av deras möten och diskutera hat och hot. Det får han inte. De tycker inte att de har något att stå till svars för, trots att Hassan kan visa att en del av meningarna i hatbreven är direkt hämtade ur deras partiprogram.

Abdi den yngre och Hassan har under hösten fått mycket bättre kontakt. Den unge Abdi har verkligen varit en klippa i fredsarbetet. Han ägnar flera timmar varje dag åt att svara på frågor på facebooksidan för fred.

Något som är på väg att förändra familjens tillvaro är att Sahra har sökt till läkarutbildningen i Lund, Göteborg och Linköping. Eftersom hon redan har kompletterat de ämnen hon behöver och för något år sedan klarade 2,0 på högskoleprovet är chansen god att hon ska komma in. Hassan är glad över att han redan har tagit ett ganska stort ansvar i hushållet, så han känner sig förberedd inför det nya livet med Sahra som en mer sällsynt gäst i hemmet.

Olle har gått i pension. Han bestämde sig för att han hellre ville tillbringa mer tid med barnen och Anna, slippa en byråkratisk organisation och ha mer tid att göra goda gärningar. Ju mer han har lärt sig om hur roligt och intressant det är att träffa flyktingar på språkfika och liknande aktiviteter, desto mer ointressanta har hans nörderier blivit. Han har inte aktivt besökt en svensk O-ort sedan Matilda och han var på väg till Tumba i somras.

Familjens resa till Orvieto blev däremot en stor succé. Höjdpunkten för Oskar och Oliva var besöket på Roms biopark, som på många sätt påminner om ett zoo. De har också ätit pizza varje dag med undantag från en onsdag då de valde pasta. Anna var minst lika nöjd med att få se mer vackert på en vecka som hon gör på ett år hemma. Vackra hus, vackra saker, vackra människor. Hon inser att skönhet inte är livets mening, men hon kan inte låta bli att njuta av allt det vackra i Italien.

Olle har haft tid att skriva en rad debattartiklar i flyktingfrågan, där han anser att det är självklart att alla flyktingar som kommer från kriget i Syrien ska få stanna. Han anser också att alla familjer på flykt ska kunna få möjlighet att återförenas.

I början tog han däremot en kontroversiell ståndpunkt när det gäller ensamkommande flyktingpojkar från Afghanistan. En bakgrund är att han har retat sig lite på att det nästan bara kommer pojkar, trots att flickorna i Afghanistan rimligen borde ha väl så stort behov av att lämna landet.

Han vet att pojkarna ofta mot sin vilja har skickats till Sverige av släkten som en spjutspets för att tjäna pengar och sedan få hit familjen. Han har hört att de som verkligen är barn gråter ofta efter sina mammor på nätterna och längtar efter att åka hem igen.

Hans första ståndpunkt var att dessa pojkar borde stoppas vid gränsen och skickas tillbaks till Afghanistan, eller till Iran om det är där de har bott. Visst det är våldsamt och farligt i delar av Afghanistan, där de här ofta kraftfulla pojkarna behövs för att bygga upp sitt land.

Däremot argumenterar han för att de som redan har kommit in i Sverige, lärt sig svenska och skött sig ska få stanna.

Olle hävdar också att genom att säga nej till ensamkommande pojkar från Afghanistan, som tvingats eller lurats iväg av sina familjer, kan vi på ett bättre sätt ta emot alla familjer som kommer från kriget i Syrien och som inte har något att återvända till.

Släpp in ensamkommande flickor istället. De är de verkligt förtryckta i de länder de pojkarna kommer ifrån. Så tyckte Olle i början av hösten.

Det mest obehagliga har varit att han har fått medhåll av rasister. Han är väldigt o-stolt över det och känner att han har misslyckats med att förklara varför han tycker som han gör. Eller har han tänkt fel? Olle börjar känna sig osäker.

Snart får han träffa några afghanska pojkar och lära sig mer om hur svårt de har haft det innan de kom hit och vilket elände det skulle vara för dem att återvända till ett land där de inte känner någon.

Så han vacklar och vänder. Det är viktigt för honom att kunna lyssna och byta åsikt.

Sedan lär han känna ännu fler afghanska flyktingpojkar med gripande historier om hur de under svåra umbärande tvingats hemifrån för att arbeta i Iran, där de utnyttjas och sedan har kastats ut för att så småningom komma till Sverige.

Han hör också att de afghanska pojkar som gått ut gymnasiet är eftertraktade på arbetsmarknaden. Visst finns det pojkar som bär sig illa åt i badhus, men det är få. Att bära sig illa åt mot kvinnor är ett beteende de delar med män från Sverige och många andra länder.

Olle funderar på om han ska upplåta familjens gästrum till ett ensamkommande flyktingbarn.

Tillsammans har Ivan, Hassan och Olle fortsatt att träffas för att hitta virtuella arenor för att driva frågorna som ska kunna omvända männen från maktkamp och våldsamheter till eftertanke och kärlek.

Vid ett tillfälle berättar Hassan att han i somras på TV hade sett filmen Den gode, den onde, den fule med Clint Eastwood i huvudrollen. Det kopplade han snabbt till Ivan, Hassan och Olle. Vem är den gode, den onde och den fule?

I verkligheten är de alla tre både goda och onda i lite olika grad, men ingen är särskilt ful. Ingen av dem är särskilt utseendefixerad heller.

Sedan kopplade Hassans hjärna filmtiteln till ett citat ur Koranen, då Allah ska sortera människorna i de onda, de goda och de främsta. Det får Hassan att tänka på att de alla tre tillsammans på gott och ont kan bli de främsta om de gör sitt bästa att tänka utanför sina egna själviska intressen.

Hassan konstaterar också att de tre männen är mer kreativa tillsammans än var och en för sig. När en av den kommer med en idé drar de andra två åt nya håll och kommer med helt nya uppslag, som gör att de unisont brister ut i:

”Oj, vilken bra idé!”

De påminner varandra hela tiden att se framåt och inte hålla fast vid gamla dogmer.

Senast de träffades fick de idén att nästa sommar arrangera en stor fredsfestival med några av världens mest kända artister. Olle jobbar på att få med musikaliska giganter som Neil Young och Paul McCartney. Hassan har lyckats locka flera imamer, den svenska ärkebiskopen och har till och med påven på gång. Ivan försöker på outgrundliga vägar få ett löfte om att Zlatan ska komma och dribbla ikapp med Messi.

Vid en planeringsträff har de bjudit in Knut.

– Visserligen är din far en yngling, men vi har kommit på att vi är ett rätt gubbigt gäng. Jag har räknat ut att vår medelålder är drygt 50 år. Vi har många idéer om hur vi vill förändra världen och det är viktigt att visa att gamla gubbar inte behöver vara griniga, men vi har svårt att nå de ungdomar som ska ta över framtiden när inte vi orkar längre. Därför undrar vi om du vill vara med i vår grupp? frågar Olle.

Han lovar att de ska se till att det inte går ut över Knuts skolarbete.

– Det är viktigt det ni gör, så det skulle vara spännande. De senaste åren har jag talat väldigt mycket med mamma Matilda, när farsan inte har varit hemma. Jag har märkt att jag allt oftare tänker som hon och väljer samma ord som hon. Det har gjort att jag ibland känner mig som en liten gubbe. Om jag räknar rätt i huvudet skulle medelåldern sjunka till drygt 40 om jag skulle vara med i gruppen, men risken skulle vara att jag snabbt skulle bli ännu mer lik en liten gubbe. Jag tror att det vore bra med en lite yngre person till. Skulle inte Abdi också kunna få vara med i gruppen?

Ivan, Hassan och Olle ser på varandra och säger sedan samtidigt:

– Självklart.

Knuts dröm

Knut fyller 13 år en vacker vårdag. Han har bestämt att fira födelsedagen vid fågeltornet i skogen vid Tumba. Alla är där. Hans egen familj. Hassans och Olles familjer. Istarlins familj. Per och Stig med familjer.

Den gamla bulgariska kvinnan som brukar tigga utanför Willys är också där med några av sina barn, som har kommit till Sverige för att övertala sin mamma att komma tillbaka till hemlandet.

Plötsligt kommer Tumba-Tarzans brorson och förgyller festen med anekdoter om hur beskedlig brottsligheten var på 1950-talet. Sedan kommer ett gäng hundar springande och slickar snabbt grädden av tårtorna.

En polishelikopter landar strax efter och poliserna arresterar hundarna.