Kapitel 20

Hassans drabbas av hat och hot

Hassan vaknar tidigt på morgonen och kan inte somna om. Han hör att det rasslar i brevlådan och går ut och kollar. Det visar sig vara ett brunt kuvert, adresserat till honom. Han går ut i köket och öppnar kuvertet som innehåller ett brev med följande ordalydelse:

”Hej, din jävla idiot!

I våra svenska tidningar utmålas du som någon slags hjälte bara för att du gjort ett falskt utspel om fred. Du är inte någon jävla hjälte. Du är en jävla parasit som lever på den välfärd som vi svenskar har byggt upp. Det är löjligt att de svenska tidningarna inte skriver sanningen om dig och sådana som du. Ni fyller fängelserna och höjer skatten för oss svenskar genom att leva på socialhjälp. Jävla pajasar!

I tidningen läste jag att du jobbar i en skola och dessutom är fotbollsledare. Om jag hade barn så skulle jag verkligen inte vilja att sådana svartingar som du tog hand om mina barn. Fan vet vilka konstigheter ni lär ut till barnen.

Nu kräver jag att du åker hem till jävla Afrika inom en vecka och tar din svarta familj med dig. Ni hör inte hemma här. Ni hör hemma i djungeln, där ni kommer ifrån.

Så nu har du en vecka på dig att lämna Växjö. Annars kommer jag personligen se till att du lämnar detta jordelivet. Du vet väl att målningen Mona-Lisa är oändligt mycket värd för att det bara finns en. Negrer finns hur många som helst så ni är helt värdelösa.

Det är min syn på er svartskallar, så du ska veta att jag inte tvekar ett ögonblick på att avsluta ditt värdelösa liv. Hur det kommer att ske berättar jag inte. Det kommer bli en obehaglig överraskning.

Men du har ett val: lämna snabbt landet så kan du få överleva.

Dra åt helvete!

Johnny”

Hassan blir omväxlande het och kall. Han är van vid hat och diffusa hot, men det är första gången han så konkret bli hotad till livet. Hatet har blivit värre med Sverigedemokraternas framgångar de senaste åren, men Hassan har haft uppfattningen att rasisterna är fega och svaga stackare som aldrig skulle våga omsätta sitt hat i handling. De kan möjligen elda upp flyktingförläggningar och andra hus som inte kan försvara sig. Han har ibland tyckt att de idémässiga likheterna mellan islamistidioterna och rasistidioterna har varit skrattretande stora, men hittills har det knappast hänt att en småländsk rasist tagit till vapen eller spänt på sig ett självmordsbälte.

Nu är han inte lika säker på det.

En sak är han helt säker på. Det här måste han polisanmäla direkt. När klockan är åtta har Sahra gått till jobbet och barnen sover fortfarande. Då passar han på att ringa till Olle och berätta om brevet.

– Rör inte mer vid brevet och låt ingen annan göra det. Jag kommer så fort jag kan, säger Olle och är där 20 minuter senare.

– Det mest sannolika är att detta är ett tomt hot av en feg stackare, som lever utanför samhället och är avundsjuk, bitter och missunnsam. Att någon från ett annat land har lyckats bättre än de själva ser de som en kränkning. Allt som de inte kan och inte förstår skyller de på något annat än deras egen oförmåga. Men vi måste ändå ta detta på största allvar. De första två åtgärderna bli att kolla upp fingeravtryck och DNA på brevet och kuvertet. Om vi har tur har skribenten varit så arg så att han har varit oförsiktig. Sedan ska vi förse er med skydd dygnet runt åtminstone de närmaste veckorna, säger Olle.

Hassan hoppas att skyddet kan göras så diskret som möjligt. Olle lovar att det inte ska vara några målade bilar eller uniformerade poliser utanför porten.

Hemma hos familjen Svensson på Teleborg ägnas förmiddagen åt att ta del av medierapporteringen om Knuts äventyr på alla familjens läsplattor. Knut kan inte låta bli att vara lite stolt över alla uppmärksamhet.

– Tror du att farsan hade tillåtit mig att tala med journalisterna om han hade varit hemma, frågar Knut.

– Om det hade varit innan allt som har hänt i sommar så hade han säkert sagt tvärnej. Jag har talat med honom några kvällar, när han har ringt från sitt hotell och jag har fått uppfattningen att han är helt förändrad. Så om han hade varit hemma igår hade han nog önskat dig lycka till, svarar Matilda.

Det har redan ringt på dörren flera gånger nu på morgonen, men när familjen har struntat i att öppna. När det nu ringer ser Knut genom fönstret att det är den gamla kvinnan som brukar tigga utanför Willys. Hon har med sig en stor blomsterbukett. Han kan inte låta bli att gå och öppna för att ta emot blommorna.

– Välkommen hem Knuuut. Jag är så glad att du är tillbaka och att allt verkar ha gått så bra för dig, säger hon.

Knut kramar om henne och Matilda som står bakom bjuder in kvinnan på en kopp kaffe och några kex. Han tar sig tid att svara på alla frågor som kvinnan ställer och han bjuder henne att stanna till lunch om hon vill, men det hinner hon inte. Hon behöver dra in pengar.

När Knut har sagt hej då till den bulgariska kvinnan väller det in folk som vill gratulera till familjens återförening. Efter en stund börjar Knut tröttna på att berätta samma saker, gång på gång, men han är uthållig och artig så han ger inte upp.

En filmare från TV ringer och frågar om han får göra en dokumentärfilm om Knuts tid på koranskolan och i fågeltornet. Knut säger att han vill, men att han måste fråga mamma Matilda och hon har fullt upp med att koka kaffe till alla just nu.

Mitt i allt stim ringer Matildas mobiltelefon och eftersom hon inte syns till just nu svarar Knut.

– Hej Knut, det är Ivan. Du får lova att inte berätta det här för någon mer än för Matilda, men på grund av en tragisk händelse är jag nu på väg hem. Jag är på flygplatsen i Köpenhamn och ska ta ett tåg till Växjö om ungefär en halvtimme, så jag är hemma om några timmar. Men inte ett knyst om det för i så fall är det risk för att jag blir arresterad för terrorism och jag skulle vilja träffa er först.

– OK, jag lovar. Välkommen! Det ska bli spännande att träffas, säger Knut.

När han har knäppt av samtalet kommer hans farmor och farfar in genom ytterdörren. De har åkt hela vägen från Borås för att få krama om den förlorade sonsonen Knut. De berättar att de ännu inte har varit i Paris, så erbjudandet står kvar. De förhör sig också om familjen hört något om Ivan, men Knut svarar undvikande.

När Ivan ska stiga på Öresundståget mot Kalmar inser han att han har glömt något viktigt. Identitetskontrollen. Kommer han bli insläppt i Sverige eller snarare, kommer han att bli arresterad direkt misstänkt för internationell terrorism. Fast han klarade sig igenom passkontrollen när han gick från flyget, så det verkar inte som han har hunnit bli internationellt efterlyst. ID-kontrollanterna tittar bara slarvigt på hans pass, vilket Ivan misstänker hänger samman med att han ser tillräckligt arisk ut.

När tåget har passerat Malmö slappnar Ivan av. Han tänker åter tillbaka på morgonen innan och blir tårögd när han tänker på den vänlige Abdi liggande i en blodpöl. Han inser också att han själv har haft en osannolik tur som har klarat sig genom hela det här äventyret utan en skråma på kroppen. Skråmorna i själen kommer troligen inte läka på länge, kanske aldrig någonsin. Troligen kommer han att behöva psykologhjälp både för att sluta vara den han var, men också för att hantera att det inte var han som slutade sina dagar i en blodpöl på en gata i Mogadishu.

Sedan tänker han på familjen. Så mycket de har fått stå ut med för hans skull! Han känner sig jättenervös vid tanken på hur de ska reagera när han kommer hem. Alla är självklart glada för att Knut har kommit hem, men kommer någon bli glad för att han kommer hem? Sedan det stora bråket med Knut om Parisresan har han inte talat med sina föräldrar. Det är också en relation som han vill försöka reparera.

Allt känns väldigt konstigt. Ivan är säker på att han åkte iväg som en person och kommer tillbaka som någon helt annan. Toalettspegeln visar att han till det yttre är sig helt lik, han är inte ens särskilt solbränd, men det är också det enda. Har alla Ivans hjärnceller bytts ut under tiden sedan Knut rymde? Under tiden i Mogadishu blev Ivan en modernare man och är lite stolt över att han lyckades påverka Abdi i samma riktning, men tyvärr till ingen nytta.

Sent på eftermiddagen stiger Ivan ur en taxibil och går direkt in genom den olåsta ytterdörren. Till Ivans förvåning och glädje springer hela familjen fram och kramar honom. Glädjen över hans hemkomst verkar ogrumlad av det som hände innan han reste. Av alla gamla konflikter märks inget. Även Ivans föräldrar deltar i firandet på ett glädjefyllt sätt.

– Nu vill jag ordna en festmåltid. Vad önskar du för mat nu i kväll, Ivan? Du kanske har fått smak för kamelkött, skojar Matilda.

– Nej, jag föredrar halstrad hyena eller stekt stork, skämtar Ivan.

De enas om att alla är sugna på pizza och bestämmer sig för att satsa på att beställa hem en familjepizza. De lyckas till och med att ganska enkelt komma överens om en Mexicana. Matilda och Ivan delar på en flaska rödvin till den starkt kryddade pizzan.

Efter maten berättar Ivan att han har en väldigt tråkig sak att berätta:

– Skälet till att jag kunde komma hem så snabbt var att Hassans bror Abdi blev skjuten igår morse. Han och jag var ute på en morgonpromenad när han blev avrättad av vad som troligen var terrorister, som vill att Al-Shabaab ska närma sig IS. Visst var Abdi medlem i en terroristorganisation, men han var väldigt vänlig och jag tror att han var på väg att hitta mer fredliga sätt att slåss för islam. Jag tror inte att Hassan har blivit underrättad om broderns död, så jag skulle vilja göra en snabb sväng hem till honom och berätta den sorgliga nyheten, berättar Ivan.

– Du har ju druckit vin så du kan inte köra, säger Ivans far.

– Aj då, jag tänkte inte på det.

– Jag kan skjutsa dig om du vill, säger fadern.

De enas om att Matilda och Knut också följer med eftersom de egentligen är närmare vänner till Hassan än vad Ivan är. De tar med sig en av de många blomsterbuketterna som har kommit med anledning av Knuts återvändande.

I bilen berättar Matilda om att Hassan har blivit stor hjälte och nästan världsberömd genom att göra ett upprop om att världens muslimer ska arbeta för fred, eftersom det är Allahs vilja. Hon har också förstått att Hassan inte bara har fått beröm för sitt fredsarbete utan också en hel del skit, både från islamister och svenska nationalister.

Ivans far stannar kvar i sin fina bil, som han inte vill se uppbränd eller repad. De andra går upp för trappan, där det hänger några skumma typer. Matilda berättar det för Hassan, som tror att det är några säpotyper som är där för att Hassan har mordhotats, inte för sitt fredsengagemang utan för sin hudfärg.

När Ivan berättar om vad som hände igår morse tystnar Hassan ett ögonblick.

– Oj. Jag har aldrig haft någon nära kontakt med Abdi, men det känns ändå förfärligt. Jag hoppas att han inte behövde lida, säger han sedan.

Den unge Abdi börjar storgråta.

– Min farbror Abdi var lite som en farsa för mig under mina sista år i Somalia, säger han.

– Han blev lite som en sämre farsa för mig också under min tid i Mogadishu, berättar Ivan.

– Sämre farsa?

– Förlåt uttrycket, du vill inte veta just det. Men på det stora hela betydde Abdi hela skillnaden mellan förtvivlan och överlevnad för mig under den här tiden. Som jag uppfattade det behövde han inte lida. Han dog omedelbart av en skottsalva.

Hassan vill veta om Ivan har en aning om vilka som bär skulden för morden på brodern och livvakterna. Ivan berättar att han tror att morden kan bero på att Abdi hade börjat ta avstånd från Al-Shabaabs våldsideologi. Abdi berättade att yngre islamister i Somalia vill ansluta sig till IS medan han själv ville gå motsatt väg.

Det gläder Hassan.

När familjen Svensson har åkt hem sitter den unge Abdi länge och talar med sin far. När sonen har somnat i soffan tar Hassan fram datorn och skriver följande inlägg på facebookgruppen för Muslimer för fred:

”Igår mördades min bror Abdi.

Mördarna var sannolikt mycket militanta islamister. De använde rena maffiametoderna. Min bror och hans livvakter var ute på en morgonpromenad, när de sköts ihjäl av två unga män på motorcykel på en gata i Mogadishu.

Min brors brott var att han, precis som jag, hade börjat ifrågasätta krigets väg.

Jag sörjer min bror och vill hedra hans minne genom att arbeta ännu hårdare för fred i världen. Det är ovärdigt varje muslim att använda våld och döda sina muslimska bröder och systrar.

Stoppa allt våld och särskilt det muslimska våldet!”

När han har skrivit detta slås han av att mordet på brodern kunde vara en hämnd för att Hassans fredsarbete. Kunde IS-idioterna veta att Hassan och Abdi var bröder?

Han översätter inlägget till arabiska och engelska och sedan han lagt ut texterna dröjer det inte mer än 15 minuter förrän internationella medier börjar ringa. Hassan har misstänkt det så han sitter i köket med telefonens ljudsignal avstängd.

Medierna vill veta mer. De vill ha bilder, men Hassan har inga bilder av sin bror vare sig i livet eller som död. Hassan hade inte frågat Ivan om han tog några bilder efter morden, men han är säker på att Ivan hade lämnat mordplatsen snabbast möjligt.

Han skriver också några mail till några mer avlägsna släktingar för att försöka att få veta mer om varför brodern har mördats.

Även om han fortfarande har släktingar kvar i Somalia känns det ikväll som hans sista länk till Somalia har brutits. Det känns som en stor tomhet i bröstet. Han kommer att tänka på en sångtext som låter ungefär så här:

”There is a hole in my chest where my heart used to be and there is a hole in the sky where god used to be.”

De som kallar honom Svennejävel kommer att få helt rätt nu. Det är precis det han vill vara, en fredlig medborgare i kungariket Sverige. Han vill helst glömma den sida av Sverige som har lett till morgonens mordhot mot honom själv på samman sätt som han vill bevara minnet av det goda Somalia, men glömma den våldsamma sidan.

Hemma hos familjen Carlsson vet de ännu inte om vad som har hänt med Ivan. De har en odelat trevlig kväll och barnen får och orkar vara uppe hur länge som helst.

– Vad önskar ni er mest av allt? frågar Olle barnen.

– Fred på jorden, svarar de med en mun. De har många gånger sett den gamla sketchen, där Sven Melander frågar barn om sina önskningar och blir jättearg, när de har för världsliga önskningar.

– Jag tänker mer på något mer för er själva, inte för alla i hela värden.

– Inget kan väl vara bättre för oss om dessutom alla andra i världen blir lyckliga, säger Oskar.

– Jamen, om ni skulle önska något bara till er själva?

– Då skulle vi önska att de ordnar melodifestivalen i vår i Växjö, enas barnen om.

– Jag lovar att försöka fixa biljett i så fall, men jag kan inte ensam ordna så att den verkligen kommer hit, säger Ola.

När de diskuterat lite om vem som var bäst i våras, Dolly Style eller Frans, frågar Ivan vad Anna skulle önska sig mest av allt.

– Jag har redan det jag alltid har önskat mig mest av allt, underbara barn och en underbar man. Fast jag skulle också vilja ha fred på jorden, svarar Anna.

Tillsammans kommer de på att de kanske skulle hjälpa Hassan med hans fredskampanj. Familjen skulle kunna starta en svensk gren, där de försöker omvända alla de bittra män som hatar alla från alla andra länder och alla som är annorlunda på andra sätt, omvända dem från hat till kärlek. 

Hassans dröm

Hassan är på väg till skolan. På Norrleden prejas han in på vägkanten av en vit gammal Volvo 745, en bilmodell han själv har haft. Ut springer två unga män i svarta kostymer, vita skjortor och mörkblå slipsar. Är de Sverigedemokrater eller bara utklädda till Jimmie Åkesson? undrar Hassan.

– Nu ska du dö, din hund, skriker den ene och blottar vad som ser ut som ett bombbälte under kavajen.

– Du har fått din chans, men du tog den inte, skriker den andre.

– Ni muslimer vill väl inte äta gris för att ni är sådana svin själva, skriver den förste och kastar en köttbit på Hassan.

Föraren i en stor BMW på väg förbi uppfattar situationen och tvärbromsar. En av ynglingarna tar fram en ölflaska och slår den i huvudet på Hassan.

Sedan blir det bara svart.