Kapitel 17

Hassan får svårt att hinna med skolan

Just när Hassan har vaknat ringer det på dörren. Klockan är nio, så han har försovit sig, Han drar på sig ett par byxor och springer och öppnar utan att tänka på vem det kan vara som vill in. Sahra har gått till jobbet och barnen njuter sovande av sitt sommarlov.

Utanför står en man och en kvinna som presenterar sig som reportrar från Aftonbladet. Skribenten heter Liam Larsson och fotografen Nadia Gyllenkrok. De ber om ursäkt för att de kommer oanmälda, men säger sig ha försökt ringa utan att få svar.

Hassan ursäktar sig för att han inte har hunnit svara alla som hör av sig om hans fredsupprop.

– Jag borde åka till skolan strax men har försovit mig. Ni är välkomna att komma in och delta i min försenade frukost, säger han och det tackar de ja till samtidigt som de undrar om inte skolorna i Växjö har sommarlov. Abdi berättar att han undervisar i ferieskolan för de elever som behöver extra undervisning.

De frågar mest de vanliga frågorna om hur förvånad han har blivit över att hans upprop har fått ett sådant starkt gensvar i hela världen.

– På sätt och vis är jag inte förvånad, eftersom de flesta människor borde välkomna fred. Alla borde tycka att det är bättre att sitta vid sitt frukostbord och föra fredliga diskussioner än att vara ute med sitt automatvapen och döda oskyldiga människor och samtidigt i varje ögonblick själv riskera att bli skjuten eller rent av torteras till döds. Jag hyllar hellre den heliga frukosten än det heliga automatvapnet eller det heliga kriget, säger Hassan.

Reportrarna vill veta om alla som hör av sig till Hassan är lika positiva till hans fredsbudskap.

– Nej, verkligen inte. Det senaste dygnet har jag fått många brev från människor som hotar att tortera och döda mig. Att läsa vad de vill göra med mina könsdelar är ingen trevlig läsning. Ofta hänvisar de till någon gud. Det verkar finnas alldeles för mycket ondska inom alla religioner. Jag har sett här på området hur unga killar klottrar budskap, där de hyllar ondska och fruktan. Det är obegripligt för mig. Fred, kärlek och vällust är ju så mycket mer lockande än krig, hat och smärta. Eller vad tycker ni?

Reportrarna säger sig båda vara neutrala i alla frågor, men Hassan tror ändå att de föredrar kärlek framför hat och vällust framför smärta. De frågar vad han tror att den här ondskan kommer ifrån, är det från religionen?

Nej, det tror inte Hassan.

– Mina iakttagelser säger mig att det är små, förkrympta mäns och gamla bittra förlorares sätt att manifestera någon form av makt. Visst finns det onda kvinnor, men det är sällsynt. Männen är hotet mot mänskligheten, inte kvinnorna. Rätta mig om jag har fel.

Nu kan inte Liam hålla sig.

– Du kan väl inte göra halva världens befolkning ansvariga för vad ett gäng stollar i Mellanöstern och på Afrikas horn hittar på, säger han.

Nadia är snabbare att svara än Hassan.

– Menar du att Sverigedemokraterna, fascisterna i Ungern och Donald Trump, bara för att nämna några hatiska exempel, kommer från Mellanöstern eller Afrikas Horn?

Hassan förklarar att det absolut inte handlar om att göra alla män ansvariga, men att det definitivt finns män med maktambitioner i alla länder, i alla socialgrupper och inom alla religioner. Det är alltid individer som är ansvariga för sina handlingar, men för att förstå frågan om krig och hat gäller det att kunna se strukturerna

Liam gör en undanglidande manöver med en annan fråga:

– Jag har förstått att du känner Knut, den lille pojken som har hållits fången på en koranskola. Har din vänskap med Knut och hans familj påverkat ditt utspel om Muslimer för fred?

– Allt vi upplever påverkar oss, men idén till mitt utspel om fred kommer mer från att jag har förstått att det finns unga män här på området med sympatier för islamistiska terrorgrupper. Sedan tror jag inte att Knut har hållits fången i någon koranskola. Han har själv sagt att han var där frivilligt.

Hassan tar den sista söta slurken ur kaffekoppen och ser att klockan har blivit alldeles för mycket. Han ursäktar sig med att han måste åka till skolan för att inte missa dagens första lektion.

Nadia frågar om hon får ta en snabb bild och Hassan låter sig porträtteras skäggig och slarvigt klädd på balkongen med Arabyområdet som bakgrund. Sedan släpper han ut reportrarna och strax efter springer han till bilen utan att inse att han har glömt sin axelväska med datorn, där alla förberedelser för dagens lektioner finns.

Olle och Matilda går i skogen för att hitta fågeltornet, där de tror att Knut kan vara. Stämningen är avspänd, trots det lite oväntade slutet på gårdagen. Ingen av dem har tyckt att de har anledning att be om ursäkt för någonting. Båda inser att kärlek är finare än hat, fast kärlek kan också vara av fel sort.

Vädret är vackert och de enas om att promenaden är en njutning.

– Knut lider nog ingen nöd här, säger Matilda hoppfullt.

– Nej, så länge han har pengar kvar och vädret är så här vackert lider han ingen fysisk nöd, men jag är helt säker på att han längtar efter sin underbara mamma, svarar Olle.

– Tack! säger Matilda och smeker Olles kind.

Med hjälp av Olles mobiltelefon hittar de lätt fågeltornet som Gösta har berättat om. Uppe i tornet är det tomt, men Olle ser några färska smulor som ser ut att härstamma från smörgåsar. Det verkar som om någon har varit här, men har lämnat platsen med lite bidrag till småfåglarna. Olle tycker inte att det är så märkligt att någon har fikat i ett fågeltorn, men han tycker inte att vore oväntat om det var Knut. När Olle spanar ut över omgivningen ser han inte något som rör sig mer än några fåglar.

– Knut kan ha sovit här i natt och gett sig av tillfälligt. Om det är så att han sover här på nätterna och redan har gett sig av kommer han troligen inte tillbaka förrän framåt kvällen. Tycker du att vi ska gå runt lite här i skogen och hoppas att vi hittar några spår eller ska vi gå tillbaka och hänga lite i centrum innan lunchen med Gösta?

Matilda föreslår att de går i skogen en timme och sedan in till centrum. Olle samtycker. Han berättar att sjön heter Getaren och föreslår att de går runt den och sedan tillbaka. De konstaterar att det blir en lång promenad, men det finns i alla fall en stig runt sjön och de har båda bra skor.

Lite senare än de tänkt kommer de till Tumba centrum och får gå direkt till lunchrestaurangen, där Gösta väntar. Det blir en nostalgilunch som helt lämnar Matilda utanför. Hon sitter och pillar på sin telefon medan Gösta och Olle talar om gamla minnen.

Knut har just ätit sin frukost när han hör röster på avstånd. Han tar sina saker och springer snabbt ner och gömmer sig i det täta buskage, där han brukar gömma sin ryggsäck när han lämnat tornet. Genom lövverket ser han ändå uppgången till fågeltornet och efter några minuter kommer Olle och mamma Matilda och går uppför trapporna. Hur har de hittat hit? Istarlin har lovat att inte berätta för något och han litar helt på henne.

Ska han springa fram och krama sin mamma? Nej, han väntar i alla fall tills han har träffat Istarlin en gång till.

Efter en stund i tornet ser han Olle och Matilda komma ner. Han hör dem säga att de ska gå runt sjön och sedan in till centrum. Han häpnar när han ser sin mamma flera gånger smeka Olles kind.

Knut beslutar raskt att han själv ska skynda sig till centrum och handla mat på Lidl för att sedan återvända till skogen, fast på en annan väg än den vanliga via Storvretsvägen.

Vad kan han köpa som smakar gott även kallt? En förpackning färdigstekta pannkakor, en burk sylt och en liter mjölk skulle han stå ut med att äta två gång. Till morgondagens frukost ska han köpa en fruktyoghurt, två frallor och en liten förpackning juice.

Han kanske ska köpa en tidning också för att se hur länge vädret förväntas att vara så här fint. En tanke slår honom: Hans äventyr med rymningarna, tiden i koranskolan och tiden i skogen kommer att väcka stor uppståndelse i skolan i höst. Hur mycket ska han berätta? Vad ska han absolut inte berätta? Knut blir osäker, men inser också att han har ett hav av tid att fundera på detta. En dag i skogen är en sjö av tid och en vecka i skogen är ett hav av tid.

Även om han gillar att vara i skogen så fattar han att han inte skulle vilja bo i skogen eller på landet för alltid. Han gillar Växjö och vill bo där, trots att han egentligen skulle kunna bo var som helst eftersom han ändå sitter så stor del av sin tid framför datorn.

Det får honom att tänka att han gärna skulle ha fördrivet tiden här med Pokemon Go, men han tror sig veta att han genom att ha telefonen påslagen blir lätt spårbar för polisen via sin telefonoperatör.

Ivan sitter och filar på sin kravspecifikation när Abdi kommer fram till honom och förslår en fika. Han vill veta hur gårdagskvällen hade varit. Ivan förklarar att han inte kommer att låta sig förföras, hur många och hur vackra kvinnor Abdi skickar till honom. Bortsett från att han är gift, så tycker han att det är kvinnoförnedrande att göra dem till ett objekt som gäster bjuds på.

Abdi säger sig förstå Ivans poäng, men att det inte riktigt är som han tror. Kvinnorna här på kontoret tycker verkligen om Ivan och dessutom är de nyfikna på hur det skulle vara att ha sex med en vit man.

Även om Ivan har haft liknande tankar, fast tvärtom, så tycker han att det är ett rasistiskt sätt att tänka. Kärlek, både själslig och kroppslig, är väl något mellan individer, människor, inte hudfärger. Efter lite eftertanke håller Abdi med och lovar att han ska ta upp den diskussionen med kvinnorna på kontoret.

– I did not expect this when you came here, but now I realize that you are making me more and more european. If you spend much longer time here I might be like you, turning both machine guns and women down.

Ivan skrattar och erkänner:

– You could not imagine how much I have changed the few days I have been here. Maybe not the way you want. I do not think that I ever will be a muslim, but I might return home as a feminist. And I’ll alway speak well about you country.

Abdi undrar om det är något annat han kan göra för att göra Ivans vistelse i Somalia mer spännande eller mer behaglig. Ivan konstaterar att mer spänning behöver han inte, men han har insett att han saknar motion och äter för mycket. Han skulle uppskatta en långpromenad tillsammans med Abdi.

Hans somaliske vän påpekar att det finns ett gym på hotellet, men lovar också att de kan ta en promenad imorgon och uppmanar Ivan att klä sig svalt och ta på bekväma skor. Han gör också klart att Bill och Bull måste följa med och skydda dem från alla former av våld.

Hassan kommer hem efter att ha tillbringat ännu en okoncentrerad dag i skolan. Telefonen surrar ständigt om han har den på. Det ringer vanliga människor som vill berömma, föreningar som vill att han ska komma och tala på möten och medier som vill att han ska säga något klokt och klatschigt som de kan göra rubriker på. Plötsligt har han blivit någon slags auktoritet på allt möjligt och får uttala om det mesta.

Han har inte hittat något bra sätt att hantera detta på. Det är omöjligt att svara alla, men han vill svara så många som möjligt av dem som håller med honom och vill föra rörelsen vidare. Hatarna har han ingen anledning att ägna någon uppmärksamhet. Hittills har kontakterna med medierna varit lyckade, så dem fortsätter han gärna att tala med.

När han slår på datorn råkar han hitta ett mail från en landsman i Tumba som ett svar på mailet om Knut, som han skickade för några dagar sedan. Det är en landsman som verkar vara lika svensk som Hassan.

”Salam Hassan!

Först vill jag tacka dig för ditt fredsinitiativ. Det är verkligen något som behövs bland oss muslimer och jag lovar att stödja dig så gott jag kan.

Det jag egentligen skriver för är att jag tror att jag har sett den pojke du efterlyste. Flera gånger har jag sett honom gå längs vägen där jag bor, Storvretsvägen i Tumba. Jag har försökt att titta noga när jag har mött honom och nu tvekar jag inte. Det måste vara Knut. Vill du att jag ska tala med honom eller vill du göra på något annat sätt?

Med somaliska och snälla hälsningar från din vän

Abdikadir”

Hassan svarar snabbt och tackar. Han lovar att återkomma om han behöver hjälp, men först ska han rådgöra med pojkens mamma som är i Stockholm just nu. Hon vill nog helst hitta pojken själv.

Sedan ringer han till Olle, som verkar ovanligt glad och lika trevlig som alltid. Olle tackar för tipset och föreslår att Matilda och han posterar sig längs Storvretsvägen hela dagen imorgon. Om inte det fungerar så får de ta en ny kontakt.

Under tiden som Hassan har mailat och pratat i telefon har Sahra, Abdi, Liban och Abyan kommit hem. Alla medlemmarna i familjen är lite bekymrade för att Hassan verkar så stressad och pressad av den uppmärksamhet hans fredsinitiativ har fått. Sahra undrar om de inte kan få vara hans stab och avlasta honom en del arbete.

Hassan blir rörd av omtanken, och vill visa omtanke tillbaka.

– Hur har er omgivning reagerat? Har någon av er utsatt för något obehagligt för att jag har tagit så tydlig ställning mot islamismen?

– Visst, några killar i IS-gänget har talat spydigt som svennejäveln som tror att han är något, fast han troligen inte ens är en rättrogen. Men det har aldrig varit obehagligt för de allra flesta skolkompisar, framför allt tjejerna och de som har kommit från Syrien, har tyckt att du är fantastisk som äntligen har sagt sanningen att Allah vill ha fred, inte hat och bomber, säger Abdi.

Hassan kan inte låta bli att krama Abdi.

– På sjukhuset har du blivit en stor hjälte både bland infödda svenskar och muslimer. Det har till och med kommit fram flera läkare och sagt att de vill stödja din rörelse ekonomiskt för att du ska kunna arbeta på heltid med att sprida fredsbudskapet. Några enstaka har tyckt att ditt budskap är flummig och vill veta mer, både om vad du stöder dig på i Koranen och vad du kan göra för att få Putin, al-Assad och kanske i värsta fall Trump med på din fredslinje. De struntar väl för övrigt i Koranen, säger Sahra.

Abyan har inte hört någon på dagis säga något om det här.

– Jag har bara hört hur bra det du har gjort är. Ingen jag har träffat i skolan eller när jag spelade fotboll i Arenan har sagt något ont om dig. Många har sagt att jag måste vara stolt över min far som är så klok, säger Liban.

Hassan blir lite tårögd av de vackra orden. Han blir också berörd över det Sahra säger om bristen på tydlighet, inte minst därför att han själv har insett det hela tiden.

– Visst skulle jag vara väldigt tacksam om ni vill hjälpa mig. Ferieundervisningen som jag håller på med i skolan upphör den här veckan och sedan kommer jag ha mer tid att organisera allt som behövs och då vore det fantastiskt att ha er som hjälp.

Sahra föreslår att de firar allt bra som har hänt med en extra god köttgryta som hon lagade för några dagar sedan när hon fick tid över. De andra jublar.

Olle dyker upp för sent och urskuldar sig med att han talade med barnen och tappade kollen på tiden. Matilda har väntat en kvart i receptionen, men visar ingen sur min. De lämnar hotellet för en middag på en italiensk restaurang som heter Barolo. Pizzamenyn heter Pizza con amore och bakas med ekologiskt mjöl. Olle ser en ny glimt tändas i Matildas ögon.

Han kommer raskt åter in på ämnet religion:

– Jag måste säga något som jag kom att tänka på när jag vaknade tidigt i morse. Socialdemokraterna har svikit flyktingarna. Miljöpartiet har svikit flyktingarna. Vänsterpartiet är populister som aldrig vill ta ansvar för något, utan är nöjda med att stå vid sidan av och sätta bockar i kanten. De andra partierna har jag aldrig litat på i flyktingfrågan. Den svenska organisation som mest helhjärtat har ställt upp för flyktingarna är Svenska kyrkan. Det hedrar dem. Många biskopar och andra präster verkar ha ett stort personligt engagemang för människor som är på flykt från krig. Som religionsallergiker måste jag erkänna det.

Matilda håller med – om än lite motvilligt. Hennes förtroende för det som har med religion att göra är minimalt. Hon berättar att Knut har intresserat sig för detta med religion och han har helt anammat Matildas syn. Det är hon väldigt glad för.

Olle berättar om samtalet han fått från Hassan om mannen som sett Knut gå längs Storvretsvägen. Han föreslår att de sitter i bilen med uppsikt över vägen hela dagen imorgon. Det kommer sannolikt öka chansen att stöta på Knut.

– Du är polis. Jag litar på att du vet bäst i spaningsfrågor.

När den italienska maten serveras kommer de in på ämnet Italien och därifrån på resor i allmänhet. Det visar sig att båda gillar att resa, men Matilda får inte utlopp för sin längtan till fjärran länder för att Ivan är skeptisk mot att lämna den miljö, där han har total kontroll.

– Då måste du ha blivit förvånad när han åkte till Somalia, där han inte kommer att ha kontroll på något. Där får han vara glad om han inte blir instängd i en jordhåla och tvångsmatad med kamelkött, säger Olle.

– Nu är du lite fördomsfull. Visst blev jag väldigt förvånad över att Ivan åkte till Mogadishu, men Hassan har berättat mycket om Somalia när vi stått tillsammans på grabbarnas fotbollsmatcher. Han hävdar att Somalia med alla sina brister är mer civiliserat än du tror. När Ivan har ringt några kvällar har han berättat att hotellet har bor på är av hög internationell klass.

Olle frågar vart Matilda skulle vilja åka helst av allt.

– Oj, det finns många ställen. Jag har bara varit i Norge och Danmark och på några semesteröar som Mallorca och Kreta. Jag skulle vilja åka till Kalifornien, Sydafrika, Australien, Japan och Kina. Fast helst av allt vill jag åka till Kuba och dricka rom, bada på de vita stränderna och lyssna på musik.

Olle skrattar och berättar att Kuba är resmålet i hans drömmar också.

– Du och jag kanske kan åka dit tillsammans, säger Matilda. Olle svarar inte.

Innan de lämnar restaurangen gör Matilda klart att hennes erbjudande från igår kväll gäller även ikväll. Ola gör nästan lika klart att det inte är aktuellt. Matilda tycker att han låter lite tveksam och på vägen tillbaka till hotellet tar Matilda Olles hand. Hon lägger huvudet mot hans axel.

– Skärp dig! Jag vill, fast jag vill inte. Fresta mig inte för fan, säger Olle.

– Förlåt! Jag vill så gärna, svarar Matilda och släpper taget.

De går tysta bredvid varandra hela vägen tillbaka. I receptionen skiljs de åt utan ett ord.

Ikväll har inte Ivan någon besökare när han äter sin middag i hotellets restaurang. Han nöjer sig med en omelett och några glas mineralvatten och går sedan ner i gymmet inriktad på att överdriva träningen så att han får svårt att gå ur sängen i övermorgon. Han börjar med 45 minuter i högt tempo på en cykel och går sedan över till maskinerna med inriktning på armar och axlar.

Även om gymmet är luftkonditionerat är det betydligt varmare än hemma och svetten rinner i strida strömmar, men Ivans tankar är någon helt annanstans. Han tänker på hur lång tid det kommer att ta innan han kan åka hem. Han närmar sig slutet på arbetet med Al-Shabaabs it-upplägg och både lockas av och bävar inför en rundresa till koranskolorna på landet, även om han har förstått att han ska börja med skolorna här i stan.

Tankarna vandrar vidare till vilka reaktioner han kommer att möta när han kommer hem. Han inser att den svenska polisen kommer att vara intresserad av vad han har gjort under sin tid här och i vilken utsträckning det kan räknas som förberedelse för terrorism. Det kan bli så att han hamnar i arresten när han kommer hem.

Det hotet bekymrar honom mindre än vad familjen kommer att säga när han kommer hem. Vill de kanske inte veta av honom? Hur ska han förklara att han har förändrats? För varje dag sedan han skiljdes från familjen har han insett allt tydligare vilket svin han har varit i relation till familjen. Han är faktiskt förvånad över att Matilda har stått ut med honom i så många år. Nu när han har lärt känna människor i Al-Shabaab, tycker han nästan att han har varit värre än de.

Om han inte blir arresterad direkt när han kommer hem, så tänker han sig att han ska kalla till presskonferens och inte bara berätta om valda delar av det han har upplevt här i Somalia utan också ta tillfället i akt att ta kraftfullt avstånd från den person han har varit.

För att blidka familjen ska han snarast ordna med en gemensam vecka i Paris, där barnen och Matilda får bestämma vad de ska göra och han är deras ödmjuka tjänare.

Liams dröm

Donald Trump har ordnat ett stort lotteri där han låtit en dator dra namnet på en reporter från de största tidningarna i varje land. Det visar sig att Liam är vinnaren och han hämtas en sen kväll på Bromma av Donald Trumps privatplan.

När planet landar i New York är Donald Trump där och möter honom. Till Liams stora förvåning är Hassan från Växjö också med och han berömmer Liam för ett bra reportage.

Donald Trump börjar med att berätta att han har tagit med Hassan för att visa vilka förlorare människor från Europa är. Hassan kontrar med att Trump är en usel affärsman, en lögnare, en psykopat, en rasist och en skitstövel i största allmänhet.

Ett slagsmål utbryter mellan Hassan och Donald. Liam tar upp mobilkameran och fotograferar. Sedan får han en smäll.