Kapitel 22

Ivan, Hassan och Olle är nya människor

Nu är det höst, i slutet av oktober. Sommarvärmen har bytts mot höstkyla. Friluftsliv lockar inte längre inte lika mycket som i somras. Det är mer frestande att sitta inne och dricka varm choklad bredvid ett tänt ljus eller en brasa än att gå ute i skogen och frysa.

Många som bor i Växjö önskar att de bodde vid Medelhavet eller ännu längre söderut det närmaste halvåret.

De som har något viktigt att göra tar istället för att ägna sig åt friluftsliv tillfället i akt att koncentrera sig på att få dessa uppgifter gjorda. Till dem hör Ivan, Hassan och Olle.

Ivan har under hösten ägnat stor energi åt att be om förlåtelse från alla som han har burit sig illa åt mot under alldeles för många år. Han har ägnat ännu större energi åt att försöka förstå och förändra sitt beteende. Varannan vecka har han varit på samtal med en psykolog, som har gett honom redskap för att förstå och framför allt förändra.

Fortfarande har han svårt att se varför han har haft en så stark drift att bestämma över andra, men han har lyckats väl med att tona ner den sidan av sig själv. Vid ett tillfälle har han fått ett återfall i maktmissbruk. Det var när Emma ensam ville cykla ut till en kompis i Sandsbro, som Ivan sa nej direkt utan vare sig frågor, motivering eller förhandlingsutrymme. Både Emma och Ivan blev jättearga, men när Knut kom och påminde honom om vad han hade lovat så backade han direkt.

Han har upptäckt att framför allt han själv, men också Matilda och barnen har fått mycket mer tid över att göra roliga saker nu när de har slutat lägga tid och kraft på maktkamper. De gör oftare saker tillsammans, går på bio och konserter och går ut och äter på restaurang. Några helger har de ägnat åt att planera en lång resa genom Europa med tåg nästa sommar. Om det hade varit för ett halvår sedan hade de ägnat fritiden åt att kämpa om vilket som är roligast och minst farligt att göra. Nu enas de istället om att försöka göra allt som alla tycker är kul.

En dag får Ivan tre vänförfrågningar på facebook, från Idil, Combaro och Leylo. Han känner sig frestad att bekräfta, men efter viss eftertanke bestämmer han sig för att inte göra det. Skälet är att han vill lämna tiden i Somalia bakom sig. Samtidigt är han nyfiken på hur hans vänner har det och vilken väg utvecklingen har tagit inom Al-Shabaab. Han skickar ett mail till Leylo, men får inget svar.

Arbetet i skolan har blivit helt annorlunda. Eleverna uppskattar att han numera lyssnar på vad de säger och han tycker om att eleverna lyssnar på vad han säger. Rektorn har föreslaget honom att gå kurser som skulle lägga grunden för att anta nya utmaningar i jobbet.

– Om du fortsätter att utvecklas så här skulle du kunna bli rektor, när jag går i pension, säger han.

Det som har gjort Ivan mest lättad är att åklagaren definitivt har avskrivit alla misstankar om att han skulle ha främjat terrororganisationer. Olle har hjälpt honom att kolla om han är efterlyst någonstans, misstänkt för mord, och det är han inte – inte i några andra länder i Europa i varje fall.

Han känner sig riktigt nöjd, som en ny och bättre människa.

Hassan har blivit en lokal kändis. När han går på stan hälsar många som han inte känner igen på honom. Han anstränger sig för att hälsa tillbaka, rädd för att folk annars ska tro att han har blivit stöddig. Även på nationell nivå och i någon mån på internationell nivå är han något av en kändis i fredsbranschen.

Tillväxten av antalet följare på facebook har avstannat, men fler har engagerat sig och skrivit lokala upprop i gruppens namn på många andra ställen än Växjö.

Kändisskapet har också gjort att han får massor av inbjudningar till debatter om allt mellan himmel och jord. Han rensar hårt och säger nej till det mesta som inte handlar om fred.

En jobbigare sida av kändisskapet är att hat- och hotbreven blir allt fler. Det kommer minst ett allvarligt hotbrev och många fler hatbrev varje vecka, så polisen har bedömt att personskyddet måste fortsätta. Något mer konkret har inte hänt, men något av de hatfyllda hoten skulle kunna sättas i verket. Hassan tycker att det är jobbigt med personskyddet, men eftersom det oftast är trevliga poliser så uthärdar han sin ljusa skugga utan att klaga.

När de högerextrema hoten var särskilt många ringde Hassan upp Sverigedemokraternas lokala ledning och frågar om han kan få komma på ett av deras möten och diskutera hat och hot. Det får han inte. De tycker inte att de har något att stå till svars för, trots att Hassan kan visa att en del av meningarna i hatbreven är direkt hämtade ur deras partiprogram.

Abdi den yngre och Hassan har under hösten fått mycket bättre kontakt. Den unge Abdi har verkligen varit en klippa i fredsarbetet. Han ägnar flera timmar varje dag åt att svara på frågor på facebooksidan för fred.

Något som är på väg att förändra familjens tillvaro är att Sahra har sökt till läkarutbildningen i Lund, Göteborg och Linköping. Eftersom hon redan har kompletterat de ämnen hon behöver och för något år sedan klarade 2,0 på högskoleprovet är chansen god att hon ska komma in. Hassan är glad över att han redan har tagit ett ganska stort ansvar i hushållet, så han känner sig förberedd inför det nya livet med Sahra som en mer sällsynt gäst i hemmet.

Olle har gått i pension. Han bestämde sig för att han hellre ville tillbringa mer tid med barnen och Anna, slippa en byråkratisk organisation och ha mer tid att göra goda gärningar. Ju mer han har lärt sig om hur roligt och intressant det är att träffa flyktingar på språkfika och liknande aktiviteter, desto mer ointressanta har hans nörderier blivit. Han har inte aktivt besökt en svensk O-ort sedan Matilda och han var på väg till Tumba i somras.

Familjens resa till Orvieto blev däremot en stor succé. Höjdpunkten för Oskar och Oliva var besöket på Roms biopark, som på många sätt påminner om ett zoo. De har också ätit pizza varje dag med undantag från en onsdag då de valde pasta. Anna var minst lika nöjd med att få se mer vackert på en vecka som hon gör på ett år hemma. Vackra hus, vackra saker, vackra människor. Hon inser att skönhet inte är livets mening, men hon kan inte låta bli att njuta av allt det vackra i Italien.

Olle har haft tid att skriva en rad debattartiklar i flyktingfrågan, där han anser att det är självklart att alla flyktingar som kommer från kriget i Syrien ska få stanna. Han anser också att alla familjer på flykt ska kunna få möjlighet att återförenas.

I början tog han däremot en kontroversiell ståndpunkt när det gäller ensamkommande flyktingpojkar från Afghanistan. En bakgrund är att han har retat sig lite på att det nästan bara kommer pojkar, trots att flickorna i Afghanistan rimligen borde ha väl så stort behov av att lämna landet.

Han vet att pojkarna ofta mot sin vilja har skickats till Sverige av släkten som en spjutspets för att tjäna pengar och sedan få hit familjen. Han har hört att de som verkligen är barn gråter ofta efter sina mammor på nätterna och längtar efter att åka hem igen.

Hans första ståndpunkt var att dessa pojkar borde stoppas vid gränsen och skickas tillbaks till Afghanistan, eller till Iran om det är där de har bott. Visst det är våldsamt och farligt i delar av Afghanistan, där de här ofta kraftfulla pojkarna behövs för att bygga upp sitt land.

Däremot argumenterar han för att de som redan har kommit in i Sverige, lärt sig svenska och skött sig ska få stanna.

Olle hävdar också att genom att säga nej till ensamkommande pojkar från Afghanistan, som tvingats eller lurats iväg av sina familjer, kan vi på ett bättre sätt ta emot alla familjer som kommer från kriget i Syrien och som inte har något att återvända till.

Släpp in ensamkommande flickor istället. De är de verkligt förtryckta i de länder de pojkarna kommer ifrån. Så tyckte Olle i början av hösten.

Det mest obehagliga har varit att han har fått medhåll av rasister. Han är väldigt o-stolt över det och känner att han har misslyckats med att förklara varför han tycker som han gör. Eller har han tänkt fel? Olle börjar känna sig osäker.

Snart får han träffa några afghanska pojkar och lära sig mer om hur svårt de har haft det innan de kom hit och vilket elände det skulle vara för dem att återvända till ett land där de inte känner någon.

Så han vacklar och vänder. Det är viktigt för honom att kunna lyssna och byta åsikt.

Sedan lär han känna ännu fler afghanska flyktingpojkar med gripande historier om hur de under svåra umbärande tvingats hemifrån för att arbeta i Iran, där de utnyttjas och sedan har kastats ut för att så småningom komma till Sverige.

Han hör också att de afghanska pojkar som gått ut gymnasiet är eftertraktade på arbetsmarknaden. Visst finns det pojkar som bär sig illa åt i badhus, men det är få. Att bära sig illa åt mot kvinnor är ett beteende de delar med män från Sverige och många andra länder.

Olle funderar på om han ska upplåta familjens gästrum till ett ensamkommande flyktingbarn.

Tillsammans har Ivan, Hassan och Olle fortsatt att träffas för att hitta virtuella arenor för att driva frågorna som ska kunna omvända männen från maktkamp och våldsamheter till eftertanke och kärlek.

Vid ett tillfälle berättar Hassan att han i somras på TV hade sett filmen Den gode, den onde, den fule med Clint Eastwood i huvudrollen. Det kopplade han snabbt till Ivan, Hassan och Olle. Vem är den gode, den onde och den fule?

I verkligheten är de alla tre både goda och onda i lite olika grad, men ingen är särskilt ful. Ingen av dem är särskilt utseendefixerad heller.

Sedan kopplade Hassans hjärna filmtiteln till ett citat ur Koranen, då Allah ska sortera människorna i de onda, de goda och de främsta. Det får Hassan att tänka på att de alla tre tillsammans på gott och ont kan bli de främsta om de gör sitt bästa att tänka utanför sina egna själviska intressen.

Hassan konstaterar också att de tre männen är mer kreativa tillsammans än var och en för sig. När en av den kommer med en idé drar de andra två åt nya håll och kommer med helt nya uppslag, som gör att de unisont brister ut i:

”Oj, vilken bra idé!”

De påminner varandra hela tiden att se framåt och inte hålla fast vid gamla dogmer.

Senast de träffades fick de idén att nästa sommar arrangera en stor fredsfestival med några av världens mest kända artister. Olle jobbar på att få med musikaliska giganter som Neil Young och Paul McCartney. Hassan har lyckats locka flera imamer, den svenska ärkebiskopen och har till och med påven på gång. Ivan försöker på outgrundliga vägar få ett löfte om att Zlatan ska komma och dribbla ikapp med Messi.

Vid en planeringsträff har de bjudit in Knut.

– Visserligen är din far en yngling, men vi har kommit på att vi är ett rätt gubbigt gäng. Jag har räknat ut att vår medelålder är drygt 50 år. Vi har många idéer om hur vi vill förändra världen och det är viktigt att visa att gamla gubbar inte behöver vara griniga, men vi har svårt att nå de ungdomar som ska ta över framtiden när inte vi orkar längre. Därför undrar vi om du vill vara med i vår grupp? frågar Olle.

Han lovar att de ska se till att det inte går ut över Knuts skolarbete.

– Det är viktigt det ni gör, så det skulle vara spännande. De senaste åren har jag talat väldigt mycket med mamma Matilda, när farsan inte har varit hemma. Jag har märkt att jag allt oftare tänker som hon och väljer samma ord som hon. Det har gjort att jag ibland känner mig som en liten gubbe. Om jag räknar rätt i huvudet skulle medelåldern sjunka till drygt 40 om jag skulle vara med i gruppen, men risken skulle vara att jag snabbt skulle bli ännu mer lik en liten gubbe. Jag tror att det vore bra med en lite yngre person till. Skulle inte Abdi också kunna få vara med i gruppen?

Ivan, Hassan och Olle ser på varandra och säger sedan samtidigt:

– Självklart.

Knuts dröm

Knut fyller 13 år en vacker vårdag. Han har bestämt att fira födelsedagen vid fågeltornet i skogen vid Tumba. Alla är där. Hans egen familj. Hassans och Olles familjer. Istarlins familj. Per och Stig med familjer.

Den gamla bulgariska kvinnan som brukar tigga utanför Willys är också där med några av sina barn, som har kommit till Sverige för att övertala sin mamma att komma tillbaka till hemlandet.

Plötsligt kommer Tumba-Tarzans brorson och förgyller festen med anekdoter om hur beskedlig brottsligheten var på 1950-talet. Sedan kommer ett gäng hundar springande och slickar snabbt grädden av tårtorna.

En polishelikopter landar strax efter och poliserna arresterar hundarna.

Kapitel 21

Olle försöker förhindra att Ivan fängslas 

Tidigt på morgonen ringer Ivan till Olle och ger honom en sammanfattning av allt som har hänt. Olle gratulerar till friheten och berättar att de inom polisen ännu inte har tagit ställning till hur de ska hantera Ivans samröre med terroristerna. Hans personliga uppfattning är att det Ivan har gjort har han gjort för att få Knut fri. Dessutom är han helt övertygad om att Ivan inte på något vis ha deltagit i några väpnande strider. Det faktum att han flydde Somalia när han fick en chans talar också till förmån för Ivan, rent mänskligt. Sedan är det upp till åklagaren att bedöma hur det ska ses juridiskt.

Det hela handlar om i vilken mån han kan anses ha bidragit till främjande av terrorism.

– Vi kommer att behöva förhöra dig så snart som möjligt, säger Olle.  

– Jag skulle väldigt gärna vänta till efter lunch så att jag hinner ordna upp några saker.

– Det är inga problem. Jag utgår från att du inte smiter som Knut när jag hade hämtat honom på koranskolan, skojar Olle.

Sedan ringer Ivan till Smålandsposten och ber att få tala med reportern Robin Svensson.

– Hej, det här är Ivan Svensson. Jag vet inte om du kommer ihåg mig. Vi talades vid för en tid sedan när min son Knut hade rymt hemifrån. Då var jag extremt otrevlig och det vill jag be om ursäkt för nu. I gengäld kan jag ge dig något som jag tror kan bli ett scoop. Jag har just kommit hem från Somalia, där jag har lämnat landet efter att ha blivit vittne till ett dramatiskt mord på tre vänner till mig. Vid lunchtid ska jag till polisen för att försöka reda ut om mitt samröre med Al-Shabaab kan räknas som främjande av terrorism. Om du vill kan du få komma hem till mig nu på förmiddagen och jag kan ge dig hela historien.

Tio minuter senare ringer Robin på dörrklockan. Han kommer i sällskap med en fotograf, samma fotograf som var här igår och fotograferade Knut.

Ivan berättar öppet om allt som ha hänt utan att göra några försök att försköna sin egen insats. När han har hållit en nästan timslång monolog och kommit fram till sin hemkomst till familjen har reportern några följdfrågor.

– Det har framkommit att skälet till att din son rymde var att du ville bestämma över kvinnor och barn och hindra dem från att ha roligt. Var skälet att du åkte till Al-Shabaab att ni hade samma kvinnosyn och samma syn på demokrati?

– Nej, verkligen inte. Jag är den förste att erkänna att jag var en idiot när jag hindrade barnen från allt möjligt kul. Men det enda skälet till att jag åkte till Somalia var att jag ville få Knut frigiven, svarar Ivan.

– Frigiven? Din son hävdar ju att han var i koranskolan helt frivilligt.

– Jag vet det, men det var verkligen inte tydligt i den kommunikation vi hade innan jag åkte. Al-Shabaab utnyttjade det faktum att jag inte hade någon kontakt med Knut. Jag trodde att han var fången även om inte han själv uppfattade det så. Polisen i Sverige här var inblandad i den kommunikationen och de gjorde också bedömningen att Knut var fången.

Reportern Robin har fler frågor om skottdramat två dagar tidigare.

– En av männen som blev skjuten när du lyckades fly från Al-Schabaab har en bror här i Växjö. Känner du till om Al-Shabaab har fler kontakter här i Växjö?

– Brodern var någon slags administrativ chef för Al-Shabaab, men brodern här tar starkt avstånd från islamistiska våldsideologier. Du vet säkert att han har gjort ett upprop för fred som har fått stor spridning i hela världen. Brodern där var på väg mot en mer skeptisk hållning mot våld. Vi samtalade mycket och under den rätt korta tid jag var i Somalia och han ville hitta ett smartare, modernare och mer humanistiskt sätt att sprida sitt budskap.

Ivan avslutar med att han vill be alla, familjen, elever, kollegor och andra om förlåtelse för att han har varit en sådan idiot.

Medan reportern Robin har varit där har Knut suttit bakom en öppen dörr på sitt rum och tjuvlyssnat. När han gått söker han upp Ivan och vill, lite skamset, berätta om hur det gick till när Al-Shabaab blev inblandat i hans försvinnande.

– Det var en idé jag fick för att skrämma upp dig och den unge Abdi hjälpte mig att komma i kontakt med den gamle Abdi. Den nu döde gamle Abdi fick idén att driva det hela ett steg till för att kunna utnyttja dina kunskaper. Att det skulle ske hade varken den unge Abdi eller jag kunnat tänka oss, berättar Knut.

– När jag sedan utan egentligt våld hamnade på koranskolan i Pershagen kändes det mest som en del av mitt äventyr på rymmen. Däremot fick jag så småningom dåligt samvete, eftersom jag insåg att vi hade utsatt dig för stor fara.

Ivan förklarar att det är överspelat nu när han är hemma och att det gamle Abdi antagligen hade blivit skjuten även om inte Ivan varit där. Däremot anser han att far och son bör ha någon form av gemensam berättelse nu när polisen kommer att intressera sig för hans samröre med terrorister.

– Vi ska berätta sanningen och det är bra om vi berättar samma sanning, säger Ivan.

– Jag förstår. Du får väl berätta den långa versionen för då kan du utveckla det som verkar motstridigt, säger Knut.

Det tycker Ivan verkar vara en klok linje.

Knut mumlar lite besvärat och Ivan undrar vad det är han vill säga.

– OK, jag vill säga att jag är ledsen för att vi kontaktade Abdi för att skrämma dig. Förlåt! säger Knut.

– Du ska inte ta på dig skulden för det. Grundproblemet var att jag var en idiot, som drev dig på rymmen genom att kräva total makt över familjen, men jag lovar att det ska bli ändring på det, svarar Ivan.

Knut kramar lite valhänt om Ivan, som får tårar i ögonen.

Punktligt klockan 13.00 stiger Ivan in i polishuset och ber att få träffa Olle. Efter en stund kommer Emma ner och hämtar Ivan.

– Jag kommer att hålla i det här samtalet istället för Olle. Vi har enats om att han står lite för nära familjen Svensson för att klara av att göra ett opartiskt förhör, berättar hon.

De går in i ett förhörsrum med inspelningsutrustning och Ivan får börja med att ge Emma den långa versionen av allt som hänt. Han anstränger sig för att inte försköna sin roll i något avseende. Möjligen glider han lite snabbt förbi Knuts och Abdis roll när det gäller kontakterna med Al-Shabaab.

– Du måste väl ha vetat att det är förbjudet att jobba för terrororganisationer, provocerar Emma.

– Javisst. Två skäl gjorde att jag ändå bestämde mig för att åka. Dels såg jag det som ett sätt att få Knut frisläppt. Dels insåg jag att jag inte skulle göra någon verklig nytta för dem. Jag gjorde lumpen som vapenfri, så jag kan verkligen inget om krigföring. När det gäller systemvetenskap är jag en teoretiker, som egentligen inte kunde ge dem några råd de skulle ha praktisk nytta av. Det enda jag gjorde under min tid där var att föreslå att de skulle skaffa smarta mobiltelefoner som de skulle utveckla appar till för att använda för samordning. Det kunde de ha läst sig till själva genom att googla, säger Ivan.

– När det gäller planerna på att jag skulle utveckla pedagogiken i koranskolorna, så har jag inte någon pedagogisk utbildning och skulle inte kunna göra stor nytta. Dessutom är det skillnad på koranskolor och islamistskolor. Om jag hade kunnat hjälpa till att förbättra utbildningen i koranskolorna hade det kunnat motverka Al-Shabaab. Välutbildade barn är sannolikt mindre mottagliga för våldsideologier.

Emma frågar också om hans personliga kontakter med Abdi i Mogadishu och Ivan berättar att det uppstod något som liknande vänskap, som det ofta gör om människor talas vid mycket. Ivan trodde sig också ha påverkat Abdis utveckling i en mindre våldsam riktning.

– Är du beredd att dela med dig den kunskap du har om Al-Shabaabs organisation till den svenska militära underrättelseorganisationen? frågar Emma.

– Ja, självklart. Sedan vet jag inte jättemycket som skulle kunna vara till nytta. Jag åkte mest mellan hotellet och Al-Shabaabs administrativa centrum. Där intervjuade jag människorna för att bilda mig en uppfattning om organisationen, men det mest påtagliga jag lärde mig var att det inte var mycket till organisation. Det var mest en slump om de lyckades. Där finns en del mycket duktiga människor, men deras problem är att de är förblindade av sin religion, berättar Ivan.

– Det har talats om att du har sympatiserat med Al-Shabaabs idéer, men du är alltså inte muslim.

– Nej, verkligen inte. Det där med mina sympatier för islamister är något som min son Knut hittade på för att han tyckte att jag bestämde alldeles för mycket över övriga familjen. Han hade fel i fråga om att jag skulle gilla islam, men han hade rätt i att jag betedde mig som en taliban.

– Gjorde du någon som du ångrar under din tid i Mogadishu?

– Ja, jag ångrar att jag föreslog Abdi att vi skulle ta den där morgonpromenaden i förrgår. Utan den hade han kanske fortfarande varit vid liv, även om jag tror att de hade skjutit honom ändå så småningom. Sedan ångrar jag att jag inte var tydligare i mina protester mot deras kvinnosyn. Abdi skickade flera kvinnor till mig för att göra min vistelse trevligare. Jag tackade nej till sex med hänvisning till att jag är gift, men jag borde varit tydligare i mitt avståndstagande mot allt som påminner om människohandel.

– När du lämnade landet direkt efter mordet, tvekade du och lockades av att stanna och fortsätta ditt arbete?

– Nej, aldrig.

Emma tar fram ett A4-ark och visar Ivan.

– Det här har vid lunch idag kommit från polisen i Mogadishu. Det säger att du är misstänkt för mordet på tre personer. Du begärs utlämnad. Vi kommer troligen att motsätta oss det, säger hon.

– Du lämnade mordplatsen direkt och Somalia nästan direkt efter mordet. Övervägde du inte att stanna kvar och hjälpa polisen genom att berätta vad som hänt?

– Mitt förtroende för polisen i Somalia är mycket begränsat. Mogadishu fungerar inte som Växjö. Det är en bedömning jag delar med många andra människor. Dessutom var jag rädd att motorcykelkillarna skulle komma tillbaka för att försäkra sig om att vi var döda alla fyra. Dessutom fanns det andra vittnen som måste ha sett mc-mördarna.

– Du får sitta kvar här i förhörsrummet, så ska jag tala med några poliser till och åklagaren för att bestämma vad vi ska göra med dig. Jag är tillbaka inom en timme.

Ivan känner sig mycket illa till mods, där han sitt i förhörsrummet och väntar på någon slags dom. Även om anklagelsen att han skulle ha mördat Abdi och livvakterna är illa underbyggd och saknar helt bevis, så river det upp ett sår som inte ens hade börjat läka.

Scenen med motorcyklarna, skotten och blodpölarna spelas upp gång på gång i Ivans huvud, trots att han försöker radera den från hjärnans hårddisk.

Emma och Olle har en genomgång med en åklagare om vad förhöret med Ivan ska leda till.

– Min uppfattning är att Ivan är uppriktig i förhöret. Han åkte till Somalia bara för att få Knut frigiven. Den nytta han gjort för Al-Shabaab tycks mycket begränsad och de pedagogiska uppgifter han skulle ha genomfört om inte morden hade kommit emellan är inte specifikt kopplade till Al-Shabaab. Koranskolorna är en viktig del av Somalias utbildningsväsende. Att han har varit en idiot som farsa här hemma i Sverige är ju inte kriminellt, säger Emma.

Olle instämmer:

– Av vad jag har hört via hans fru och i samtal med honom själv innan han åkte, så verkar det uppenbart att han aldrig hade åkt till Somalia om det inte hade varit för Knuts skull. Han har aldrig haft som uppsåt att göra något brottsligt under sin tid i Somalia. I sitt samtal med den svenske ambassadören hade han också sagt att han var noga med att inte lära dem något som de inte kunde googla fram.

Emma fyller på:

– Det är en väldig skillnad på Ivan och de svenska medborgare som har varit i Syrien och Irak och kämpat för IS. De bör enligt min mening dömas till lagens strängaste straff, men Ivan åkte egentligen inte för att han ville.

Åklagaren protesterar.

– Han måste ha haft fullkomligt klart för sig att allt samarbete med terrorister är förbjudet. Jag anser att han bör häktas, säger han.

– Ja, men frågan är vad som är samarbete eller samröre. Mannens avsikt var att rädda sonen ur terroristernas klor. Vi kommer inte att kunna bevisa motsatsen. I allmänhetens ögon kommer det också te sig som ett justitiemord att vi lägger våra resurser på Ivan istället för de riktiga brottslingarna, påpekar Emma.

Åklagaren mumlar något om att fundera några timmar och går därifrån. Två timmar senare ringer han Emma och uppmanar henne att släppa Ivan fri.

– Ge honom rådet att inte lämna Sverige. Det är väl inte så troligt, men det kan tänkas att poliser i andra länder kanske arresterar honom och lämnar ut honom till den somaliska polisen, säger åklagaren.

Hassan har varit och småhandlat på Coop i Dalbo centrum och går längs det gamla smalspåret hemåt. När han går genom skogsdungen norr om Araby park arena, den så kallade apan, springer sju unga grabbar fram och börja knuffa på honom.

– Jävla svenne, jävla svenne, jävla svenne, skriker de medan de knuffar.

Hassan blir självklart rädd, men han tänker snabbt på hur han ska agera. I Somalia tränade han kampsport. Ska han hota de tydligt drogpåverkade killarna med att sparka ut tänderna på dem? Nej, då sänker han sig till deras nivå.

– Vad är det ni vill säga? frågar han först på svenska, sedan på somaliska och sist på arabiska.

En av ynglingarna är lite mer talför än de andra. Han far ut i en rad anklagelser som sammanfattningsvis går ut på att Hassan är en otrogen idiot som fjäskar för svenskar för att vinna fördelar för sig själv.

På somaliska ber Hassan killarna att förklara för honom varför de vill bo i Sverige, om de tycker det är fel att vara svensk! Han frågar varför de inte åker tillbaka till sina hemländer om de vill leva under sharialagar. Han känner igen flera av dem och har hört att de har snattat både på Coop och Ica. Han vill ha ett svar på frågan om de tycker att det verkar vara något lockande i att få händerna avhuggna.   

Det enda svar han får är ännu några ”jävla svenne” och några knuffar till.

– Allvarligt talat grabbar. Vilket språk vill ni prata på? Förstår ni varken somaliska eller svenska? Mitt förslag är att ni lär er svenska ordentligt. Ni är så unga så det kan ni om ni bara anstränger er lite. Skaffa er en utbildning till något som efterfrågas som till exempel sjuksköterska. Vårdjobb kommer alltid att behövs, föreslår han.

– Varför ska vi jobba för det här skitlandet? säger den talföre ynglingen.

– Varför ska svenskarna försörja skithögar som ni, säger Hassan och ångrar sig genast.

– Förlåt, det var dumt sagt, men om ni åker tillbaka till Somalia finns det inga bidrag att hämta. Försök att ta ansvar för era liv här i Sverige istället. Sluta skylla era misslyckanden på Sverige.

Just när han har sagt det kommer det en målad polisbil rullande längs cykelbanan. De aggressiva grabbarna blir rädda och springer åt alla håll.

– Ska ni springa härifrån nu när vi började få igång ett samtal, skriker Hassan anklagande.

En av killarna kastar en sten mot Hassan som svar. Den träffar inte.

Hassan hade hela tiden hoppats på att polisbilen skulle komma. Han visste något som inte de påtända grabbarna visste: Hans personskydd var bara 100 meter bort bakom honom och han hade kallat på förstärkning, när han såg angreppet på Hassan.

På väg hemåt tänker Hassan att han har gjort det lite för lätt för sig. Sharialagar är inte självklart samma sak som att hugga av händer. Fast det är inte han som ska skämmas utan de unga killarna. Deras föräldrar borde skämmas också som inte har tagit sitt ansvar för att uppfostra grabbarna.

Han bestämmer sig snabbt för att inte berätta om händelsen, när han kommer hem. Han vill inte oroa familjen.

När Ivan kommer hem är fortfarande hans föräldrar kvar. De berättar att de tänker åka till Paris i övermorgon och att hela familjen är välkommen att följa med, även Ivan och Matilda.

– Tyvärr kan jag inte följa med. Åklagaren har sagt att jag bör hålla mig i Sverige ett tag framöver. På något sätt kan polisen i Mogadishu ha efterlyst mig internationellt efter morden på min vän Abdi och livvakterna. De gör det enkelt för sig och hänger sig fast vid att jag lämnade brottsplatsen innan de hade kommit, trots att det fanns flera andra vittnen. De fattar kanske inte hur rädd jag var och hur mycket jag längtade hem. Det kanske hade varit smartare av mig att stanna till polisen kom, men jag var så rädd att mördarna skulle komma tillbaka på sina motorcyklar, berättar Ivan.

Han berättar också att han har förstått hur små farorna är i Växjö och i Paris jämfört med i Mogadishu.

– Jag var flera gånger med om att mina livvakter öppnade eld med automatvapen och sköt ihjäl ungdomar som var ute för att döda västerlänningar. Det mest dramatiska var naturligtvis när de sköt mina vänner som var helt nära mig och jag kastade mig ner i gatan för att undkomma kulorna. Det är inte så konstigt att jag har blivit förändrad, anser Ivan.

Den övriga familjen stirrar på honom med en blandning av beundran och skräck i blicken.

– Ja, jag får erkänna att jag är imponerad av att du utsatte dig för så stora risker för att få Knut fri. Men om vi ska återvända till Parisresan, vill du följa med Matilda? frågar barnens farfar.

Matilda tänker efter några ögonblick och svarar:

– Stort tack för erbjudandet, men jag vill nog stanna hemma hos Ivan nu när vi har varit ifrån varandra så länge. Jag tror att det kan bli väl så roligt om farmor och farfar får rå om sina barnbarn helt och hållet under en vecka.

Knut föreslår att om varken Matilda eller Ivan kommer med så kanske det finns möjlighet att Istarlin får följa med istället. Matilda tror inte att Istarlins föräldrar kommer att godkänna detta, men uppmanar ändå Knut att ringa henne och fråga om farmor och farfar går med på det.

Det visar sig att farmor och farfar säger ja, men Istarlins föräldrar säger tvärnej. Så de enas om att Knut, Emma och Bertil tar Öresundståget till Köpenhamn i övermorgon. Där möter de farmor och farfar, som måste åka hem till Borås och packa om inför Parisresan. Knut säger det de andra har tänkt.

– Ett barn som kan överleva själv i skogen kan också ta han om sina småsyskon på en kort tågresa.

När de andra gått och lagt sig sitter Matilda och Ivan i köket och delar på ännu en flaska vin.

– Det ska bli spännande att låta vår relation få en nystart. Vad ska vi hitta på att göra, när barnen är i Paris? säger Matilda.

– Vi kanske ska följa Knuts exempel och ge oss ut och leva i skogen utanför Tumba, föreslår Ivan.

– Eller vi kanske ska åka till Stockholm, ta in på Grand hotell och ligga i sängen hela veckan, säger Matilda.

– Mysigt! Men vi kanske kan lämna sängen någon dag och ge oss ut i skärgården. Jag skulle vilja komma till Saltkråkan. Eller vi kanske kan åka till Rinkeby och försöka hitta en afrikansk restaurang. Även om jag har sorgliga minnen från Somalia längtar jag efter den goda maten.

– Ja, vi skulle kunna kombinera sängen på hotellet på nätterna med underbara utflykter på dagarna och roliga restauranger på kvällarna.

De enas om att deras vecka i Stockholm kan bli väl så lyckad som en vecka i Paris.

Olle är ovanligt glad, när han kommer hem från jobbet denna dag.

– Nu har vi sagt punkt för fallet med Knut och Ivan, så nu kan jag ta semester och vi får vara tillsammans på heltid många veckor framåt. Det har varit plågsamt att jobba så mycket som jag har gjort i sommar. Jag gillar att jobba, men tycker mycket mer om att vara med er, säger han.

– Vad tycker ni, ska jag gå i pension och vara hemma och umgås mycket mer med er eller ska jag fortsätta att arbeta och bara träffa er på min fritid?

– Det vore väldigt trevligt om du alltid vore hemma när vi kommer hem från dagis och skolan. Men vi vill fortsätta att leka med våra kompisar, så vi kan inte alltid vara med dig när vi är lediga, säger Oskar.

Anna resonerar om för- och nackdelar. Hon skulle själv tycka att det var trevligt om Olle är hemma mer samtidigt som hon är hemma. Däremot tror hon att han skulle bli väldigt rastlös och ge sig ut på äventyr på egen hand. Dessutom tror hon att det skulle bli julafton hela året för brottslingarna i Växjö.

– Jag kan inte ensam ta ansvar för att alla brotten i Växjö klaras upp. Kanske skulle jag kunna göra mer nytta om jag gick med i Röda korset och jobbade med de flyktingar som kommer hit. Genom att förebygga segregation kan vi minska antalet brott som behöver klaras upp och minska behovet av poliser, säger Olle.

Dagen efter träffas de tre männen Ivan, Hassan och Olle för en gemensam lunch på den libanesiska restaurangen Mammornas café i Utvandrarnas hus för att på något vis avsluta och sammanfatta sommarens händelser. Ivan börjar samtalet på ett självkritiskt sätt.

– Ni måste ha tyckt att jag var en riktig jävla idiot de första gångerna vi träffades. Jag har förändrats, men kan inte riktigt förklara varför jag var så arg och så inriktad på att bestämma över andra. Jag har redan bokat tid för samtal hos en psykolog för att lära känna mig själv bättre. Min ambition är att från och med nu vara Ivan version 2.0.

– Ja, jag kan inte förneka att jag blev väldigt provocerad första gången vi träffades i polishuset, säger Olle.

– Jag hade hört mycket konstigt om dig första gången vi träffades, att du betedde dig som Al-Shabaab, även om du inte var våldsam. Jag har levt i samma stad som Al-Shabaab, så min första reaktion när vi träffades var att så illa var det väl inte, berättar Hassan.

De kommer naturligt in på en diskussion om varför män är som de är. Hur mycket av männens aggressiva och destruktiva beteende hänger ihop med generna och hur mycket beror på uppfostran? Något självklart svar har de inte. Men de är överens om att detta är en fråga som måste diskuteras mycket mer.

– Ungefär 90 procent av de svenska fängelsekunderna är män. Det är ett stort samhällsproblem, som konstigt nog diskuteras ganska lite. Beror det på att män styr medierna? undrar Olle.

Hassan föreslår att de tre tillsammans ska starta en mansgrupp för att hålla diskussionen om män och makt vid liv. De andra tycker att det är en god idé. De konstaterar att det är inte bara en stor majoritet av brottslingarna som är män. I Sverigedemokraterna och andra hatiska organisationer är också männen kraftigt överrepresenterade. Fotbollshuliganerna är nästan bara män. Männen kan ironisera över att deras fruar shoppar för mycket, men det är ofta männen som står för den tunga konsumtionen, bränslesörplande stadsjeepar, skojiga och energikrävande trädgårdsmaskiner och dyr elektronik till hemmen.

– Vi män måste bli bättre på att älska än att hata. Och då menar jag älska på riktigt, inte bara på sex, säger Olle.

Ivan har en annan idé. Han föreslår att de bildar ett nytt politiskt parti, Maskulint initiativ, med målet att försöka få fler män att veta hut. Olle och Hassan tycker att det skulle vara en kul idé. Men Olle har också en invändning. Han berättar om Mattias, en kompis som är politiker och som säger att det mest frustrerande med politiken är att de ofta beslutar om bra saker, men att det oftast dröjer oändligt länge innan de genomförs. Ibland genomförs de inte alls.

– Det är väl meningslöst att vi lägger vår kraft på en sådan arena. Låt oss satsa på att jobba med att göra sådant som kan ge snabbare resultat, tycker Olle och får medhåll av sina kamrater.

De tre männen enas om att fortsätta och träffas varje vecka för att göra bra saker för att försöka få fler män att släppa sina missriktade maktambitioner och också jobba tillsammans med fredsfrågan var och en på sitt sätt.

– Vårt mål måste vara att både kvinnor och barn i vår omgivning ska kunna vara stolta över det vi åstadkommer, säger Hassan.

– Det kanske är dumt att begränsa oss till männen. Vi kanske ska bjuda in kvinnor och barn också för att få ett bättre grepp om var problemen egentligen ligger, föreslår Olle lite frågande.

– Blir vi inte effektivare om vi koncentrerar oss på det verkliga problem, som ju är män som ägnar sig åt makt och våld. Inte alla män, men väldigt många män.

De upptäcker att de suttit och pratat i över två timmar och skiljs åt efter att ha bokat en ny lunch på samma plats om en vecka.

Olles dröm

Familjerna Carlsson, Mohammed och Svensson är på semester tillsammans i Havanna. Varje familj har hyrt en amerikansk cab från 1950- eller 60-talen. Familjen Carlsson åker i en rosa Cadillac från 1960.

De bor vid stranden Playa del Este. Kvinnorna och barnen ägnar sig mest åt välförtjänt vila, genom att sola och bada, men de tre männen packar varje dag in sig i en av de gamla bilarna och far in till centrum och Hotel Nacional för att hålla en kurs om könsroller för intresserade kubaner.

Det visar att det är mest kvinnor som är intresserade av kursen. En man, som säger sig vara en hallick, protesterar mot allt de säger. Han är utklädd till clown och talar ganska bra engelska. Efter en stund har Olle listat ut att han inte är kuban, utan att det är Donald Trump som skickats dit av Republikanska partiet för att lära sig lite folkvett.