Kapitel 16

Ivan föreslår en Al-Shabapp

På Ivans väg till kontoret är det stopp i ett gathörn. Abdi förklarar att det är för farligt att stå still i ett gathörn, så han gör en snabb u-sväng och kör en annan väg än den vanliga till kontoret.

Framme på kontoret börjar Abdi att fråga mer om hur det går till att göra en app till de smarta telefonerna.

Ivan förklarar att han inte kan göra det själv, men han känner folk som kan hemma i Sverige. Eftersom Al-Shabaab är en terrorstämplad organisation kan de säkert inte hjälpa till. Men Ivan har förstått att det bor många somalier i London. Bland dem finns det säkert it-killar som klarar att skapa en al-Shabapp. Det viktiga är att göra en bra specifikation på vad det är ni behöver. Det lovar Ivan hjälpa till med, om medarbetarna i organisationen tycker att det är en bra idé.

Abdi har en annan fråga. Via internet sänder Al-Shabaab en del filmer för att nå sympatisörer i hela världen. Skulle Ivan kunna tänka sig att var med i sådan film och intervjuas om hur han har upplevt sin tid i Somalia.

Utan att tveka svarar Ivan att han är osäker. Han berättar att han har lärt sig att tycka om Abdi och de andra människorna på kontoret, men är tveksam till att uttala sig på något vis som kan uppfattas som positivt om en organisation som sysslar med våld. Det är risk för att han kan råka riktigt illa ut när han kommer hem till Sverige och anklagas för att ha gjort propaganda för en terrororganisation. Han vill ha några dagars betänketid.

Det är inga problem.

Ivan känner att han börjar drabbas av det som han tror kallas för ”Stockholmssyndromet”, det vill säga en stigande sympati för sina kidnappare. Även om han kom hit på egen hand kände han sig i början som om han var kidnappad, men nu börjar han på ett konstigt sätt känna sig lite hemma med människorna här.

Det innebär inte att han inte längtar hem till Matilda och barnen. Han hyser en stigande längtan efter åt att få komma hem att ta avstånd från sitt tidigare sätt att styra familjen. Nu känns det viktigt att få visa att han har förändrats.

Han frågar Abdi om när han tror att de kan börja med arbetet på landsbygden och när det är läge för honom att åka hem. Abdi har inget riktigt svar på det. Svaret är att det hänger i hög grad på hur snabbt Ivan arbetar.

Bortsett från ett snabbt stopp i Oppeby, en förort till Nyköping, har Olles och Matildas färd gått direkt från Växjö till Pershagen. De stannar utanför grinden till koranskolan och Olle ringer upp Hussein som någon minut senare kommer tillsammans med Istarlin.

När Hussein diskret lämnat dem, berättar hon helt självmant att hon träffat Knut kvällen innan, men att hon lovat att inte berätta var han håller hus. Hon erkänner också på Olles fråga att de ska träffas igen, men hon vädjar till Olle och Matilda att inte följa efter henne.

– Om du träffar honom så kan du berätta att jag är i närheten och att han gärna får följa med hem. Hans far är kvar i Somalia, säger Matilda.

– Knut sa igår att han längtar efter dig, så det är inte otroligt att han vill följa med hem, svarar Istarlin.

Matilda tycker att det är tur att Knut har haft Istarlin som en trygghet i den nya värld han har levt i. Hon tänker att hon nästa gång Ivan ringer ska hon fråga honom vilket han tycker är farligast att åka tåg till och bo på hotell i Paris eller att sova i en skog i storstaden utan några som helst bekvämligheter.

Olle frågar Istarlin om hon har något annat råd hon kan ge dem nu när de ska ut och leta efter Knut.

– Ja, framför allt Matilda borde väl förstå hur Knut tänker. Sätt er in i hans situation.

– Har han talat med dig om Tumba-Tarzan?

– Ja, han verkar rätt fixerad vid honom. Det är lite konstigt eftersom Tarzan levde i en helt annan tid.

Olle och Matilda tackar Istarlin och hoppas att de kommer att träffa denna kloka flicka igen under trevligare omständigheter. De fortsätter med bilen till Tumba.

– Om Knut skulle välja mellan att och köpa färdig mat på ett snabbmatställe eller att gå på Ica och köpa ost och bröd, vilket skulle han välja? Och om han skulle välja snabbmat, skulle han föredra pizza eller hamburgare? undrar Olle.

Matilda är rätt säker på att han skulle välja en mexikansk pizza. Olle föreslår att de ska ta en pizza till lunch. De hamnar på Robbans pizzeria och passar på att visa bilden på Knut i telefonen men ingen hos Robban säger sig ha sett någon pojke som liknar Knut.

Proppmätta åker de runt först till restauranger, sedan butiker och sist skolor och visar bilden på Knut i mobilen. Inget napp, även om pizzabagaren på Picasso var lite osäker på en pojke som varit inne dagen innan och ätit en Mexicana.

– Det är precis vad Knut skulle ha valt, säger Matilda.

Det börjar närma sig kvällen och Olle bestämmer sig för att ta en sista chans. Han svänger in till polisstationen i Tumba och hoppas att han hittar någon polis han känner. Det visar sig att han har tur och den förste han stöter ihop med är hans gamle kompis från polisskolan, Gösta Andersson. Efter en kort resumé över deras respektive liv berättar den Olle korta versionen av Knuts förvinnande och Gösta lovar att fundera på samma sätt som Olle. ”Vad hade jag gjort om jag vore Knut och ville leka Tumba-Tarzan?”.

– Jag skulle inte bryta mig i någon sommarstuga eftersom jag är en laglydig person och det utgår jag ifrån att Knut också är. Min första spontana tanke är att sova i ett fågeltorn som finns nära samhället. Då får jag tak över huvudet och då slipper jag att ligga på marken, säger Gösta.

Han tror också att det kan vara en bra idé att kolla upp de sommarlovsaktiviteter som ordnas i kommunen. Om Gösta vore Knut eller Knut vore Gösta så skulle han tröttna på att harva runt i skogen och umgås med fåglar och ekorrar.

Gösta föreslår att de ska ta en gemensam lunch imorgon, så ska han höra med kollegorna på morgonmötet om de har några idéer.

Knut provianterade igår för att klara hela den här dagen utan att lämna skogen. Det gör att han kan gå på långa upptäcktsfärder i skogen. Han kan rätt mycket om fåglar så han prickar av alla de arter han ser och hör. Någonstans har han läst att för människor som lever isolerat i fängelser eller äldreboende kan djur vara ett viktigt sällskap.

Här i skogen känner han likadant. Idag ska han inte träffa en enda människa, men djuren är ett spännande sällskap. När han sitter i fågeltornet och spanar ser han förutom många fågelarter också flera rådjur, rävar och harar. Om några dagar tänker han gå ner från fågeltornet och sitta still länge med några bullsmulor för att kanske locka till sig och bli vän med några däggdjur som bor här.

Sedan ser han, ärligt talat, ännu mer fram emot kvällen i övermorgon. Då ska Istarlin komma på besök igen. Innan dess måste han gå och göra sig ren vid badplatsen i sjön, men han vågar inte gå dit när det är ljust för han har sett att det är en och annan badgäst som njuter av det varma vattnet i sjön.

Han funderar på hur polisen och familjen tänker bära sig åt för att få hem honom nu när han är på rymmen igen. Kommer de att skicka ut skallgångskedjor eller helikoptrar eller kommer skogen om några dagar, när de har listat ut att han följt i Tumba-Tarzans fotspår, krylla av folk från Missing People? Eller struntar de i honom eftersom han självmant stack från Olle?

Något självklart svar kommer han inte på.

När han tänker på Matilda, Bertil och Emma får han lite hemlängtan. Han är lycklig här i skogen och lycklig för att få träffa Istarlin igen, men han inser plötsligt hur mycket han längtar över den icke härskande delen av hans familj.

När Hassan kommer hem efter dagens sista lektion sitter det ett gäng grabbar i trappuppgången utanför familjens lägen.

– Vi vill tala med dig, mannen, säger en lång kille. Han låter aningen hotfull och Hassan kan inte låta bli att undra om de är islamister. Han hälsar ändå dem välkomna in.

Inne i vardagsrummet är det den långe som tar till orda. Hassan förväntar sig en islamistisk harang om kriget mot de otrogna, men den långe förvånar honom.

– Jag heter Haddad. Jag och mina kompisar tycker att det är ett superbra initiativ du har tagit med Muslimer för fred. Vi är intresserade av att starta en muslimsk ungdomsgrupp för fred. Vi alla har släktingar som har dödats i kriget och vi vill få ett slut på att bröder dödar bröder i islams namn. Det kan inte vara Allahs vilja. Vi vill diskutera med dig om hur vi ska gå vidare tillsammans, säger han.

De diskuterar en rad saker som de skulle kunna göra här i Växjö och en rad texter de skulle kunna sprida på social medier.

– Alla vi som har familjemedlemmar som har dödats i krig skulle kort kunna skriva ner deras historia för att ge en gripande bild av alla de människor som har dött alldeles för unga. Här i Växjö skulle vi kunna gå runt och snacka med alla unga muslimer som vi känner, föreslår Haddad.

Hassans familj kommer hem och de besökande grabbarna går efter att ha bestämt träff med Hassan om två dagar. Sahra värmer sambosas och de äter tillsammans, ivrigt diskuterande om allt som har hänt genom Hassans upprop.

– Det som oroar mig är att några ska få för sig att undersöka hur mycket jag egentligen kan om Koranens fredsbudskap. Sprid det inte utanför familjen, men jag har väldigt dålig koll på Koranen. Mitt budskap här är mycket önsketänkande, men de krigshetsare som använder Koranen som argument har nog ännu mindre koll på skriften än jag, säger Hassan.

En stund senare slår Hassan på datorn och har hundratals mail att läsa. Det översta har rubriken ”Dö din hund!”

Texten går ut på att skribenten vill skära hjärtat ur kroppen på Hassan och slänga det till hundarna. Han, för även om brevet är anonymt är det sannolikt skrivet av en man, hotar med att alternativt spika upp Hassan i ögonlockarna och låta honom blinka ihjäl sig. Ett tredje alternativ handlar om vad skribenten vill göra med Hassans könsdelar. Det är inte något som ger njutning. Några argument framförs inte varför skribenten vill göra Hassan illa, men han anar att det har att göra med uppropet för fred. Skribenten passar också på att hylla det heliga kriget.

Hur någon kan kalla ett krig heligt övergår både Hassans fantasi och förstånd.

Matilda och Olle gör det enkelt för sig och äter middag i Scandics restaurang. Olle skissar på en plan för morgondagens aktiviteter.

– Vi börjar med att söka upp fågeltornet Gösta berättade om. Timmarna kring lunch vandrar vi runt i Tumbas centrum om vi kan kalla det för centrum, men du förstår vad jag menar. Rimligen är han hungrig då och söker upp något matställe eller någon butik, Framemot senare delen av eftermiddagen och kvällen försöker vi smälta ihop med väggen vid ingången till Tumba station. Det finns en god chans att Knut kommer för att träffa Istarlin då. Verkar det vettigt?

– Absolut, säger Matilda och nickar.

De släpper det polisiära och går över till att tala om det familjära. Matilda undrar över hur det känns att vara gift med en så mycket yngre kvinna och att ha barn med så stor åldersspridning. Olle försäkrar att ålder inte är någon stor fråga i deras familj. Visst händer det att folk frågar om barnen är hans barnbarn, men han har lärt sig att hantera det. Svårare är att hantera när barnen blir retade för att deras farsa ser ut som en farfar.

– Men det är för sent att göra något åt det nu. Det är inte aktuellt att adoptera bort barnen till en yngre far. Allt oftare tänker jag tanken att Anna tröttnar och vill ha en yngre man om några år när min kropp har blivit skröpligare. Ännu så länge har den inte åldrats särskilt mycket i något avseende. Normalt tränar jag flitigt både med löpning och på gym. Vi poliser uppmuntras till det, avslöjar Olle.

– Du verkar väldigt vital för din ålder, säger Matilda beundrande.

– Jag vill inte vara vital för min ålder. Jag vill vara vital, svarar Olle med lite irritation i rösten.

Matilda rodnar och ber om ursäkt. Hon för själv in samtalet på hennes och Ivans relation, som så många frågar om. Få fattar hur hon kan låta sig hunsas av honom. Det händer till och med att människor frågar henne om Ivan är en väldigt god älskare. Något annat kan de inte tänka sig att han skulle kunna tillföra i Matildas liv.

– Jag har inget att klaga på i det avseendet, men förälskelse är något komplicerat. Det var många saker som sammanföll när jag träffade Ivan för länge sedan och föll handlöst. Ömsesidigheten var en sak som gjorde att den första tidens passion som normalt tar slut på en månad varade i flera år. Vi var oskiljaktiga och levde lyckliga i vår tvåsamhet. Det var när barnen kom som jag började märka Ivans mörka sida, viljan att bestämma och styra över familjen. Långsamt blev han allt mer kontrollerande, argare och mer intolerant. Men någonstans i min kropp och själ fanns förälskelsen kvar. Det är först nu i samband med Knuts försvinnande som förälskelsen har släppt. Jag är lite orolig för hur Ivan har det i Somalia, men jag har upptäckt att jag inte längtar efter honom. Tvärtom är det rätt skönt att vara av med hans tjat om allt som han tror är farligt, men som verkar bara ännu ett vapen i hans härskande, säger hon.

Olle berättar att han också hade sådana sidor i sitt första äktenskap. Då uppfattade både han själv och hans förra fru det som svartsjuka, men nu tror han att det var mer komplicerade känslor än så.

– Det viktiga är att jag nu har bestämt mig för att jag ska vara kärleksfull och prestigelös både i relation till Anna och barnen. Så gott det går försöker jag sätta mina egna intressen i andra hand.

Till desserten kommer de in på sina förhållanden till religionen. De upptäcker att de har en liknande inställning till religion, att de är irriterade över irrläror med sina rötter i en annan tid och båda hyllar istället verkligheten. Hur har de blivit så skeptiska mot alla religioner?

– I mitt fall var det min mor som i hög grad förstörde min barndom och mina tonår. Hon påstod att allt som var roligt, utom möjligen Åsa-Nisse, var syndigt. Jag växte upp med ett ständigt dåligt samvete för jag lockades av bio, fotboll, kortspel, rockmusik och tjejer. Jag tvingades att varje vecka genomlida både tråkiga gudstjänster och gudstjänster med ett provocerande inhumant budskap. Jag minns en präst som försvarade USA:s angreppskrig i Vietnam med att det var ett religionskrig för kristna värderingar, berättar Olle.

Han fortsätter att avslöja att han som tonåring inte vågade närma sig tjejer av rädsla för att bli förförd till syndiga handlingar. Han kunde alltid se sin mors tårar framför sig, när han kom för nära flickor. Det var i alla fall bättre att hålla sig undan än att tvinga unga kvinnor att dölja sig för att inte fresta männen, men ett naturligt förhållande utan att blanda in konstiga läror från förr hade gjort Olles ungdom så mycket bättre.

– Att jag under mitt första äktenskap var notoriskt otrogen var troligen ett sätt att ta igen det jag missade i min ungdom eller kanske bara en dålig ursäkt, gissar Olle.

Matilda berättar om en uppväxt som delvis liknar Olles, men som inte var lika fördömande.

– Mina föräldrar var inte lika strängt moraliskt förkastande som din mor. Istället hamnade vi i ständiga diskussioner om mer metafysiska frågor. Hur kan en gud ingripa i det som händer i världen? Hur kan någon som inte finns höra bön? Vilka vetenskapliga bevis finns det exempelvis för skapelseberättelsen? Även hemma hos blev det gråt och tandagnisslan, när jag vägrade att acceptera läror som inte har sin grund i verkligheten utan i skickligt skrivna men osannolika berättelser från förr, säger Matilda.

Olle berättar att han har många goda vänner, som är varmt troende kristna, muslimer och judar.

– De störs i olika grad av min religionsallergi, men de flesta accepterar den. Jag tycker också att det är skönt att veta att det bland dem finns många människor som är humanister i religionens namn. Deras känsliga och varma hjärtan väger lite upp allt ont som gjorts av korsfarare, inkvisitionen, pedofilpräster och talibaner, säger han.

Religionsdiskussionerna böljar fram och tillbaka och sköljs ner med rätt många glas rödvin. Klockan är 22 när Olle föreslår att de bryter upp för att tidigt imorgon gå mot fågeltornet, där Knut kan vara.

– Du. Vill du följa med upp till mitt rum? Jag tror att jag kan erbjuda en upplevelse som du inte har varit i närheten av, säger Matilda.

Olle tvekar inte ett ögonblick.

­– Tack för erbjudandet, men nej tack. Nu är jag alldeles för gift för att göra det.

– Inga problem. Glöm att jag frågade.

Ivan har ägnat en stor del av sin somaliska dag åt att skriva någon slags kravspecifikation för en app som ska kunna användas för att samordna verksamhet, som han föredrar att uttrycka det, trots att han är medveten om att verksamheterna kan vara terrorattacker. Han känner sig illa till mods, men formulerar inom sig någonting i likhet med ”om man har tagit tjuren i båten får man ro honom iland”.

Han kommer tillbaka till hotellet ovanligt sent, vid 19-tiden och han har knappt kommit upp på rummet förrän telefonen ringer och han får ett meddelande om att han har gäster nere i receptionen. Där visar det sig vara Cambaro och Leylo från kontoret, båda uppklädda i mycket åtsittande svarta klänningar, men med huvudduk som lite tog ner lite av den sexighet som de verkade sträva efter.

De berättar att de hört av Abdi att Ivan gärna vill ha sällskap vid middagen och undrar om det är OK att äta med dem. Ivan försäkrar att vill inget hellre än att ha sällskap vid matbordet. Han tar upp de frågor han diskuterade med Abdis familj kvällen innan. Kvinnorna är lite diffusa i sina svar. Han anar att frågorna är kontroversiella.

Kvinnorna för snart in samtalet på hur livet är i Sverige. De har båda släktingar både i Borlänge och Stockholms förorter och skulle gärna åka och hälsa på dem. Ivan misstänker att det bara är en omskrivning av att de vill flytta till Sverige.

Han anstränger sig lite för att inte ge en överdrivet positiv bild av Sverige. Den svenska regeringen har börjat göra allt vad den kan för att hindra fler flyktingar från andra kontinenter än Europa att komma till Sverige. Nationalistiska svenska svin gör vad de kan för att göra livet svårt för flyktingar och andra invandrare. Dessutom har vi ett klimat som ingen av er skulle gilla. Andra saker är bra. En stor fördel är att svenskar har stor frihet att tro och tycka det de vill.

Plötsligt spiller Cambaro oförklarligt en slev köttgryta i sitt knä. Hon frågar Ivan om hon kan använda hans badrum. Det är svårt att neka. Leylo får sitta kvar vid bordet medan Ivan tar hissen upp till rummet med den generade Cambaro. Hon glider in i badrummet medan Ivan sätter sig vid skrivbordet och bläddrar i en bok som han haft med sig. Två minuter senare ser han i spegeln att Cambaro kommer ut helt naken ur badrummet. Hon går raskt fram till Ivan och lägger armarna om honom. Hon snurrar stolen ett halvt varv så att Ivan sitter med ansiktet strax under hennes bröst.

– No, no, no! I do not want this. Go and get dressed. I am a married man, skriker Ivan och låter nästan lika arg som han kunde göra förr. Cambaro skyndar in i badrummet, kommer snabbt ut med en delvis våt klänning och kungör att nu åker hon direkt hem.

När Ivan kommer tillbaka till Leylo vid bordet frågar hon inget utan fortsätter konversationen som om inget hade hänt. Det visar sig att hon är väl bevandrad i västvärldens populärmusik. Hennes favoriter är lite oväntat countrymusiker från USA. Bland hennes favoriter finns Emmylou Harris, Gram Parsons, Shelby Lynne, Willie Nelson och Dixie Chicks. Hon hävdar den gamla, men sanna, klyschan att bra countrymusik har en unik ärlighet i både text och musik.

Hon är också bevandrad i världspolitiken och drar en rad skämt om Donald Trump. Ivan försöker smickra henne med att humor skulle ha vara ett somaliskt nationaldrag, om sådana funnes. Sedan för han in samtalet på det som han tycker vara intressant, relationer mellan män och kvinnor i Sverige och Somalia. Han berättar den sorgliga historien om Knuts rymning och om familjen som har vänt sig mot honom på grund av hans vilja att bestämma. Skulle något sådant vara möjligt i Somalia?

Leylo ler ett leende ljust som den somaliska solen. Hon förklarar att det finns kvinnor som driver företag i Somalia och de driver det oftast självständigt utan att fråga mannen om lov. Men normalläget är ändå att männen bestämmer. Hon berättar om en viss sexuell frigjordhet, som omfattar bägge könen, men som ändå på något sätt är på männens villkor.

Det är lätt för en utomstående att tro att livet i Somalia ligger mer än 100 år efter utvecklingen i västvärlden, men Leylo försäkrar att det är en illusion. Allt fler har internet och det innebär att utvecklingen på en del områden går mycket snabbt. 

Leylo och Ivan har det trevligt och de upptäcker båda plötsligt att klockan är mycket. Leylo lägger sin hand på Ivans och säger att hon förstår att Ivan är gift och har en sträng moral. Men om det skulle vara så att han av något skäl har ändrat sig, så skulle hon gärna tillbringa natten med honom. Hon lovar att inte berätta för någon.

Han försäkrar att han tycker att hon är mycket attraktiv, både genom sin fantastiska skönhet, men också genom sin klokhet och humor. Hjärnan är kroppens mest erogena zon, hävdar Ivan. Om han inte vore gift så skulle han inte vilja något hellre än att tillbringa natten med Leylo. Men nu har han redan ställt till med tillräckligt mycket i familjen, så trots den starka frestelsen måste han tacka nej.

Haddads dröm

Haddad står i en talarstol på Sergels torg. Hela torget är fyllt med folk av olika nationaliteter. Han talar om fred och om guds vilja som går över nationsgränser och religionsgränser. Jublet vill inte ta slut när han har talar färdigt.

När han kommer ner ur talarstolen kommer Bruce Springsteen fram till honom och säger.

– Well done! Would you like to be the boss for a while. I may retire when I am 70 and need to find a new boss.

Utan att tveka säger Haddad nej. Han trivs bäst hemma i Araby i Växjö tillsammans med sina goda vänner. Då föreslår Bruce Springsteen att de ska ge sig ut på en gemensam fredsturné. Bruce lovar att han ska lära Haddad både att spela gitarr och hasa på knäna på scenen.