Kapitel 12

Olle får upp ett spår och följer det

När Olle tidigt på morgonen svänger förbi Coop på Oxtorget för att köpa en croissant och en kopp kaffe möts han av en löpsedel med följande budskap:

VÄXJÖ-

LÄRARE

anslöt sig

till islamsk

TERROR-

GRUPP

Han är inte helt överraskad, men blir ännu en gång irriterad över de så kallade mediestrategerna hos polisen som inte vet något om hur medierna fungerar och vilken effekt det har att tiga och skryta istället för att berätta sanningen. Nej, nu struntar jag i dem. Jag måste fundera lite hur vi ska komma vidare om Selma och jag hittar killen som förmedlade Knuts resa norrut.

Han känner på sig att denna utflykt snabbt kan leda till Knut. En knapp halvtimme senare stöter han på Selma utanför skolan i Lammhult.

– Hej Selma. Jag har ett förslag. Vi håller oss här på parkeringen och du försöker känna igen Knuts kompis. Om vi går genom rektorn och går runt i klassrummet blir det mycket mer uppståndelse och chansen blir mindre att Knuts kompis vågar ge oss värdefull information, säger Olle.

Selma tycker att det låter bra. De sitter i Olles bil och Selma berättar om vilken smart kille hon tycker att Knut är. Hon är noga med att utelämna det som inte har med somalierna att göra, till exempel hans stora intresse för Tumba-Tarzan och friluftsliv.

Deras diskussioner rör sig sedan över ett brett fält från flyktingar till ekologisk mat och barnuppfostran. Selma blir förvånad när Olle berättar att han har både små och stora barn. Hon är nöjd med att ha både stora barn och små barnbarn.

– Det kanske hade varit roligt att bli mamma vid 60 års ålder, men det var ju inget realistiskt alternativ. Fast vet vad som kommer att bli möjligt i framtiden, skojar hon.

Efter en timmes samtal släntrar en pojke över parkeringen, uppenbarligen på väg att få en utskällning för sen ankomst.  

– Titta, där är han, ropar Selma lite dämpat.

Olle genskjuter pojken och tar honom försiktigt i armen. Han presenterar sig och visar sin polislegitimation.

– Jag skulle vilja tala med dig. Det finns två sätt att sköta detta. Det ena är att vi går in i skolan och talar om för rektorn att jag ska hålla ett formellt förhör med dig. Då måste vi också kontakta dina föräldrar. Det andra sättet är att vi sätter oss i min bil och du får berätta för mig utan att det väcker någon uppmärksamhet, säger han.

Ahmed tycker att det sista låter absolut bäst. När han sätter sig i bilen känner han igen Selma och blir säker på det han redan hade anat om vad temat för samtalet skulle bli.

– Du kanske förstår att det handlar om Knuts försvinnande. Vad vet du om det? frågar Olle.

– Jag hjälpte honom att få skjuts till Stockholm, säger Ahmed och berättar öppet om hur det gick till att få kontakt med Hussein.

– Om du lovar att inte berätta att det är jag har berättat detta, så kan jag avslöja det jag har tagit reda på om Hussein.    

Olle lovar att han inte ska berätta det för någon, i varje fall inte i onödan. Han är ärlig med att det kan krävas av juridiska skäl, men han tror inte det. Han betonar att Ahmed måste vara beredd på att det går att lista ut vem informationen kommer ifrån.

– Det bryr jag mig inte om. Jag vill att du ska hitta Knut. Jag tycker att han har behandlats ojust av mina landsmän, förklarar Ahmed.

En stund senare har Olle inte bara ett namn på Hussein, utan en fast adress i Karlshamn, en adress i Tensta där han brukar hänga och uppgifter om bilmärke, färg och registreringsnummer på hans bil.

– Tack, du har varit till stor hjälp. Skynda dig iväg till din lektion så glömmer vi att det här samtalet har ägt rum, säger Olle.

Han tackar Selma för hennes ovärderliga hjälp och klappar på hennes kind, både för att han gillar Selma och för att han är nyfiken på hur så rynkig hy känns att ta på.

När Selma har åkt iväg bestämmer sig Olle att fortsätta sina spaningar på sitt eget informella sätt. Han styr mot Stockholm.

Samtidigt i Somalia. Ivan är på väg till jobbet i samma Toyota som han skjutsades runt igår. Bill och Bull som han i tanken kallar sina två vardagslivvakter har delat på sig. Bill kör bilen med sitt automatvapen mellan sig och Ivan. Bull står på flaket och spanar med sitt vapen skjutklart.

De kommer fram till vad som tycks vara en enkel restaurang. På väggen utanför visas bilder på maträtter som Ivan känner igen från lunchen igår. Bill pekar med vapnet in mot restaurangen och Ivan förstår att det betyder att han ska gå in på krogen.

Det ser ut som en enkelt och folkligt lunchställe. Ännu så länge finns där inga gäster. Ännu en beväpnad man pekar mot en dörr, som visar sig vara ingången till köket. En kock håller uppenbarligen på att förbereda dagens mat och pekar ut vad som ser ut att vara en skafferidörr. När Ivan går genom den kommer han in i ett stort kontorslandskap i en gammal industrilokal. Ivan försöker definiera vad det luktar och drar en snabb slutsats att det är en blandning av den härligt kryddade maten och den äckliga mögelstanken från byggnaden.

Här arbetar ett 20-tal män och några enstaka kvinnor. Några har bärbara datorer, som Ivan bedömer är bortåt tio år gamla. Vid ett skrivbord sitter Abdi och vinkar. Han går sedan runt och presenterar Ivan för alla som arbetar här. Några enstaka talar engelska. Nästan alla verkar ha namn som inte är så svåra att uttala, men många heter samma sak så Ivan kommer få svårt att hålla isär folk.

Abdi pekar på ett tomt skrivbord och förklarar att det ska bli Ivans arbetsplats den närmaste tiden. Sedan tar han med Ivan in i ett lite överdrivet pampigt sammanträdesrum. Där börjar han förklara Ivans arbetsuppgifter.

Abdi berättar att Ivan kommer att ha två övergripande huvuduppgifter under sin tid i Somalia. Den första är att intervjua alla som arbetar här om hur Al-Shabaab är organiserat och sedan försöka komma med förslag på hur de skulle kunna bli effektivare genom att använda datorer i större utsträckning. Den andra är att besöka en rad koranskolor runt om i Somalia och försöka att komma med förslag om hur undervisningen skulle kunna bli effektivare med nya metoder. De har troligen arbetat likadant de senaste 100 åren.

Abdi lovar att ju snabbare Ivar gör sitt jobb desto snabbare kan han resa hem till sin familj i Sverige igen.

– Let us start right now. Could you please show me the key people and the people who speaks English, ber Ivan och tio minuter senare är han igång med jobbet.

Samtidigt i Södertäljes utkant. Knut sitter och samtalar med Jamal, koranläraren. Knut har tagit sin uppgift att lära känna koranen på stort allvar, inte av de skäl hans lärare skulle vilja utan mer för att visa att mamma Matilda har rätt i sin strikta ateism.

– Det är inte svårt att hitta konstiga citat i Koranen. Under rubriken ”Om boningar och kläder” läser jag att Allah har skänkt oss husen till viloplatser och djurens hudar till de tält som ni lätt för med under färden. På vilket sätt har Allah skänkt oss husen? Jag råkar veta hur det ligger till med huset där vår familj bor. Pengarna till att köpa huset har mina föräldrar lånat av banken. Hur är Allah inblandad där? undrar Knut.

– Du måste förstå att allt som står i Koranen inte ska tolkas ordagrant. När det gäller husen så har Allah skapat förutsättningarna för en värld där vi människor kan bygga våra hus, försöker Jamal förklara.

Knut undrar vad meningen är att blanda in en symbolisk figur i något som egentligen är en affär mellan ett byggbolag, banken och föräldrarna. På vilket vis gör det världen lättare att förstå?

– Allt ska inte vara lätt, men det är jättebra att du försöker förstå. Ju mer du läser i Koranen desto mer kommer du att förstå, lovar Jamal.

Knut går vidare till ett annat konstigt citat han har hittat.

”Om tjuvars hårda straff. På en tjuv och en tjuvkona skall du avhugga båda händerna till straff för vad de har förbrutit. Detta varnande straff kommer från Allah, ty Allah är allsmäktig och allvis.”

– Hårda straff funkar inte. Se bara på USA, där väldigt många är dömda till jättehårda straff. Där finns till och med dödsstraff. Men det har inte alls gett effekten att tjuvar har slutat stjäla och mördare har slutat döda. Brottsligheten i USA ligger mycket högre än här i Sverige, tjatar Knut.

Jamal håller med Knut, och uppmanar honom att fortsätta att läsa i Koranen med ett kritiskt öga.

Sedan går Jamal in till sin dator och Istarlin kommer och sätter sig bredvid Knut. Hon har hört samtalet mellan Jamal och Knut och full av beundran. För Knut alltså.

Hassan använder sin lunchrast för att kolla sin mail. Det har kommit in över 100 svar på frågan om Knut som han skickade ut kvällen innan.

Många skäller på honom för att han beskyller det somaliska samfundet för att ha ett ansvar för vad de har läst sig till att Knuts pappa har ställt till med. Andra tackar för hans kloka initiativ och ytterligare andra kommer med konkreta tips om att de kan ha sett Knut. Han måste läsa igenom breven ikväll. Nu kallar en lektion.

Det visar sig att hans elever har hört talas om att Hassan och hans söner är inblandade i Knuts försvinnande och han får fullt upp med att försöka svara på alla konstiga frågor. Hans försök att föra över diskussionen till matematik lyckas inte så bra.

Han försöker istället använda intresset för Knut till att ta fram enkla matematiska problem av typen ”om Knut just nu är 100 mil från Växjö och har rest i 12 timmar, hur snabbt har han då färdats?” eller ”om Knut befinner sig 10 000 miles norr om Mogadishu, var kan han då vara?”

Detta har bara till följd att eleverna slutar fråga om Knut.

Under senare delen av eftermiddagen kommer Olle till Stockholm. Efter att ha irrat runt lite för att leta upp ett bra falafelställe kör han mätt och nöjd till den adress han fick av Ahmed. Han parkerar bilen och börjar gå på gatorna runt omkring för att hitta en risig Renault med rätt registreringsnummer.

Han känner sig lite främmande i en miljö, där inte många är födda i Sverige, men tycker också att det är lite exotiskt och spännande. Kanske skulle han kunna trivas med att bo här. Efter bara tjugo minuter hittar han rätt bil. Han skyndar iväg och hämtar sin egen bil och parkerar den bakom den risiga bilen med tre bilar mellan. Vad ska han göra nu? Vänta på att ägaren dyker upp. Han inser att det kan dröja länge, men har ingen bättre plan.

Det är hög tid att ringa hem och berätta att han inte dyker upp ikväll. Anna är tolerant mot att han måste improvisera i jobbet, men är också lite orolig för att han utsätter sig för faror. Olle försäkrar att även om han är ute på ett ensamt uppdrag utan back up så kommer det inte att vara farligt på något sätt. Förhoppningsvis är han tillbaka i Växjö redan imorgon kväll.

– Jag vill tala med barnen, säger Olle och de pratar sedan i nästan en timme. Till slut säger barnen att de håller på att få skavsår i öronen.

Efter ytterligare en halvtimme börjar Olle tycka att det är långtråkigt. Han ser framför sig att han ska sitta här och ha det hur långtråkigt som helst i ett dygn framåt. Då knackar en mörkhårig mycket vacker kvinna på bilfönstret.

– Är du ensam? Vill du följa med mig hem? frågar hon på mycket bruten svenska.

Olle inser att han kanske borde visa sin polislegitimation för att få henne att förstå att det inte är tillåtet att gå runt och ragga torskar, men han vill koncentrera sig på att hitta Knut.

– Nej, jag ska iväg, svarar han och startar motorn. Han har fått en ingivelse att åka till biblioteket i Rinkeby och låna lite läsning för natten. Biblioteket ligger vid Rinkeby torg och Olle parkerar otillåtet utanför ingången.

Han letar upp tre böcker som borde räcka även om han får tillbringa flera dygn i bilen. Han börjar med Att ha och inte ha av Ernest Hemingway. Filmversionen är en av hans favoriter. Den andra boken blir tveklöst Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri. En riktig tegelsten blir den tredje, Varg bland vargar av Hans Fallada.

Han kör tillbaka och med lättnad konstaterar han att bilen han spanar på står kvar. Han börjar läsa, men somnar vid midnatt.

När arbetsdagen närmar sig slutet i Mogadishu föreslår Abdi att de ska äta middag tillsammans. Det accepterar Ivan med glädje. Han har inte sett fram emot ännu en ensam kväll på hotellrummet, särskilt som han inser att det riskerar bli många ensamma kvällar och nätter på Jazeera Palace Hotel den kommande tiden.

Ivan uppskattar att de hamnar på en mer genuint somalisk restaurang än hotellets som skulle kunna finnas i vilket land som helst om han bortsåg från de tungt beväpnade vakterna.

Måltiden består av en rad smårätter, både sådana som Ivan känner igen och nya bekantskaper. Kamelkött med chokladsås är den mest udda, men mycket godare än Ivan hade förväntat sig.

Abdi vill veta mer om hur hans bror lever i Sverige och Ivan försöker så detaljerat som möjligt beskriva verkligheten.

Abdi frågar om Sahra verkligen bestämmer lika mycket som Hassan? Blir inte det helt galet?

Ivan känner sig tvehågsen. Som princip är han för jämställdhet, men i praktiken har han så länge han har bott tillsammans med Matilda varit den som bestämmer. Han svarar ärligt och drar parallellen med de svenska socialdemokraterna som i teorin är för demokrati, men i verkligheten vill vara de som bestämmer för maktens egen skull. Han inser snabbt att det var en liknelse som Abdi inte har en chans att förstå.

Apropå kvinnor frågar sedan Abdi om Ivar skulle vilja ha en vacker kvinna hos sig i sängen medan han är här i Somalia? I så fall kan han lätt ordna det, lovar Abdi.

Ivan sätter kamelköttet i halsen.

– No. Absolutely not, säger han utan att tänka efter.

– Do you have anything against dark women or a woman who is circumcised? frågar Abdi lite irriterat.

Ivan berättar att det är tvärtom när det gäller mörka kvinnor. Han tycker att de är mycket attraktiva. Det skulle vara spännande att ligga tillsammans med en somalisk kvinna, men han är gift och älskar sin fru och vill inte svika henne. Och han vill inte under några som helst förhållande ha sex med en kvinna som är omskuren. Sex är något som kräver ömsesidig njutning, förvånar han sig själv med att säga.

Dessutom låter erbjudandet som något som gränsar till människohandel. Intima relationer är inte något som ska göras upp av en tredje part utan ska vara en följd av ömsesidig attraktion förklarar Ivan.

Däremot skulle han gärna tillbringa kvällarna med att äta middag och diskutera med somaliska kvinnor och män.

Abdi lovar att försöka ordna det – även om det blir lite mer komplicerat än en kvinna för natten. De fortsätter diskussionen om könsroller i den somaliska och det svenska samhället. Det visar sig att de är mer överens än de hade trott. Ivan säger också att han vill lära sig mer om islam. Han berättar att hans fru är väldigt mycket emot alla religioner, men att han själv vill veta mer.

– This could be the start of a beautiful friendship, säger Abdi när de lämnar restaurangen.

Ahmeds dröm

Ahmed lämnar Lammhult med ambulans. Ahmed känner igen ambulansföraren från TV. Han säger att han heter Hans Rosling och även är läkare. I Växjö byter Ahmed och Hans till ett ambulansflyg, som Hans flyger själv. Det visar sig att Hans gärna vill operera Ahmed i Mogadishu för att visa att sjukvården i de flesta andra länder är lika bra som i Sverige.

Ahmed protesterar att han inte är sjuk, men Hans hävdar att han bara inte är tillräckligt undersökt, men det går också att ordna i Somalia.