Kapitel 9

Knuts meddelande från koranskolan

Olle läser på facebook om att Mick Jagger ska bli far vid 73 års ålder. Han kan inte riktigt bestämma sig för om han ska bli imponerad eller indignerad. Hur kul kan det vara att som 15-åring ha en 88-årig farsa? Eller en död farsa?

Fast som polis har han lärt sig att det finns idiotiska föräldrar i alla åldrar.

Han inser också att han själv kommer att vara 75 år när Olivia fyller 15. Det bekymrar honom lite. Kommer han verkligen att orka ta hand om en upprorisk tonåring, när han är så gammal? De senaste åren har han ibland känt sig trött av långa arbetsdagar, men även av trädgårdsarbete och till och med familjens semesterfirande på sydliga nejder.  

Olle har också läst att Mick Jagger blev gammelmorfar för några år sedan. Det kanske kan vara kul med ett jämnårigt barnbarnsbarn – någon att leka med.

När det knackar på dörren skäms Olle för att han sitter och facebookar på jobbet, även om det är tidigt på morgonen och arbetstiden inte har börjat ännu.

En patrullerande polis leder in en minst sagt tilltufsad Ivan till Olle. Ivan sjunker ner på besöksstolen och ler generat.

På Olles fråga om vad som har hänt svarar han med tystnad.

– Det var i alla fall bra att du kom hit. De som har hand om din dator har fått ett svar från Somalia och det vore bra om vi kan fortsätta maildiskussionen med Al-Shabaab tillsamman här under dagen. Jag antar att du fortfarande är sjukskriven så att du har möjlighet att stanna.

Ivan nickar skamset.

Olle öppnar datorn och tar fram ett mail, som antas komma från någon Al-Shabaab närstående person.

Hello Ivan!

Thank you for your positive letter. I am sure we could find a solution that is good for both of us. It would help if you could leave Sweden at a very short notice.

As you are a teacher in a successful school system I would like to get some help to reorganise our Koran schools in Somalia to be more efficient. I have heard that you in Sweden use computers to help the pupils to learn faster. It would be cool if we could arrange something similar in Somalia, with your help

And your other questions:

• I will meet you when you come to the airport in Mogadishu. Would you please send me your passport number.

• We will arrange for you to stay in one of the best hotels in Mogadishu.

• I will very soon send you a video with a message from Knut.

• What you need is a valid passport and light clothes. It is hot in Somalia most of the year.

Hope to see you soon.

Best regards!

Olle ser frågande på Ivan. Vad ska vi svara på detta?

– Vore det inte klokt att be Hassan komma hit också. Han kan säkert hindra oss från att göra onödiga misstag, föreslår Ivan.

Utan att svara ringer Olle upp Hassan och ber honom att komma till polishuset genast. Han erbjuder sig att ringa till Hassans rektor och förklara varför han måste lämna sin lektion med omedelbar verkan.

En halvtimme senare visas Hassan in på Olles rum.

– Välkommen! Hur är läget? säger Olle.

– Lite kluvet. Igår anklagades jag var att vara en svennejävel. Troligen en ung somalier hade skrivit det på väggen utanför min lägenhetsdörr. Nu sitter jag här och samarbetar med den svenska polisen. Jag står för det, men är lite orolig för att mina barn ska drabbas av att jag har blivit så svensk. Samtidigt känner jag mig på något vis lite delaktig i alla de brott som begås av mina unga landsmän som bor i samma område som jag. Kanske har jag inte gjort tillräckligt för att tala dem tillrätta och skapa trygghet i Araby, svarar Hassan.

– Polisens nya byråkratiska organisation och ineffektivitet har säkert mycket mer skuld till otryggheten på Araby än du. Jag är övertygad om att du är en bra förebild för många unga somalier som vägrat att slå in på den brottsliga banan, svarar Olle.

Han slår en snabb signal till någon i polishuset och beställer tre koppar kaffe och en stor skål socker. Olle vet att Hassan vill ha minst fem sockerbitar i varje kopp kaffe. Medan de väntar på kaffet ber han Hassan läsa mailet från Somalia.

Hassan säger att han tror att det kan komma från Somalia, men det skulle lika gärna komma från en somalier i Sundsvall.

Häpen ser Ivan på när Hassan fyller koppen med nästan lika mycket socker som kaffe. Ivan har en viktig fråga till Hassan:

– Om jag skulle bestämma mig för att följa uppmaningen i brevet och åka till Somalia för att få Knut frigiven, hur stora tror du att riskerna är? Jag är inte rädd för att bli skjuten, men jag är rädd för att bli kidnappad och bli inlåst i en fängelsehåla i mörker med kamelkött och smutsigt vatten att leva på.

– Nu är du nog lite fördomsfull när det gäller Somalia. Du skulle också kunna bli inlåst på ett fint hotell eller i en villa med havsutsikt. Det är inte helt otroligt att du skulle erbjudas kamelkött, men jag kan tänka mig att du erbjuds oxfilé som alternativ. Begär du att få vegetarisk mat kommer de att lyssna på den önskningen. Du lär inte serveras något fint rödvin till oxfilén, men de kommer troligen att erbjuda mineralvatten. En gisslan är mer värd levande än död. Sedan är jag inte alls övertygad om att du kommer att tas som gisslan. De kommer sannolikt att märka att ni har liknande värderingar och anstränga sig att komma överens med dig och dra nytta av dina kunskaper.

Olle protesterar.

– Jag avråder bestämt att du åker till Somalia för att träffa Al-Shabaab. Det kan uppfattas på samma sätt som när unga muslimer åker till Asien för att ansluta sig till IS. Det hela skulle kunna sluta med att du åtalas för terrorism när eller om du kommer hem.

Ivan protesterar mot Olle.

– Om jag skulle åka iväg är mitt enda mål att få hem Knut. Jag har verkligen inte tänkt hjälpa terrorister.

Hassan återför diskussionen till frågan vad vi de ska svara på brevet. De enas raskt om att det inte finns så mycket att svara innan de har fått ett mail som visar att Knut är välbehållen.

Knut sitter åter i Husseins risiga Renault, nu på väg mot Södertälje. När de kör förbi avtagsvägen mot Tumba protesterar Knut.

– Lovade du inte att skjutsa mig till Tumba!

– Nja, jag har lite andra planer, svarar Hussein och vägrar att diskutera frågan vidare.

De passerar Södertälje och strax efter det svänger Hussein in mot Pershagen och vidare in i en skogsdunge mot ett stort men ruckligt hus.

– Här ska du få gå på koranskola några veckor nu, säger Hussein.  

– Det vill jag absolut inte.

– Du har inget val, men du kommer att upptäcka att du gillar det och att det kommer att ge dig nya dimensioner.

En man kommer ut och möter dem, öppnar Knuts bildörr och leder ut honom. Knut förs in i huset och nedför en källartrappa. Mannen öppnar en dörr, knuffar in Knut och låser snabbt dörren från utsidan.

Knut börjar gråta. Det här var verkligen inte vad han hade tänkt sig när han lämnade hemmet. Han önskar att han hade stannat hos den snälla Selma i Tolg istället. Han ser sig om i rummet. Där finns en säng som ser rätt bekväm ut, en gammal tjock-tv, en bokhylla med böcker på ett språk som han inte kan förstå. Han kollar tv:n och hittar TV1, TV2 och TV4. Han hade förväntat sig några främmande kabelkanaler och är faktiskt lite besviken på utbudet.

En stund senare öppnas dörren och Hussein kommer in i sällskap med mannen de mötte på gårdsplanen. Hussein försöker förklara förutsättningarna för Knut.

– Du behöver inte vara rädd. Ingen kommer att göra dig illa så länge du är här. Du kommer att undervisas om islam under fyra veckor framåt. Du kan bara se det som en vanlig ferieskola. Om du sköter dig så kommer du att få god mat och du kommer aldrig att ha det långtråkigt, eftersom du har så mycket att lära. Det är ingen idé att du försöker ta dig härifrån för då kommer det att gå illa för dig på riktigt. Vi förstår att en ung svensk pojke inte kan läsa koranen dygnet runt, så vi ska skaffa ett dataspel som kan hjälpa dig att fördriva tiden. Du har en första uppgift innan du får dataspelet som sällskap. Du ska läsa in ett meddelande som jag ska filma och skicka till din far.

Hussein ger honom ett A4-papper med följande text.      

”Hej! Nu är jag i en koranskola på okänd ort. Här ska jag nu få lära mig mer om islam. Jag har behandlats väl och är inte orolig för framtiden. Jag vill inte att ni letar efter mig och jag vill inte återvända hem. Hälsa hela familjen att ni inte ska oroa er för mig.”         

– Läs den här texten rakt in i min mobilkamera och försök se glad ut. Om du sköter dig kommer du att belönas. Det är en princip som vi kommer att följa under hela din tid här. Goda prestationer leder till belöningar. Om du sköter dig riktigt bra, så kanske vi kan ta dig på en resa till en moské i Paris när du är klar här.

En kort stund senare plingar det till i Ivans inkorg och de tre männen i polishuset i Växjö hittar filmen med meddelandet från Knut. Ivan får tårar i ögonen. Hassan drabbas av en snabb känsla av skam. Olle drar igång en diskussion.

– Oj! Vad drar ni för slutsats av den här filmen? Du Ivan känner honom bäst.

– Han verkar i varje fall inte rädd. Skönt! Det finns inget i filmen som visar att han har behandlats illa. Jo, en sak, det där med koranskola. Hans mor Matilda är en strikt ateist och diskuterar mycket om religionen som opium för folket och de stora världsreligionernas ansvar för krig och elände. Knut är väldigt påverkad av sin mor i dessa frågor och diskuterar gärna mot religionerna med samma argument som hon använder. Jag har väldigt svårt att tänka mig att Knut frivilligt skulle tillbringa sommaren på en koranskola. Nej, det finns inte på kartan. Men vad tror ni, är han kvar i Sverige eller har han på något underligt sätt ha tagits till Somalia.

Olle frågar Hassan om han ser några tecken på att den korta filmen skulle vara inspelad i Somalia. Filmens helt vita bakgrund gör det svårt för dem att hitta några tecken som visar var Knut kan vara.

– Vi skickar över filmen till Säpo för att låta dem analysera eventuella biljud och annat som är svårt att upptäcka med blotta ögat.

Ivan påminner om att det är hög tid att skicka svaret till Al-Shabaab. 

– Jag skriver bara att jag har förstått att Knut har det bra och att jag avvaktar ytterligare instruktioner.

Olle konstaterar att både Ivan och Hassan kan gå hem nu. Han lovar att hör av sig när det händer något nytt. Sedan går Olle en sväng i huset för att fånga upp vad de fortsätta spaningarna har gett. Resultatet är nedslående:

Ingenting.

Det är som vanligt sedan den nya byråkratiska organisationen genomfördes.

På vägen ut ur polishuset kan Hassan inte hålla sig. Han tycker faktiskt synd om Ivan, även om han i hög grad har sig själv att skylla.

– Det måste kännas förfärligt att inte ha en aning om var Knut är, säger han.

– Ja, och det är extra plågsamt att alla i omgivning ger mig skulden för att Knut rymde hemifrån. Ska du hänga med på Askelyckan och fika så kan vi prata vidare?

Hassan följer med och de kryssar mellan en massa skåpbilar på gågatan där konditoriet ligger.

– Har ni gågator i Mogadishu? undrar Ivan.

– Nej, varken gågator eller gator av guld, men om vi hade haft gågator så hade ingen vågat köra bil där utan tungt beväpnad eskort, skojar Hassan.

På Askelyckan hittar de ett lugnt hörn, där de kan tala ostört. Ivan frågar vilka likheter det kan finnas mellan honom och Al-Shabaab. Kan det verkligen finnas några likheter? undrar han och insisterar på att han vill ha ett ärligt svar.

– Jag vet ju inte allt om dig, men av vad jag har hört så vill du bestämma över din familj och även över barnen i skolan. Du är väldigt, väldigt intresserad av makt enligt vad jag har hört. Och det är precis så Al-Shabaab är, både på en övergripande och en personlig nivå. För dem är islam ett verktyg för att leverera makt till männen. Den stora skillnaden mellan dig och Al-Shabaab är att du inte tar till fysiskt våld.

– Du har också flera barn. Hur gör du för att de ska göra som du vill, avbryter Ivan med nyfiken blick.

Hassan förklarar att han inte har någon ambition att hans barn ska göra som han vill. Hans högsta önskan är att barnen ska våga göra det de själva vill, så länge det inte leder till någon skada.

– Leder inte det till kaos och allmän oordning i hemmet?

– Tvärtom. Jag har noterat att de fäder som gör alla frågor till en maktkamp drabbas av en kraftfull opposition. Deras barn säger emot allt för att det förväntas av dem. De för ett väldigt oväsen vid matbordet och vägrar ofta äta maten de bjuds på. Även om de är dödströtta vägrar de gå och lägga sig. Alla försök att förtrycka barn leder till bråk. Det är bättre att ha barnen med sig än mot sig. Den som får förtroende lär sig också att ta ansvar. Men jag har en fråga. På sätt och vis kan jag förstå tanken med att bestämma över barnen som inte har samma erfarenheter som oss vuxna, även om jag inte delar den. Men hur motiverar du att du utövar din makt över Matilda också?

– Nu är du ute och cyklar. Jag bestämmer inte över Matilda. Vi bestämmer allt tillsammans. Det låter som om du har lyssnat på barnens onda förtal om mig som någon slags envåldshärskare.

Nu låter Ivan arg på sitt vanliga sätt.

– Som jag har förstått det bedriver du din makt över Matilda genom att lägga dig i allt i hennes liv och kräva oändliga diskussioner som leder till att hon ger upp för att hon inte orkar eller har tid att tjabba längre. Såvitt jag har förstått kräver allt som ska hända i er familj ditt godkännande. Det hade jag förstått långt innan Knut försvann. Enligt vad jag har hört är du en vandrande lärobok i härskartekniker. Sedan lär du inte vara ensam. Även här i det liberala fina Sverige finns det många män som har ett starkt behov av kontroll över de kvinnor de lever med.

Ivans ögon blir allt mörkare.

– Är du en så jävla perfekt farsa och äkta man då?

Hassan tänker efter ett ögonblick.

– Nej. Vid närmare eftertanke har jag många brister. Jag sätter alltför ofta mina egna intressen framför barnens. Jag har intresserat mig mer för sönerna än för Abyan. Jag är alldeles för intresserad av alldeles för många andra kvinnor än Sahra, trots att hon är så nära den perfekta hustrun som är möjligt att komma. Den här listan kan göras mycket längre. Ingen av oss är ens i närheten av att vara perfekt. Jag försöker hela tiden bli bättre. Det är lätt att säga men svårare att göra. Ett problem är också att många somaliska män tänker som du och tycker att det är svennefasoner att inte bestämma över fru och barn. Deras söner retar mina söner för att jag är vek.

– Är du ensam somalier att tänka på ditt sätt?

– Nej, verkligen inte, men ännu så länge är vi i minoritet. Fast det kommer att förändras.

Båda kommer plötsligt på att de har annat att göra och bryter upp. På vägen ut säger Hassan:

– This could be the start of a beautiful friendship.

Var har jag hört den repliken förut? tänker Ivan.

Efter att ha tillbringat tre timmar med att spela spel med barnen sitter Olle i familjens bekvämaste fåtölj. Den heter Pernilla och är formgiven av Bruno Matsson. Han sluter ögonen och försöker tänka fritt på vad som kan tänkas ha hänt med Knut.

Att han skulle finnas i Somalia verkar inte vara det mest troliga alternativet. Även om Olles tilltro till svensk byråkrati är begränsad kan han inte tro att en svensk tolvåring har lyckats ta sig obemärkt på ett flygplan till Istanbul för vidare transport till östra Afrika. Visst, ensamkommande flyktingbarn försvinner ibland spårlöst, men de flyger nog inte härifrån. Att Knut skulle ha tagit sig till Somalia bedömer Olle som osannolikt.

Nej, det är rimligare att Knut finns i en somalisk miljö i Sverige. Hur kan han effektivast spåras där? Självklart måste han få till ännu ett möte med Säpo snarast möjligt imorgon. Samtidigt är hans förtroende för Säpo begränsat. Så redan imorgon ska han också försöka att lära sig mer av den somaliska kolonin i Växjö eller snarast de somaliska kolonierna. Klanväsendet från Somalia har sin spegling här också.

Anna väcker honom ur tankarna.

– Sitter du här och sover eller tänker du?

Olle berättar om dagens händelse och särskilt om filmen med Knut.

– Oj! Du inser säkert att den filmen kommer att finnas på facebook mycket snart, om den inte redan finns där. Då kommer journalisterna från Stockholm hänga på låset hos dig inom några timmar. Hur ska du hantera det?

– Bra att du påminner mig. Medierna har jag inte ägnat många tankar idag. Bortsett från Ivan och Hassan har jag mest snackat med Säpo och mediehantering är inte deras paradgren. Jag tänker vara så öppen och sanningsenlig som möjligt för att kunna få mesta möjliga stöd från allmänheten.

Anna är nyfiken på hur Ivan har reagerat på det som hänt. Olle tänker efter.

– Hans värsta aggressivitet är mer dämpad nu. Han verkar knäckt över att familjen har tagit avstånd från honom. Igår kväll sprang han hemifrån och har sovit ute natten till idag. Han plockades upp av en polispatrull tidigt i morse och var minst sagt eländig när han dumpades på mitt rum. Jag tror att han har fått mycket att tänka på och kanske till och med lite smått börjat omvärdera det han tidigare har tyckt vara självklart – att han ska bestämma över kvinnor och barn.

Anna undrar över Matilda. Är det någon som stöttar henne? Hon måste också hamnat i en kris med ett barn som har försvunnit och dessutom en man som håller på att förlora sitt förljugna fotfäste i tillvaron.

– Som jag har förstått det har hon hittills mest reagerat med aggressivitet mot Ivan. Det är säkert mycket uppdämt som hon tillåter komma fram nu. Men du har rätt. Jag ska nog ta in henne för ett samtal. Knut kanske försöker få till stånd en kontakt med henne också. Är kidnapparna lite smarta så kan de tillåta det för att lätta på trycket och få mindre bekymmer med Knut. Hur skulle du reagera ifall något av våra barn försvann?

Anna vet inte exakt. Hon försöker i några få ord: Fasa, förskräckelse, fanihelvete, fuck.

De enas om att det är svårt att föreställa sig utan att ha råkat ut för det. Samtidigt är de eniga om att det inte känns som så stor risk att deras barn skulle rymma. Barnen Carlsson lever under både frihet och med omtänksamma föräldrar.

– Jag skulle vilja ta upp en helt annan sak, något mycket banalare. En idé har dykt upp i skallen. Vad skulle du säga om jag började tatuera mig på temat O, undrar Olle.

– Varför skulle du inte kunna tatuera dig på temat A, svarar Anna.

– Du har rätt. Det var en mycket bättre idé. Vilka ord på A skulle du vilja att jag tatuerar på armarna? Anna är det första ordet – det är jag säker på.

Anna ser glad ut och lovar att återkomma med en lista.

– Det behöver väl inte bara vara ord. Du skulle kunna vara en teckning på en apa eller en alligator. Eller en bild på en gammal Amazon eller en Alfa Romeo. Eller en anakonda eller en antilop.

Husseins dröm

Hussein sitter och ser på svensk television. Plötsligt dyker både kungen och statsministern upp i rutan. De talar i munnen på varandra, men efter några sekunder upptäcker Hussein att de säger samma sak.

De berättar att från och med idag är Sverige en muslimsk stat. Sharialagar gäller och alla barn ska gå koranskola. Alla kyrkor ska byggas om till moskéer.

Då kommer sångerskan Lady Gaga in i studion iklädd bara potatisblast. Hon skäller ut både kungen och statsministern för deras brist på respekt för demokratin. Hussein blir lite förvånad ut för att Lady Gaga talar så flytande svenska.

Strax efter kommer fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic in i studion och instämmer i kritiken. Han påminner kungen och statsministern och att det är Zlatan som är den ende kungen värd namnet i Sverige. Sedan uppmanar han kungen och statsministern att gå ut och sparka boll istället för att hålla på med sådana här religiösa dumheter.